Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
slöjdskola afslutade sin termin i lördags afton, hvarvid föredrogs föreståndarens sedvanliga berättelse: Enligt denna hade i slöjdafdelningen undervisats vårterminen 136 manliga och 4 qvinliga elever, under höstterminen 144 manliga och 8 qvinliga. Af dessa voro från folkskolans 3 och 4 klasser 57 under v. t. och 58 under h. t, från första och andra klassen 16 under vårterminen och 21 under höstterminen, från allmänna läroverket 21 under vårterminen och 18 under höstterminen samt från landet 16 under vårterminen och 23 under höstterminen; från folkskolan utgångna lärjungar voro under vårterminen 24 och under höstterminen 16; af folkskolelärare hade undervisats respektive 2 och 8 samt af lärarinnor 4 och 8. I medeltal hade i den dagliga undervisningen deltagit under vårterminen 34 och under höstterminen 32 elever. I halm-, papp- och bokbinderislöjd undervisades under vårterminen 73 och under höstterminen 64 qvinliga elever; i medeltal respektive 27 och 19, På ritafdelningen ha undervisats vårterminen 60 och höstterminen 52 lärjungar. Under året ha 152 lektioner gif vits i smide af smedmästare Sandberg; i dessa ha 20 lärjungar deltagit. Uppförandet har i allmänhet varit varit godt inom skolan. Följande belöningar utdelades. För flit och framsteg i slöjd: Hugo Stenström (borrsats), Johan Larsson och Karl Hemström (ritbestick), Adolf Söderström, Olof Norström, Edvin Johansson doch Albert Jacobsson (en sats stämjern), Alfred Vallin (en tumstock). För flit och godt uppförande: Albert Gelin, Rudolf Hedström, Gustaf Sjöberg, Gustaf Enderberg (en handborr), Gustaf Andersson, Niklas Engström, Emil Bergström, Rudolf Sjöström, Alfred Persson, Adolf Larsson (en knif), Axel Lindberg, Emil Larsson (ritbestick), Johan Boström (tumstock), Hildur Lindgren, Alma Törnqvist, Hildur Sandström, Maria Olsson, Agnes Svensson; Alma Myrbeck och Selma Sandberg (en sax). För flit och framsteg i ritning: Knut Norman (ett ritbestick). Premieutdelningen förrättades af landshöfding Poignant, hvilken dervid riktade några uppmuntrans ord till lärjungarne samt i korthet berörde den förändring skolan från och med nästa termin går till möte. Afslutningen bevistades af biskopen samt en del af skolans styrelseledamöter samt i öfrigt intresserade personer.
Gotlands Allehanda Måndagen 23 December 1889 N:r 151
som fredagen och lördagen deo 3 och 4:de nästkommande Januari båda dagarne från kl. 10 f.m. förrättas hos hemmansägaren Carl Jacobsson vid Hexartve i Buttle socken, låta sterbhusdelägarne såväl efter Jakobssons aflidna hustru som efter jämväl aflidna dottren Anna Catharina Nyström försälja hela lösöreboet bestående af flere st. fingerringar, broscher och örhängen at guld, förlägg-, mat-, té- och såsskedar af siltver, diverse nysilfversaker, en större mängd kopparkärl, malm-, messing-, tenn-, bleckoch jernsaker, deribland en bespariogsspis med tillhörande kärl, en större bryggryta, glas- och porslinssaker, linne och sängkläder bestående af större och mindre borddukar at dräll, bordkläden, servietter flere dussin banddukar, lakan, fjäderfylda sängkläder af god beskaftenhet, stopptäcken och madrasser, en myckeohet goda, till en stor del nya fruntimmersgåogkläder såsom kappor och koftor af kläden, doffel och andra tygsorter, schalar och dukar at silke, ylle och bomull hvaraf 2:ne nästan nya äkta schalar, klädningar af ylle, verken, bo mullstyg och domestik m. fl. fruntimmerskläder och skodon, smedjeredskap och snickaresaker, möbler och husgerådssaker bestående af betsade och målade sänogställen vägg- och toalettspeglar, väggur, taflor, fönstergårdiner och rullgardiner, lampor, golfmattor, lärftesäckar, spinorockar, en väfstol med tillbebör, träkärl af hvarjehanda slag, åkeroch körredskap såsom ett tröskverk, vindmaskiv, res- och arbetsvagnoar, en kälkrack, arbetskälkar, selar, plogar, harfvar, muollfösor, foderhäckar och vråoghäckar, oxok och kettingar, stocksågar, yxor, sigdar och liar, 4 st. hästar, oxar, kor, en tjur, upgnöt, lam, svin och höns m. m. Omkring kl. 2 e.m. andra auktionsdagen utbjudes sterbhusets tillhöriga 6/33 i s. k. Buttle ångsåg och qvarnverk på vilkor, som före utropet tillkännagifvas. Med betaloingen för öfriga lösa egendomen lemnas åt al mig kända inropa re 5 månaders anstånd; andra ställe borgen om anståndstiden skall få åtnjutas. Kräklingbo den 19 December 1889. BERNH. BOLIN, anmodad utredningsman i boet.
