Af J. N. Cramér.
Den 3 Februari grydde. Der syntes i vester en blånande rand. Var det land? Då hade man äunu hopp, att hinna det. Eller var det öppen sjö? Då var man hjelplöst förlorad.
Dessa frågor och betraktelser uttalades likväl Ne Man ville ej gäcka hvarann med fåfängt hopp, man ville ej nedslå hvarann med onödig fruktan. Den klarnade dagen besvarade frågorna. Det var land!
Troligen fäste Wallin, der han som vanligt gick i spetsen, för mycket sitt öga på det ännu aflägsna landet. Ty i en blink var han försvunnen ända till axlarna. Men i ögonblicket räcktes honom ock hjelpsamma händer af de fyra kamraterna. Han stod åter på den fasta isen.
Fram på morgonen gick kälken sönder. Åsynen af land lifvade modet och spände krafterna; men att bära detre postväskorna i land, derpå var dock ej att tänka. Någon borde bege sig åt land för att skaffa ut folk eller möjligen ett åkdon, ty här tycktes isen vara säker. Hasselqvist utsågs. Honom följde Wablgren. Efter en stund begaf sig äfven Fagerström åt land. Wallin och Mårbeck blefvo qvar vid posterna. Wallin hade under de föregående dagarne aktat sig för att blifva våt. Nu var han detlikväl. Gesällens kappsäck hade man ända tills nu samvetsgrant fört med sig: den var ju främmande egendom. Wallin bröt den nu, tog några klädespersedlar derur och ömsade.
Under natten hade fallit snö. Fagerström gick till en början i Hasselqvists och Wabhlgrens spår, men förlorade dem snart. Hasselqvist och Wahlgren kommo i land vid Idön, Fagerström ett godt stycke sydligare, vid Händelö. Här emottogs han vänligen i en boning och erhöll någon föda. Han berättade i få ord förhållandet och anhöll om hjelp för afhämtandet af posterna och de qvarlemnade kamraterna. Men efter en stunds vistande i det uppvärmda rummet voro krafterna uttömda, plågor instälde sig, och Fagerström lyftes från stolen och lades i säng. Så lär det ock hafva gått med Hasselqvist och Wahlgren.
Wallin och Mårbeck, der de höllo vakt vid postväskorna, spanade förgäfves efter någon från land utskickad. En gotländsk postförare vårdar framför allt den anförtrodda posten.
Först i andra hand tänker han på bevarandet af sitt eget lif. Mårbeck måste dock nu känna och erkänna, att han svårligen skulle öfverlefva ännu en natt på isen, i synnerhet under stilla vakthållning. Hans död jämte postväskorna kunde ej rädda dessa. Bäst vore, att äfven Mårbeck och Wallin i förening begåfvo sig åt land för att för postväskornas ilandförande söka den hjelp, som de utskickade möjligen icke lyckats finna. Så beslöts, och man gaf sig i väg. Mårbeck måtte under denna vandring hafva blifvit allt mer och mer medtagen, så att han stundom befann sig i ett slags yrsel eller medvetslöshet. Då så säger han sjelf, och så är än i dag hans varma öfvertygelse — mötte honom der ute på hafvet, fjärran från den ännu aflägsna stranden, ett barn och räckte honom en bit bröd. Mårbeck förtärde den med begärlighet och kände sig deraf underbart stärkt och lifvad. Men barnet såg han ej mer.
Äfven Wallin och Mårbeck kommo fram på aftonen i land vid Händelö, der de med en viss medömkan hörde berättelsen om Fagerströms maktlöshet, såsom hade de sjelfva aldrig något sådant att befara. Äfven för dem öppnades en gästfri boning, der de fingo att äta. Åt Wallin gaf man derjämte en sup bränvin, men åt Mårbeck, som syntes vida mer medtagen, gaf man blott några droppar. Mårbeck kände snart en olidlig smärta i benen. Han ville resa sig från sin plats, men kunde ej. Det gick honom så, som det redan hade gått Fagerström. Wallin deremot föll i en stärkande sömn, men var följande morgon så maktlös i händerna, att han ej förmådde läsa upp dörren.
