— Skeppet Gotland, kapten Isaksson, inkom i söndags till Rive fjord för motvind och storm.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153
En petition
till lotsstyrelsen med anhållan om att fortfarande Vestergarns Utholme få behålla fyrinrättning gjordes som bekant för kortare tid sedan af åtskilliga personer. Med anledning häraf beordrades lotskaptenen härstädes telegrafiskt att göra en undersökning om hurn många fartyg under de senare åren sökt skydd under Vestergarnholm. Resultatet af undersökningen har i dessa dagar ingått till lotsstyrelsen och man torde måhända ha skäl förmoda, att på grund af de upplysningar som erhållits, fyren fortfarande kommer att lysa å Vestergarns Utholme.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153
Stor egendomshandel.
Rosendal i Follingbo socken med underlydande, gröda och inventarier har i dagarne af landtbrukaren O. V. Åhlander sålts till herr B. F. Berggren i Stockholm för 121,500 kronor. Tillträdet sker genast.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153
Jultomtarne
firade i går afton å stadshotellets stora salong sin sedvanliga barnfest hvilken denna gåvg var ovanligt talrikt besökt, i det småttingarnes antal torde hauppgått till närmare ett par hundra och de äldres till väl ett hundratal.
Salen strålade i ljus. Midt på golfvet brann julgranen rikt behängd med läckerhetnor af de mest olika slag.
Klockan strax efter sex tågade »tomtarne» iklädda sina nya kostymer, in I salen under tonerna af en marsch samt placerades på bägge sidor af granen med mödrarne bakom.
Sällskapets ordförande borgmästare Een, helsade nu de små gästerna välkomna med några ord. Han minde om hvad julen var för ea fest, en kärlekens och barmhertighetens fest, som bäst firades genom att öfva vänlighet mot de ringe, som fått det trångt i denna verlden. Om man gifver i kärlek och tager mot i kärlek, då blefve det lika saligt att taga som att gifva. Det var detta jultomtarne ville att deras gäster för denna afton skulle förstå, att hvad de gjorde var hjerligt menadt samt att de alla borde gifva Gud allena äran.
Efter dessa helsningens ord, ordnades de stora barnskarorna, och ringdansen kring granen begynte. Den gick medlif och lust, ur rum och i rum vid musikens toner och man kunde riktigt se, hur glädjen lyste ur barnaanletena.
Så roade man sig, till klockan blef ungefär 1/28, då tomtarne och deras mödrar fördesgin till ett angränsande rum, der på ett väldigt bord lågo upplagda de gåfvor de vid dessa tillfällen få att taga med sig hem, bestående af duktiga kakbullar, risgryn, ljus, kaffe äpplen m. m.
Ionan man lemnade den strålande granen samlades man ännu några minuter för att lyssna till biskop von Schéele, hvilken med några ord om julgranens och julljusens sinnebildliga betydelse afslutade festen. Till sist sjöngs sista versen af psalmen 55.
Nere i »blå salen» undfägnades gästerna, små som stora, rikligen med julgröt och mjölk samt fingo ytterligare, hvar och en, med sig hem ett par duktiga smörgåsar.
Före festens början hade de undfågnats med kaffe och dopp.
Under ett par timmar sedan tomtarne och de öfriga små troppat af roade sig den tillstädeskomna ungdomen med dana. Vid 10-tiden var allt slut.
Tomtarne för året voro:
Joh. Kr. Persson, Karl Julius Ahlgren, Gust. Konr. Bergström, Karl Norberg, Gust.
Sandelius, Arvid Amand. Teodor Berglund, Joh, Fr. Vilh. Gardell, Artur Jacobsson, Joh.
Emanuel Johannesson, Mårten Johansson, Vilh. Larsson.