Gotlands Allehanda Måndagen 23 December 1889 N:r 151
Fredagen den 27 December från kl. 10 f.m. kommer genom frivillig auktion vid Gardiungs i Stenkumla hos kyrkovärden Johan Pettersson derstädes att för annan persor, till den högstbjudande försäljas: ett parti prima KKKK-sill i beltunnor och ett parti handelsvaror m. m. För godkände inropare å sillen lemnas anstånd i tre månader och för det öfriga till första September nästa år. Vesterhejde den 20 December 1889, O. A. PETTERSSON.
Gotlands Allehanda Måndagen 23 December 1889 N:r 151
har Konungens Befallniogshafvande funnit sig böra, med upphäfvande at de uti länskungörelsen den 1 Decamber 1879 gifna stadganden, meddela följande i vissa afseenden änilrade bestämmelser rörande ordningen för vägarnes hållande i fargildt stånd vid snöfall inom detta län: 1) Allmänna vägarne i länet skola, då sådant till följd af snöfall eller yrsnö erfordras, genom försorg af de för sådant ändamål inrättade p\’oglsgen medelst skottning eller begagnande af snöplog för obehindrad samfärdsel ständigt hållas öppna till hela deras bredd; dock må det vara ploglagen medgifvet att, om till följd af ymnigare snöfall eller yrsnö svårighet möter att tillräckligt hastigt försätta vägen i hela dess bredd i farbart skick, till en början öppna körbana af minst 3,5 meters bredd, med skyldighet att så fort det derefter låter sig göra, upptaga vägens hela bredd. 2) Inom hvarje ploglag skall finnas en ploglagsföreståndare. Denna föreståndare väljes å allmän sammankomst under September månad för ett år i sänder. Sammankomst för detta ändamål äfvensom andra möjligen behöfliga sammanträden med ploglagets medlemmar utlysas af ploglagsföreståndaren medels kungörelse från predikstolen i församlingens kyrka; och afgöras alla frågor å sammankomst genom röstning efter hufvudtalet. Om utsedd ploglagsföreståndare under året aflider eller från orten afflyttar eller eljest blir urståndsatt att fullgöra sina åligganden, skall det åligga föregående årets ploglagsföreståndare att genast sammankalla ploglaget, för utseende af py föreståndare, och att emellertid eköta föreståndarebefattningen tills sådant val skett. Hos kronolänsmannen i distriktet bör alltid anmälan göras om utgången af val till ploglagsföreståndare. Är någon missnöjd med ploglagets vid sammankomst fattade beslut, bör klagan deröfver föras hos Konungens Befallningshafvande inom trettio dagar derefter, vid förlust af videre talan. 3) Ploglagsföreståndare åligger att, när sådant finnes nödigt, uppbuda ploglagets medlemmar till skottning eller plogning till det antal, som för hvarje fallanses beböfligt, samt att tillse, det arbetet för vägens öppenhållande skyndsamt och ordentligt fullgöres. 4) Innehafvare af väghållningsskyldiga hemman inom ploglaget äro skyldige att på ploglagsföreståndarens budniog å utsatt tid inställa sig till angifvet arbete sjelfve eller genom andra arbetsföra personer samt att fullgöra af föreståndaren anvisadt arbete för vägens öppenhållande, Pioglagets medlemmar deltaga uti ifrågavarande skyldighet efter innehafvande hemmantal inom ploglaget. För hvarje fullt åttondedels mantal utgöras två handedagsverken eller ett ökedagsverke, der ej annorlunda öfverenskommes eller särskildt förordnas. Å allmänna sammankomsten i September skall upprättas turlista för budning till dagsverkens utgörande; och skal! ploglaget, så framt ej annorlunda öfverenskommes eller förordnas, indelas i rotar om minst ett åttondels mantal, för utgörande af dagsverken, motsvarande rotens sammanlagda hemmantal. Varder ej turlista antagen vid nämnde sammankomst, må sådan lista af ploglagsföreståndaren upprättas. Hvarje rotes medlemmar, hvilka en för alla och alla för en ansvara för rotens dagsverksskyldighet, böra sins emellan öfverenskomma om dess utgörande och om den, som skall mottaga budniog för roten, så