Emellertid hade rapport afgått till Vestervik. Till följd af derifrån anbefalda åtgärder eftersöktes och återfunnos de på isen qvarlemnade postväskorna. De fem postförarne forslades till Vestervik, der de på aftonen 4 Februari intogos på lasarettet. Wallin kunde dd gå uppför trapporna; de öfrige fyra måste bäras.
På lasarettet i Vestervik vårdades de förfrusne med den ömmaste omsorg af assessor Lemwijk. Men för att rädda de stackars postförarnes lif måste han ändtligen tillgripa den grymma utvägen att stympa deras lemmar. Fagerström amputerades först, 22 Februari. Han förlorade alla tårna på högra foten. På Mårbeck aftogs, 2 Mars, högra benet nedanför knäet, tre tår på venstra foten, ett stycke af utsidan och hälen på samma fot samt yttersta leden af ett finger på venstra handen. Wahlgren slapp med förlusten af två fingrar på hvardera handen och ett stycke af högra hälen. Under ampnutationen af fingrarne stod Wahlgren midt på golfvet och framräckte sina händer, liksom hade fråga varit endast om en lätt förbindning. På Hasselqvist aftogs, en förmiddag, ena benet nedanför knät. Samma dags eftermiddag måste äfven det andra benet nedanför knät aftagas. Under denna pinsamma, inom loppet af några timmar förnyade operation, grep den själsstarke, modige mannen stundom tag i en bredvid honom liggande duk, förde den till munnen och tryckte sina tänder fast deri; men ingen gång undföll honom något ljud af smärta eller klagan.
Att Wallin snart återstäldes och kunde förblifva helbregda, får väl tillskrifvas den omständigheten, att han ända till sista dagen lyckades bevara sig torr, under det att de öfrige, ända från första aftonen utanför Karlsö, under bemödandet att dela sörjan eller undanskjuta isstyckena, allt jämt blottstälde sig för ätt blifva våta, så att de stundom gingo ned sig ända till midjan, hvarefter stöflar och underkläder fröso till is omkring fötter och ben.
Wallin och Wahlgren voro de förste, som återkommo till hemmet. Dernäst kom Fagerström, så Mårbeck, i början af Juli, och Hasse!qvist i midten af samma månad.
Måhända skulle man vara böjd att tro, att dessa män, som uthärdat så svåra lidanden, derigenom fått sin helsa alldeles bruten och blifvit lagda i en för tidig graf. Så blef dock ej fallet. Sveriges kustbefolkning är ett härdigt och kraftfullt slägte, och postförarne icke minst. Wallin och Wahlgren öfvergåfvo icke denna tjenst, utan fortforo, enligt ofvan begagnade berättelse, dermed till sin död, den förre vid 57, den senare vid 61 års ålder. Hasselqvist stultade omkring på sina träben ända till sitt 52:a år, då döden skördade honom; Mårbeck blef 62 år och Fagerström öfver 80 år gammal.
Den ihjelfrusne Löfqvists moder erhöll, efter en af den i Gotlands läns tidning tryckta berättelsen åtföljd ansökan till konung Oskar 1, en nådegåfva af 100 R:dr, Mårbeck och Fagerström fingo till följd af samma berättelse sina pensioner förhöjda från 75 till 125 R:dr, och rikliga penningbidrag inflöto från en mängd enskilda personer för att genom den varmhjertade och talangfulle skildrarens försorg tillställas de öfverlefvande hjeltarne från 9 dagars kamp mot hunger och vinterköld under denna minnesvärda postfärd öfver Östersjön.
Gotlands Allehanda
Måndagen 30 December 1889
N:r 154