Alma Rautberg, Augusta Johaneson, Mina Norström, Zelma Wessman, Hilma Katarina Martell, Emma Olivia Qviberg, Gertrud Sundberg, Alma Elida Maria Melander, Johanna Aug. Gustafsson.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153
Rörande biskopsvisitationen i Grötlingbo
meddelar nu det sent omsider inkomna protokollet:
Af inspektionen i Grötlingbo skolor, hvarvid samtliga bara voro närvarande, framgick, att undervisningen bedrifvits på ett ganska tillfredsställande sätt. Undervisniog hade meddelats i teckning, sång, gymnastik och slöjd, i sistnämda ämne klott åt flickorna. Biskopen påvisade vigten af att äfven gossarne öfvades häri. Skolrådet ville taga saken i öfvervägande och ansågs saken kunna ordnas utan synnerlig kostnad, då lokal fans att tillgå. I trädgårdsskötsel hade ej undefvisning meddelats, enär jordland ej fans, men i och med laga skiftet komme sådant att erhållas, då intet hinder fans för äfven denna undervisning. Åskådningsmateriel fans någorlunda tillräckligt, utom fysikalisk, hvarom skolrådet dock ville göra framställning. För sockenbiblioteks bildande funnos 100 kronor, skäokta af skarpskyttegillet, samt 60 kronor från magasinskassan. Skolrådet ville ingå till kommunalstämman med begäran om årligt anslag af 25 kr. för samma ändamål.
I Fide sammanslagna folk- och småskola hade undervisningen i svenska språket, namneligen innanläsning, ejjbedrifvits på fallt tillfredsställande sätt. Såsom en anledning till det mindre goda resultatet anfördes sammanslagningen af skolorna. Skolgången hade ej varit alldeles regelbunden. Biskopen uppmanade skolråd och lärare att tillse, det förfallolös frånvaro aldrig förekomme. Den inverkade skadligt på undervisningen och karaktärsbildningen.
I teckning, slöjd och trädgårdsskötsel hade undervisning ej meddelats. Om undervisningens ordnande äfven på dessa punkter ville skolrådet gå i författning, förvissadt om församlingens välvilliga tillmötesgående. Sockenbibliotek fans ej, men ville skolrådet göra hvad den kunde äfven för denna angelägenhet.
Grötlingbo kyrka var väl hållen, tarfvade dock rengöring invändigt och reparation på åtskilliga ställen. För ett par år sedan hade nytt trätorn uppförts och nytt golf lagts. Biskopen uppmanade till årlig insamling för anskaffande af orgel med läktare. Kyrkorådet ville nästa år göra hemställan om py ljuskrona. Kyrkogården befans öfver hufvud vara i godt skick. Muren behöfde här och der jämnas och iståndsättas. Biskopen påvisade angelägenheten af att planteringarne vårdadés. Kyrkans arkiv och inventarier föranledde ingen anmärkning. Några smärre afskrifoingar gjordes. Messkruden var obrukbar och borde om möjligt repareras, eller ersättes af ny, hvilket pastor åtog sig söka åstadkomma på enskild väg.
Kyrkans och skolans räkenskaper, värdehandlingar och kassor befunnos i tillbörlig ordning.
Fide kyrka befans också i godt ståod, ehuru någon reparation tarfvades, som skulle ske så fort det var möjligt. Skarpskyttegillet bade skänkt 50 kronor, hvilka biskopen hemstälde borde användas till orgelfond. Kyrkogården var väl hållen. Den nära mötande stenhällen lade här och der hinder i vägen för grafvarnes djup. Biskopen uppmanade att afhjelpa detta genom jordpåfyllning. Arkiv och inventarier föranledde ej någon anmärkning. Afskrifningar gjordes af några mindre föremål. Mess-skruden var i tämligen brukbart skick. Räkenskaper, värdebandlipgar och kassor föranledde ej anmärkning. Ministerialböckerna voro noggrant förda.
Vid följande dag hållen kyrkostämma godkändes de gjorda afskrifoiogarne. Hvad anginge Grötlingbo kyrka lyckönskade biskopen församliogen att hafva från sina fäder fått ärfva ett så härligt tempel samt”betonade att arfvets dyrbarhet kräfde motsvarande omsorger. Önskningsmål vore anskaffandet af orgel med läktare, en eller flere ljuskronor, värdigare altare och måladt glas till kyrkfönster m. m.
I afseende på gudstjensternas och förhörens anordning hade församlingarne ingen förändring att önska. Rörande sakramenten fans äfven här villfarelse. Bi: skopen framhöll hurusom Guds ord och oförfalskade sakrament vore församlingens enda och fasta grund. Den kyrkliga ordningen vore ett bjelpmedel, en hägnad kring åkern. Den som skadade denna, &droge sig Guds missbag. Angående det sedliga tillståndet hade pastor ej något att eriora. Biskopen uppmanade att se till att man stod, ej föll. Tillika framhöll han att fattigvården i främsta rummet borde betraktas som en kristlig plikt. Då ingen anmärknirg fans att göra mot det inbördes förhållandet eller boställenas häfd, afslutades visitationen.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153
En gotländsk postfärd år 1830.