ock derom skrift: ligen i god tid underrätta ploglagsföreståndaren, vid äfventyr för rotens medlemmar att eljest varda i den ordning, ploglagstörestånduren finner lämplig, kallade till arbete. Om efter slutadt arbete för vintern hela turlistan icke blifvit genomgången, börjas arbetet nästa vinter med dem, hvilka under föregående vinter icke fullgjort sin tur. Försummar någon att efter budning infinna sig till arbete å bestämd tid, eger ploglagsföreståndaren att låta hans arbete af annan verkställas emot lega, hvars belopp af kronolänemannen i distriktet, efter anmälan, hos den försumlige uttages. Der ej rote består af jemt ett el\’er flere åttondels mantal, skall, så vidt ej annorlunda öfverenskommes, dagsverksskyldigheten för öfverskjutande hemmantal utgöras med penningar efter den för länet gällande markegång. Sådana ploglagspenningar skola till ploglagsföreståndaren å utsatt tid erläggas, eller, på rätt om lega här ofvan är stadgadt, hos den tredskande uttagas, och böra af ploglags föreståndaren användas till legohjelp eller andra utgifter för ploglaget samt redovisas hvarje år vid Septembersammanträdet. 5) Jemlikt Kongl. Cirkuläret till Hofrätterna den 13 Maj 1845 är ploglagstöreståndare, som försummar att vid inträffande snöfall delegarne i ploglaget till plogning och skottning uppbuda, förfallen till Tio kronor böter, samt delegare i ploglag för hvarje gång han, oaktadt vederbörligen uppbudad, icke behörigen fullgör sitt åliggande i afseende på snöplogning eller skottning, saker till böter af Fem kronor. För upprättande af turlista för begagnande under innevarande vinter böra ploglagsföreståndarne skyndsamt fammankalla ploglagen. Visby i Landskansliet 12 December 1889. E. POIGNANT. Johan Hambræus.
Gotlands Allehanda Måndagen 23 December 1889 N:r 151
Af J. N. Cramér. År 1830 14 Januari afgick från Klinte Gotlands ordinarie postbåt. Besättningen utgjordes af Anders Wallin, Jonas Hasselqvist och Niklas Mårbeck. Färden var snabb och lycklig, och samma dag aflemnades den medförda posten på Öland. En vecka senare afgick åter post från Klinte i en vanlig fiskarbåt, hvars besättning utgjordes af Peter Wahlgren, dennes dräng Jonas Karlson och Peter Magnus Fagerström. Ankomna till Karlsö, sågo dessa hafvet åt Öland täckt med is. Färden ville de ej öfvergifva, men för att draga båten öfver is behöfde de vara åtminstone fyra. För att förstärka båtens besättning med ännu en man, vände de således åter till Klinte, dit de hunno på aftonen. Här satt då i armod en enka med sex barn. Hennes man hade år 1828, tillik; med fyra andra postförare och trenne passagerare, under en postfärd ömkligen omkommit. Hennes hopp och stöd var en son, som i hög grad åtnjöt och förtjente sin arma moders kärlek. Hans namn var Karl Löfqvist, Den 20-årige ynglingen, som mera tänkte på de sinas nöd, den han ville lätta, än på sin egen fara, anmälde sig till delta:are i den vådliga färden; men hans klädesförråd var föga lämp dt för en sådan färd. Han erhöll derför till låns af Wahlgren ett par storstöflar och af Fagerström en stortröja. Morgonen derpå begaf man sig i väg arbetade sig igenom ett band af is och sörja och kom lyckligt till Stora Karlsö. Hafvet var nu tämligen isfritt, vinden frisk, och på eftermiddagen samma dag upphans Enggjerdsudden, der man dock, ett ansenligt stycke från land, fastnade i issörj n. Men de med förra båten öfverkomna gotländingar, jämte ett antal öländska kustboar, ilade till hjelp, och medels raskt och ihärdigt arbete och med tillhjelp af trossar, som dels i båten medhades, dels från land utfördes, lyckades man svart nog att få post och båt i land. Under de följande dagarne hopade sig isen utanför Öland, så att derifrån intet öppet vatten syntes Men vinden sprang om på sydvest, och isen skar ut från Enggjerdsudden. De bägge båtarnes besättningar fattade snart det hoppet, att hafvet skulle blifva isfritt, åtminstone till Stora Karlsö, och öfverenskommo om en gemensam återfärd. Till de sju postförarne slöt sig en passagerare, Wilhelm Måg, sadelmakaregesäll från Berlin, som någon tid vistats i Sverige och talade svenska språket obehindradt. Den 26 Januari anträddes färden från Enggjerdsudden sålunda, att den större båten stäldes på slädar för att, öfver den landfasta isen, af två par hästar fortskaffas. Den mindre båten släpades af besättningarna. Man ville i det längsta fortsätta sålunda. Men isen brast under de främsta hästarne. De räddades dock. Hästar och slädar återsändes, Båtarne framfördes till iskanten och sattes i sjön. Men snart blef vinden mattare, och isen började åter hota. Man vände derför och lade på aftonen till vid Grankulla. Den 27 Januari kl. 4 på morgonen gaf man sig åter af. Den mindre båten, ehuru ock nyttjande sina egna segel, var medelst en tross förenad med den större båten, som sköt hårdare fart. Med frisk kultje styrdes kurs på Stora Karlsö, dit man hoppades hinna innan aftonen Allt tycktes lofva det bästa, oc man talade om att få dricka sin morgonhalfva i hemmet. \”Till följd af det flere dagars vistandet på Öland hade proviantförrådet sammankrympt, och i hopp om lycklig och snabb öfverresa hade man ej velat anlita krediten för att på Öland förstärka det samma Det var nu beräknadt för knapt två dygn. Hvad särskildt bränvin angår, så medhades omkring tre qvarter 3/8 kanna) visserligen ett ringa förråd för åtta man; men man hoppades, som sagdt, snart ersättning i hemmet. Så fortgick färden under glada samtal emel lan de båda båtarnes besättningar. Mot aftonen kallade Wallin, som i den -törre båten satt vid rodret, sina båtkamrater akter ut och visade dem tre ljus, dem han och äfven de tyckte sig se brinnande i vattnet under den tross, som förenade begge båtarne. Det är bekant att umgänget med det hemlighetsfulla bafvet föder benägenhet för öfvertro. Likväl fäste våra resande ingen vigt vid den omtalade synen. Af det, som sedermera hä de, fick densamma betydelse nog. I skymningen började man erfara den obehagliga känslan af snärjande is eller sörja. Man hoppades likväl att detta ingenting särdeles skulle betyda, och att man snart åt r skulle komma i :fritt vatten. Detta hopp försvann så småningom. Omkring kl 8 sutto båtarne fasta i sörjan. Vinden gick från sydvest och på sydost. En dyster vinternatt, höljd i mörka moln och allt mera blåsig, sänkte sig öfver dagens glada förhoppningar. Under hela natten arbetades för att genom sörjan och isstyckena komma närmare land eller åtminstone hålla sig uppe. Detta arbete skulle blifva förgäfves Daggryningen till 28 Januari öppnade åt alla sidor utsigten ö\’ver ett isbetäckt haf. Hoppet att nå Karlsö var ute. Is n dref åt norr och förde båtarne med sig. I samma mån som faran ökades, ökades ock ifvern att genom den af större och mindre lösa stycken bestående isen arbeta sig närmare land, för att sålunda i förbifarten åtminstone nå Vestergarns utholme, Dagen var kall, men svettperlorna i pannan vittnade om arbetets ansträngning. Isen var falsk och man» bedrog sig ofta på de flytande isstyckenas fasthet och sammanhang, men båtens närhet och vissheten, att hvar oc) en var redo att offra sitt lif för den anire, gjorde en hvar trygg. Modet var orubbadt, krafterna sveko icke heller. Det ena lifvades, de andra stärktes genom åsynen af den vä kända stranden. Man kunde se de större byggningarna i Klintehamn; men deritrån kun !e ingen räddning väntas, det insåg man väl. Nät Gud var det egen omtanke, egna .ansträngringar som skulle bringa räddningen. Och nistlöst, rastlöst fortgick arbetet, till dess åter en hemsk vinterna omsvepte de härdiga kämparne och för deras syn gömde de kära bygderna. Natten fick ej afbryta arbetet, men försvårade det. Vakaroa, remnorna, hålorna