Af J. N. Cramér.
Båten började nu kännas tung att draga. Hittills hade ingen fråga uppstått om de tre likens utläggande. Nu kunde man likväl icke längre för sig sjelf dölja, att nöden fordrade denna åtgärd, som derför också blef besluten. Denna stund var den smärtsammaste under hela den olycksdigra färden. I de tre liken tyckte man sig ännu hafva qvar de förlorade olyckskamraterna. Det band af uppoffrande broderlighet och endrägt, som förenade de lefvande tycktes omslingra äfven de döde. Ingen ville göra första steget, ingen ville först räcka sin hand för att beröfva de döde deras plats i båten. Det var liksom man stode i begrepp att skilja sig från alla sina minnen, äfven det af hemmet, som dock städse är öbon så kärt; det var, liksom vöre man i beråd att begå en hjertlöshet mot värnlösa öfvergifne. Och man kände sig sjelf så öfvergifven.
Men man måste. De tre liken lades ut på isen. Löfqvist emellan. Denne ynglings öde väckte det varma:te deltagandet, dels för hans egen, dels för hans moders skull. Fråga väcktes om att afdraga Löfqvist storstöflarne. Den besvarades med stum ovilja och förnyades ej.
Men hans stortröja kunde blifva någon annans räddning. Den drogs af honom. Man tröstade sig dermed, att den döde ändå hade qvar tröja och .sticktröja. Det var, som trodde man, att den döde behöfde värnas mot den köld, som isade de lefvande. Farorna, lidandet, försakelserna hade stålsatt sinnet, hade fylt bröstet med ett förstenadt mod, men hade tillika gjort hjertat vekare, känsligare, fastän ögat icke hade någon tår, fastän intet ord ville bana sig väg öfver de stelnande läpparne.
Sedan liken voro utlagda, urröjdes båten. Man ville rensa den från all is, för att göra den riktigt lätt och fri. Då hördes ett åsklikt dån under isen. Man hade redan lärt sig, hvad detta betydde. Postväskorna och de öfriga sakerna kastades åter i båten, med hvilken man så fort som möjligt skyndade undan. Men huru man än skyndade, så måste dock två åror och en båtshake qvarlemnas och gingo förlorade. En så kallad strömvilla bröt upp isen nära intill de tre liken. Den is, på hvilken de döde hvilade, bröts ej. Men isstycke efter isstycke slungades just åt den sidan. Snart lågo de döde begrafna under en ofantlig hög af is.
Hurna matta blifva ej menniskoord bredvid den stämma ur djupet, som vid den begrafningsakten uttalade förgängelsens omutliga sanning och återvaknandets hopp! Och var den bräckliga grafvården ej härlig, der de väldiga isstyckenas brustna kanter glittrade i tallösa ädelstenars prakt?
Det ligger någonting sublimt och rörande på samma gång i denna tilldragelse. Dikten skall svårligen påfinna någonting mera egendomligt. Och likräl hafva de två ännu lefvande af de fem ögonvittnena berättat denna händelse så okonstladt, så enstämmigt, och hatva upprepade gånger och på samvete bedyrat dess sanning, så att man slutligen måste finna en naken verklighet i det, som man eljest vore benägen att anse för en dikt eller ett under.
Vandringen fortsattes åter, numera understundom hindrad af isberg, dem man icke mäktade öfverstiga; man måste kringgå dem.
Hungern, sömnlösheten, de växlande sinnesrörelserna, sinnesskakningen vid likens utläggande, den oafbrutna tystnaden, under hvilken hvar och en ostörd öfverlemnades åt sina egna tankar, den skumma vinternatten, hvilken de här och der upprättstående isstyckena befolkade med tusenfaldigt växlande gestalter, — allt inverkade på inbillningskraften. Man tyckte, att de döde deltogo i vandringen. Men man ville ej se sig om efter dem. Det var hemskt att tänka sig deras närvaro. Men man hade utlagt deras lik. Man nändes ej förjaga deras vålnader.