doldes af mörkret. Vidden at den fara, i hvilken våra postförare redan nu sväfvade, inses endast af den, som sjelf erfarit eller sett, huru svårt eller omöjligt det är för en båt att arbeta sig igenom djup issörja eller flytande isstycken. Att i sådant fall medelet rodd framsksffa en större båt är ogörligt, och söker man med båtshake eller stänger fäste på något isstycke, så viker detta undan, utan att någon framfart tillskyndas båten. Är båten ej för långt aflägsen från land, så plägar bjelpen stuniloni gifvas sålunda, att några raska karlar bege sig ut från stranden eller den landfasta isen med en liten flatbottnad båt eller »flat-täska», hvilken sedermera öfver den svagare eller styckade isen fortskaffs:s med tillbjelp af medhafda bräder, hvilka växelvis utläggas på isen för att berela bärning åt flat-täskan och på sidorna om densamma, gifva säkrare fotfäste åt dem, af hvilka flat-täskan på detta sätt långsamt och mödosamt framsläpas. När flattäskan kommit nog nära den i issörjan fastsittande båtev, kastas till denne senare eve änden af en i flat-täskan medhafd tross. Vid trossens andra ände, som är fastgjord på stranden eller den landfasta isen, spännas hästar, och sålunda, medelst trossep, drages båten mot landet. Sådana och likoande tilldragelser förekommo unde vintern esomoftast vid Klintehamn. Men vi återtaga vår berättelse. Proviantförrådet, som under gårdagens lofvande utsigter obetänksamt anlitats af våra postförare, var nu slut. Det sista, en kaka, den Hasselqvist af sin på Öland bosatta syster erhållit såsom sändning till hemmet, var utdeladt och förtärdt. Äfven förrådet af vatten eller dricka var slut. Törsten släcktes med sjövatten eller med vatten, fom samlat sig i hålor på isen. Den 29 Januari visade våra isvandrare omöjligheten att nå Vestergarns utholme. Man bade redan drifvit förbi den och fäste nu sitt hopp vid någon punkt, nordligare, närmare Visby. Under natten hade det frusit. Isen vann under dagen allt mera fasthet och sammanhang. Man kunde ej mera tänka på att arbeta sig igenom den, och att på den samma framskaffa den större båten var ogörligt. Man baslöt derför att öfvergifva denne. Da nödiga sakerna lades i den mindre båten. Den större båten drogs in på ett stort isstycke och ankrades med draggen, som sänktes ned genom ett uti isen hugget bål. Tvärt öfver den mindre båten fastgjordes masten, och trenne man på hvardera sidan satte sina bröst mot mastens utöfver båten utskjutande ändar för att sålanda framskjuta den upprättstående oåten. Gesällen hade stundom varit villig att deltaga i arbetet, men förmådde föga uträtta, Han satt nu stilla i båten. Äfven Wallin hade sparat sig och gick ej oftare ur båten, än man var på säker is. Till en början väckte detta missnöjs, men snart vande man sig dervid. Han var den äldste, erfarnaste, rådigaste och gjorde i alla fall nytta, der han stod i båten, spanande den säkraste kosan och bevarande för onödiga omvägar. Han hade tillika från Klinte afgått såsom skeppare på den större båten och hade således någon rätt att öfvertaga ledningen af det hela. Men innan dagens vandring under sålunda förändrade förhållanden anträddes, var man betänkt på att högtidligt cch gemensamt innesluta sig i dens beskydd, utan hvars hjelp alla ansträngningar skulle vara förgäfves. Med blottade hufvuden gjordes bön. Fagerström läste bönerna och tog upp psalmen 419, versa 6, i hvilken de öfriga instämde. Klockan var mellan 3 och 4 på eftermiddagen. Besinnar man, att de åtta för sin rädd ing kämpande deltagarne i denna bön ej befunno sig längre från land, än att de kunde se byggningarna i Vestergarnshamn, ja, tyckte sig kuona sköpoja å landsvägen vid stranden framilande åkdon, och att de ändå för närvarande måste anse all hjelp från den nära stranden omöjlig, så fattar man högtidligheten af denna enkla gudstjenst.