Omkring middagstiden 1 Februari befans båten af det myckna släpandet så skadad, att man, i händelse af öppet vatten, icke mera: kunde af den vänta någon tjenst. Det var så godt att lemna den. Att krafterna blefvo allt mera medtagna, det ville man ej ens för sig sjelf tillstå. Af tofterna m. m. förfärdi gades ett slags\” kälke. Fallen användes till draglinor. Postväskorna och den dyrbara saltpåsen, och för öfrigt det nödvändigaste, pålassades, Resten lemnades åt sitt öde. Så började vandringen på nytt. Före gick Wallin med den ena kompassen. Allt flera isberg och utskärningar i isen, hvilka måste kringgås, försvårade färden. Mot faran att af dem förvillas eller bringas ur kosan skyddade Wallin genom sina pej!ingar, i det han stälde kompassen på isen.
Numera kände man icke någon särdeles hunger. Kroppen hade liksom ledsnat vid att påminna om behofvet af det, som den så länge måst umbära. Man hade icke heller numera någon egentlig känsla af trötthet, Kroppen hade blifvit liksom en död mekanism. Benen, såsom fortskaffning-medel, hade liksom ej mera något sammanhang med ens kropp.
Hos en eller annan hade all känsla i dem redan upphört. Tystnaden var den samma.
Tankarnes flykt blef allt mattare. Stundom ansåg man sig redan som död, stundom sökte man fatta den tanken, att försynens afsigt med dessa långvariga lidanden dock måste vara en slutlig räddning.
Och så kom åter en natt och åter en dag 2 Februari. Men ännu intet land; endast is, is, is. Man måste lätta kälken så mycket som möjligt. Man behöfde till och med, om möjligt, lätta sig sjelf från sin egen eller sina kläders tyngd. Åtskilliga hittills medförda klädespersedlar stoppades i en säck. Fagerström bade dubbla underkläder. Han ref bort nedre delen af det yttre paret och behöll af det samma qvar endast så mycket, som tjenade att värma mage och rygg. Gången skulle väl ändå derigenom blifva något lättare, tyckte han. Säcken sattes upp på ett isberg. Den kunde sålunda tjena som ett slags sjömärke.
Omtanke användes allt jämt. Intet ögonblick föll det dessa härdiga sinnen in att öfverlemna sig åt orklös förtviflan, In i döden ville man kämpa för sitt lif. Den utstälda säcken hade man länge i sigte.
Under en af hvilstunderna satte sig Mårbeck. Det blef så underligt i hans hufvud.
Han hoppades åtminstone en så lätt och sn .bb död, som de tre förutgångne. En af kamraterna bar ännu med sig en skjorta. Den lindades fast om Mårbecks hufvud. De härdade tjuguåttaåriga kroppskrafterna segrade. Efter en stund vandrade Mårbeck med de öfrige.
I vår berättelse skynda vi så fort genom dagar och nätter. Läsaren besinnar nog ändå deras längd och deras qval för de trötta vandrarne.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153
En gotländsk postfärd år 1830.
Af J. N. Cramér.
Efter den förrättade bönen anträddes vandringen med friskt mod och ännu obrutna krafter. Men med de redan förat fåordiga samtalen var det från denna stund slut. Intet ord växlades, som ej hade afsende på det för hand varande räddningsarbetet. Liksom genom en tyst öfverenskommelse gömde man sorgfälligt inom eget bröst sina irrande tankar, sina känslor af hopp eller fruktan.
Der isen var fast och säker, der gick färden raskt framåt; men stundom var isen så svag, att den brast, stnndom påträffades vakar, der man måste inskeppa sig i den lilla båten och taga till årorna. Isen tycktes få allt starkare fart, och snart hade man drifvit förbi äfven Vestergarnshamn, På aftonen var man likväl nära Toftastranden, möjligen knapt en ,sjömil aflägsen derifrån. Man kunde se folket i land köra upp släket (hafstång) från sjöstranden. Men nu var det slut med isen, Båten sattes ut i sörjan. Den var tämligen liten för att bära åtta man jämte de trenne medhafda posterna, hvilka man med vanlig, osviklig trohet och samvetsgrannhet bevargde. Sörjan var dock så omedgörlig, som sökte man att ro i en sandhög. Den stelnade ock allt mera i den allt starkare kölden.
Allt flere stjernor tände sitt ljus i den kalla vinternatten. Då upplyfte gesällen, som hela dagen suttit tyst och sluten, sitt hufvud. Hans öga riktades på de tindrade himlaljusen. »Se hur ljust och härligt det är der uppe i salen! Låtom oss gå in, hellre än att sitta här ute och fara, illa!» Så yttrade han i yrsel, men med klar och redig stämma. Sakta sänkte hag åter sitt hufvud och satt stilla qvar på toften.
Nu dog gesällen, underrättade Wallin, seende sig till baka. De öfriga ville ej tro det. Wallin hade rätt. Gesällen hade inträdt i den ljusa salen. Han satt ej mera der ute och for illa. Hans efte lemnade reskamrater utsträckte hans lik i båtens framstam. Men i den stora salen här nere, der dessa ännu väntade räddning eller döden, blef det allt kallare. De gnistrande norrskenen, de, dallrande stjernorna veko så småningom. Det blef mörkt.
Kölden hade varit så stark, att man redan kort efter midnatt kunde gå omkring båten.
Man trodde sig vara nära Gnisvärds fiskläge, och fråga väcktes om att lemna båten och på den nybildade isen bege sig åt landet. Men tanken på de tunga postväskorna och de möjliga faror, dem man i dunklet mindre kunde förutse och värja sig emot, föranledde det beslutet att blifva stilla till dagningen. Wahlgren likväl, som hade slägtingar och bekanta i Tofta, skulle emellertid söka att uppnå stranden för att skaffa mat. Han gaf sig af, allt jämt med en båtshake pröfvande isen framför sig, Löfqvist följde honom. Wahlgren hade i gått långt, förrän han af båtshakens nedglidande fann, att han stod vid randen af en vak. Ropande, underrättade han sina kamrater derom och vände åter till båten. Den äfven återvändande Löfqvist kastade sig ned jämte båten. En hemsk aning genombäfvade de öfriges hjertan, men intet ljud gick öfver deras läppar. Från ynglingen deremot hördes några orediga, osammanhängande ord om hans Syskon, hans arma moder. Snart reste han sig dock åter och steg utan hjelp in i båten.
Efter få ögonblick och, som det tycktes, utan plågor slutade den unge Löfqvist sitt lif. Hans lik lades jämte gesällens. Det bäfvande modershjertats, de värnlösa syskonens böner för den kärleksfulle sonens, för den älskade brodrens räddning hade blifvit hörda, men på detta sätt.
Efter en lång och mörk vinternatt började dagen, 30 Januari, gry. Otåligt riktades den spanande blicken mot den, såsom man säkert trodde, nära stranden.
Och det blef full dag. Men intet land syntes — intet! Vind och ström hade fört de kämpande fjärran derifrån. Man tyckte sig se en skymt af Stora Karlsö, men var ej säker derpå. Och likväl hade man trott sig den räddande stranden så nära! Det var förfärligt att så svikas af denna förhoppning. Den fasaväckande upptäckten helsades dock med tystnad. Intet ord af tvifvel eller förtviflan, ingen klagan!
Men till hemmet, till fäderneön, fick man ej ställa sin håg. Man vände sig mot vester för att hinna Öland eller fastlandet. Och i denna riktning fortgick vandringen hela dagen. Men vid dagens slut kände man emellanåt behofvet af hvila. Man lade sig då i båten, tätt och trofast slutna till hvarandras sida, för att sålunda i den isande kölden likasom meddela hvarandra lifskraft och lifsvärme.
Och åter bredde en stjernströdd natt sitt iskalla dok öfver den tysta, men modiga kampen. Under en hvilostund lågo Wahlgren, Carlsson och Fagerström jämte hvarandra Carlsson låg emellan. Med ens började denne att häftigt röra armar och ben. Hans förtviflan och hans smärta utbröto i bittra, bannande ord mot en husbonde, som fört honom ut att svälta och frysa ihjäl. Hemska obesvarade förklingade Carlsons ord i den suckande vinden. Man var ej van att höra någon tala eller att se någon sofva annat än dödens sömn.