18891223-01-01
För den nu lefvande generationen är denna gripande skildring ur verkligheten mestadels okänd. Gotlands Allehanda har derför trott sig bereda sina läsare ett nöje med att höra den berättas, helst vi lyckats till densamma skaffa teckningar af Jenny Nyström-Stoopendahls präktiga ritstift.
Gotlands Allehanda Måndagen 23 December 1889 N:r 151
hade Polhem på resan i går till Stockholm. Utom det tyngande godset var det naturligtvis en oöfverskådlig mängd julklappsförsändelser i korgar och paket och på styrmarsexpeditiomen hade man under hela eftermiddagen fullt upp att göra. Ända in i sista stund kom man springange med sina klappar. Det blir nog ett liknande förhållande i morgon middag, när ångaren lemnar hufvudstaden.
Gotlands Allehanda Lördagen 21 December 1889 N:r 150
Johan Pettersson m. fl. såsom ägare at Medebys i Halls socken hos kammarkollegium anfört öfver k. bef:s utslag i fråga om skyldighet för klagandena att tillhandahålla lotsarne vid Hallsbuk den för åren 1881 till och med 1887 tillkommande ved, har kollegium till pröfning förehaft och dervid meddelat, att som frågan om Medebys hemmansägares skyldighet att tillhandahålla lotsarne vid Hallshuks lotsstatioa nödigt vedbränsle är beroende af bestämmelsen i det af k. bef. 16 Febr. 1858 meddelade utslag, i hvad derigenom, uppå yrkande af såväl lotsdistriktsschefen som Medebys hemmansägare, föreskrifves, att det vedbränsle till två spisar, som enligt det emellan lotsverket och hemmansägarnea afslutade och faststälda kontrakt om upplåtande från Medebys af lotsplats med flore förmåner åt lotsbetjeningen vid Hallshuks lotsstation, borde lotsarna tillhandahållas, må af de senare utfordras med två famnar ved till hvarje spis eller tillsammans med fyra famnar tallved årligen; så och då utslaget hade i denna del bort kollegii pröfning underställas, har kollegium, sedan det numera hit inkommit, ingått i granskning deraf och dervid fannit skäligt samma antslag i berörda hänseende gilla och fastställa. Vidkommando dereftor k. bef:s öfverklagade utslag finner kollegium de anförda besvären icke verka ändring i detta beslut, för såvidt derigenom förklaras, att ofvannämda kontrakt fortfarande äger gällande kraft. Deremot, då samma utslag, — i hvad klsgandena derigenom &läggas att emot betalning med 9 kr. för hvarje år vid anfordran utsyna åt lotsarna vid Hallshuk till afverkning i Medebys hem mans skor så stor mängd till vedbrand tjenliga tallar, att deraf kunde upphnuggas två famnar ved till två spivar årligen, eller fyra famnar för hvartåera af åren 1881 till och med 1887, vid äfventyr att sådan utsysing eljes verkstäldes genom vederbörande utmätningsmans försorg; grundar sig på k. bef:s ofvanberörda utslag 16 Febr. 1858, men afser tiden innan detta senare utslag, avgående sättet för vedbränslets utgörande, vunnit behörig fastställelse och blifvit i lotshemmansjordeboken antecknadt; alltek pröfvar kollegium, med undanrödjande af öfverklagade utslaget i denna del, skäligt tillerkänna lotsarne vid Halshuks lotsstation rätt att för hvartdera af åren 1881 till och med 1887, hvarunder de varit i mistning af nödigt vedbränsle från Medebys hemmans skog, uppbära nio kr. årligen tillsammans med 63 kr., eller samma ersättning, som det mellan lotsverket och hemmansägarne 4 Dec. 1829 afslutade kontraktet tilllägger de samme för vedbränslets tillhandahållande. Slutligen förklarar kongl. kollegium klagandena skyldige att sjelfve vidkännas sina kostnader i målet.
Gotlands Allehanda Lördagen 21 December 1889 N:r 150
Af D. A. Malmros. På den senaste tiden hafva glädjande tecken visat sig derutinnan att man allt mer börjat intressera sig för odling af Gotlands ypperliga och vidsträckta myrar, hvilka allt sedan »myrodlingsbolagets» dagar varit så godt som öfvergifna. Väl har man på de senare åren iakttagit att en ej obetydlig del af dessa myrar b\’ifvit mer eller mindre fall ständigt afdikade med större afloppskanaler, ja, öfver 6,000 tunnland torde sålunda redan vara tjenliga till odling, men förunderligt nog har man i åratal åtnöjt sig med blotta kanaliseringen utan att skörda frukterna af de nedlagda kostnaderna. Sålunda ser man Elinghems, Rone, Stånga, Etelhems, Akebäcks, Takstens, för att ej tala om Martebo och ännu flera, sedan åtskilliga år utdikade myrar, nästan ligga öfvergifna i sitt odlade skick. Ja, så har förhållandet varit hitintills, men sedan ryktet spridt sig att någon landtman genom ett ändamålsenligt användande af artificiella gödningsämnen lyckats erhålla rika skördar å förut som oduglig ansedd myr — skördar som lemnat flere gånger större nettobehållning än hvad god fastmarksåker kunnat gifva — och man vidare med egna ögon kommit i tillfälle att se de rika grödor som myrarne äro i stånd att framalstra af raps, hvete, korn, hafre, ärter, rotfrukter, klöfver och andra växter samt sedan åtskilliga skrifter om odling af myrarne blifvit spridda och länets landsting och hushållningssällskap samt dessutom vår, för det allmänna bästa så outtröttligt nitiske landshöfding, varmt och kraftigt arbetat för att få en ändamålsenlig myrodling i gång och lämpliga försöksfällt innevarande år blifvit anordnade såväl å Rone som Akebäcks myrar och hvilka till nästa år komma att ytterligare förökas med fem dylika å andra ställen, så börjar man: omsider vakna upp ur den långa dvalan och känna en aning om att vi kanske äga en stor rikedomskälla i vår hittills så förbisedda och värdelösa myrjord, hvarigenom vi icke allenast skulle kunna befrias från det ekonomiska betryck, hvarutaf så mången landtman nu synes lida, utan till och med blifva i tillfälle att samla en ansenlig förmögenhet. Så ser man t. ex. månget fjerdedels hemman — som i medeltal har omkring 25 tunnland åker, hvars medelskörd torde uppgå till ungefär 70 tunnor säd, 50 tr potatis och några häckar hö — vara i besittning af 100, ja stundom öfver 200 tunnland god myrjord, som odlad årligen skulle kunna inbringa 10 till 20 gånger mera nettobehållning än gården i sin helhet nu lemnar — och vore icke detta mål väl värdt att arbeta för! Man behöfver icke frukta att för lånta medel verkställa dikning och inköp af artificiella gödningsämnen, hvilka poster äro de största vid myrens första uppod\’ande, ty om odlingen verkställes efter en bestämd och klok plan skola dessa medel inom kort återkomma. Det öfriga arbetet vid uppodlingen kan i vanligt fall verkställas med eget arbete. Mången torde dock invända: »detta hinna vi icke med, vi ha nog att göra med vår gamla åker». Ja, så kan det tyckas, men om vi besinna att väl knappast någon provins inom riket finnes, der arbetsstyrkan och dragarnes antal i förhållande till åkerarealen är så stort som här, hvarest landtbefolkningen utgör äfven 10 personer för hvarje fjerdedels mantal, derå vanligen finnas ett par hästar och ett par oxar, då deremot i andra provinser åkerarbetet å 40 tunnland och deröfver godt skötes af ett par hästar och 1 karl, fastän man skördar mera än hos oss, så framgår deraf att vi