Carlson var en stark och högväxt yngling om några och tjugu år. Några ögonblick förut hade han deltagit i arbetet med båtens framskjutande; några ögonblick derefter lades äfven han, ett stelnadt lik, ofvanpå de båda andra liken, hvilka ännu medfördes i båten, Intet ord yttrades af de qvarlefvande. Man var ej derför känslolös. Men hvilket språk skulle hafva ägt ord för de känslor och tankar, som i denna stund arbetade inom de tysta vandrarnes bröst?
En ny dag, 31 Januari, gick upp öfver isvandrarne. Så långt ögat nådde syntes blott is, ett oöfverskådligt isfält, enformigt och ändå växlande. Endast afbruten af korta hvilostunder, hade vandringen fortgått under hela natten. Så fortgick den allt jämt. Men hvilstunderna måste återkomma något oftare.
Under mer än tvänne dygn hade man ej haft någon mat. Från Klinte hade den större båten, för händelse af isning under seglingen, medfört en påse salt. Denna saltpåse var nu våra vandrares dyrbaraste egendom. Man högg alltemellanåt ett hål i den ojemna isen, tog några korn salt i munnen, fylde munnen med sjövatten, och lät så saltkornen smälta.
Man kände sig deraf förunderligen styrkt.
Tobaken hade till en början, under bristen på föda, varit de flestes ersättning och tröst.
Den tog så mycket snarare slut. Derefter sönderskuros och utdelades de västfickor, i hvilka man plägat gömma sin tobak. De utgjorde tills vidare någon ersättning. Men af de samma hade man numera ej ens de hvita trådarne qvar.
Gotlands Allehanda
Fredagen 27 December 1889
N:r 152
Rättegångs- och Polissaker.
Häktad för lösdrifveri blef 24 dennes af stadsfiskalen härstädes jernarbetaren Lars Fred.
Hultberg H. är född i Vesterhejde socken 1850.
Han har i dag af länsstyrelsen dömts till 6 månaders tvångsarbete.
Gotlands Allehanda
Fredagen 27 December 1889
N:r 152
Från landsbygden.
Södra Gotland, 23 Dec.
Den utanför Faludd strandade tyska briggen »Stephensons» last, bestående af 76 standard trävaror är nu i det närmaste ilandförd af kustborna. För att åtkomma lasten ha däcksbjelkarne måst afsågas och däcket uppbrytas. Det oaktadt har dock arbetet gått raskt, ty blott omkring ett tjogtal arbetare med ett par störra fiskebåtar (som användts för bogsering) har här varit sysselsatta omkring 10 dagar. Inventarierna äro äfven ilandbergade. Som förut torde vara bekant har Neptunbolaget uppgjort ackord om bergning af last och inventarier. För dess räkning har äfven arbetet verkstälts.
Jakt »Maria», kapt. Wallin, inkom sistl. fredag i Stockviken, tör att upplossa ett parti bygnadsmateriall. Aflastare var hr Sundell å Katthammarsvik, och skall fartyget efter verkstäld lossning för samma persons räkning intaga ett parti gammalt jern, för att dermed afgå till Norrköping.
Brinnande ljus måste en organist i en sydlig sockenkyrka använda sistlidne söndag under det han tjenstgjorde vid högmessogndstjensten. Det var nämligen sagde dag så mulet att ej noterna kunde urskiljas på läktaren, der det äfven under klara dagar är mycket mörkt oth dunkelt.
På tal om kyrka kan antecknas att en församling nyligen beslutat att anskaffa ny altartafla och då kyrkokassan, som inom parentes sagdt för en kort-tid sedan var ganska stark, nu blifvit läns, så att inga medel der funnos att tillgå, lär bland andra debiteringar äfven beslut fattats att någon af juldagarne upptaga en kollekt i kyrkan för sagde ändamål.
Sedan på hemställan af stiftets biskop vid senaste visitationen i det sydligaste pastoratet, det på kyrkostämma blifvit beslutadt att kyrkomagasinerna ej såsom förut må inrymmas i kyrkan, ha dessa magasinsfonder nu på det närmaste blifvit sluteålda, så att hädanefter blott sockenmagasinet kommer att bibehållas, för hvilket ny lokal skall inom den närmaste tiden uppföras.
För ett fatalt missöde var ev landtman från södret härom qvällen utsatt, då han var på väg hem från hamnen med sina juluppköp. Då han nämligen vid hemkomsten skulle inforsla sina varor, kaffe, socker o. d. ur åkdonet, samt bjuda en tillstädesvarande slägting på någon förfriskning, blet han ej litet förbluffad öfver att finna en del af sina varor putz weg. Troligen har någon långfingrad kanalje, gynnad af det intensiva mörkret, under färden passat på och knipit de saknade effekterna.
Medan jag nu talar om stöld och bedrägeri rann mig just i minnet en liten episod, som timade häromdagen i en handelsbod härute. Sagde dag hade en qvinna från en grannsocken varit inne på kontoret och med patronen uppgjort sina årsaffärer, hvarefter hon begaf sig ut i handelslokalen för att göra åtskilliga uppköp. Dervid anmälde hon till bokhållaren att vid den med hans principal verkstälda vidräkningen, hon fått sig till godo eu viss summs, hvars belopp hon nämde, och hvarför hon skulle erhålla godtgörelse i boden. Bokhållaren som i brådskan icke anade qvinnans knep, expedierade henne derpå, men kort derefter, då han vidare kom att tänka på saken, fattade han misstanker, hvarför han uppsökte sin principal för att få veta sammanhanget, då han till sin förvåning erfor att den »listiga kunden> icke hade ett enda öre att fodra utun tvärtom hade förnekat en del af sina uppköp under året. Så underrättad ilade han ut, fick tag i qvinnan som just stod i begrepp att aflägsna sig, och nu blef det ord och inga visor som vankades, hvarpå hon, »sig sjelf till straff och androm till varnagel» måste återlemna det orättvisligen bekomna, hvarefter hon, följd at tillstädesvarande personers skratt och åtlöje, helt skamflat lomade i väg åt hemmet. Tillläggas kan att qvinnan befann sig i tämligen goda ekonomiska omständigheter.
Ett välkommet bränsle till julen har erhållits i form af stenkol som under dagarnes lopp af hafsvågorna uppkastats på stranden, antagligen härrörande från lasten efter den strandade engelska ångaren Katy, hvilken kastade en del af lasten öfverbord. De sålunda ilandförda kolen få på stället bergas emot aflemnande at 50 proc. af det bergade till vederbörande ägare, men som stället är afside beläget och någon vakt ej kan hållas på platsen, hamnar största delen af kolen i bergarnes ägo och gömmor. Så t. ex, påträffades häromdagen långt ifrån stranden i en liten skogsdunge här och hvar smärre stenkolshögar öfvertäckta med risqvistar och dylikt till förekommande af upptäckt.
Jagt på hare i ladugården torde väl höra till sällsyntheterna, men det inträffade dock häromsistens i Vamlingbo. Haren hade, följd af hunden, tagit sin tillflykt in på en bondes gård, der han i vedhögen under några vagnar och diverse saker sökte gömma sig. Bäst det var tappade hunden spåret och vår jösse, som nu tyckte sig tämligen säker, skuttade med stolt hållning in på logen, hvars dörr stod öppen, men som han troligtvis fann luften qvaf derinne, stäldes kosan åter ut i det fria. Efter några hopp och afsprång lägrade han sig omsider vid ladudörren, hvarest han påträffades af jägarne eom med iltågsfart kommo efter.
Nu begynte ett häftigt bombardemang (dervid dock en del af gevären klickade) på stackars jössen, hvllket hade till följd att kosan åter stäldes till skogen, der delinqventen snart aflifvades.
Etelhem, 24 Dec.
Vid här i går hållen ordinarie kyrkostämma hade bland annat pastorn samt flere af församlingens medlemmar yrkat att den skramlande håfgången borde afskaffas och i stället offerskålar uppställas vid kyrkdörrarne för upptagande af kollekter, hvilket förslag också förr på flere stämmor varit på tal, men alltid rönt motstånd af kyrkovärdarne.
Så äfven denna gång. När frågan kom före, så reste sig samtlige kyrkans försvarare och anhöllo, att deras embete ej borde inskränkas, ty då hade deingenting att uträtta.
Sin vilja fiogo de äfven fram denna gång.
Gotlands Allehanda
Fredagen 27 December 1889
N:r 152
Från sjön.
— Belos har ånyo bergat ett mycket stort ångfartyg i Europas aflägsna öster, en engelsman, Aidar, 1,600 registerton drägtigt, som strandat i Bosforen.
Gotlands Allehanda
Fredagen 27 December 1889
N:r 152