besitta tillräckliga arbetskrafter både i folk och dragare för att uträtta mycket mera än som vanligen sker, blott vi arbeta lika ihärdigt som det brukas på andra ställen, t. ex. i Skåne. Således böra vi utivanliga fall med egen arbetsstyrka äfven kunna medhinna att odla våra myrar, synnerligast om vi begagna oss af de medel som numera stå oss till buds. Sålunda kan i de flesta fall tegdikningen och bortfösningen af dikesmullen helt och hållet undvaras, derigenom att vi helt enkelt och otroligt billigt täckdika våra, merändels på blekealf belägna eller eljest minst 2 1/2 fot djupa myrar, med den af godsägaren Larsson på Skäggs nyligen uppfunna förträffliga täckdiksplogen, hvilken gör däckdiket färdigt med densamma den går fram, utan att hvarken fyllning, rörläggning eller annat erfordras, utan möjligen några rör i dikesmynningen; och då plogen med 2 par oxar, 2 till 3 karlar och 2 pojkar med lätthet hinner färdigdika öfver 10 tunnland om dagen, med endast 4 famnars afstånd mellan dikena, så uppgår hela dikningskostnaden endast till högst en krona 25 öre för tunnland, inberäknad de 6 st. tegelrör som vanligen böra inläggas i dikets afloppsmynning. Således kommer man mycket lätt och billigt ifrån hela dikningsarbetet, och har dertill den stora fördelen att ha myren täckdikad i stället för teglagd, hvilket innefattar flere förmåner än man vanligen plägar föreställa sig. Sedan jag under förliden sommar täckdikat 20 tunnland å Ihre blekemyr med denna plog, kan jag vitsorda dess förträfflighet såväl å bleke som å annan djupare myr som är fri från stubbar och andra fasta hinder. De inpressade 3 tums rörhålen synas bibehålla sig oförändrade och vattnet strömmar obehindradt fram derifrån, Skulle än dikningsarbetet beböfva förnyas efter några år, så är det ju en ren bagatell emot den stora fördel som vinnes dermed. Sedan täckdikningen sålunda med stor lätthet blifvit verkstäld, har man att med passande vändplog upplöja myren tämligen djupt, hvarefter den påföljande vår harfvas väl. Har myrtorfven icke varit af för seg beskaffenhet, så kan trädesarbetet redan äga rum första sommaren, i annat falll får myren ligga orörd till hösten och ruttna, hvarefter djup tvärplöjning med årder företages och trädesarbetet fullbordas påföljande sommar. Gödselämnena böra utsås och nedharfvas om våren och ytterligare införlifvas med jorden under trädesplöjningarne. Skall vårsäd sås, bör gödsgeln nedplöjas hösten förut. Efter det myren sålunda blifvit odlad, hinner man med lika arbetsstyrka med lätthet skörda dubbelt så stor areal som å fast mark, helst som man kan med fördel använda tvåskäciga plogar, och blifva således omkostnaderna för skötseln vida billigare än på fastmarkeåkern. Sedan nu sjelfva odlingsarbetet blifvit verkstäldt, böra vi hafva klart för oss på hvad sätt vi skola gå till väga för att erhålla den största möjliga nettobebållningen å våra myrar. För att uppnå detta mål, böra vi känna de växter som för våra förhållanden äro de lämpligaste och som lemna den största nettobehållningen samt den växtföljd vi böra införa; vidare böra vi ha reda på hvilka gödningsämnen och huru mycket derutaf som erfordras för att af hvarje särskildt växtslag skall påräkna de rikaste skördarne. Vidkommande de växter, som för våra förhållanden äro lämpligast, så hafva vi här på Gotland \”en stor fördel framför de flesta andra provinser inom vårt land, derigenom att vi på våra myrar kunna odla äfven ädlare, dyrbarare och mera inkomstbringande kulturväxter än & flertalet mossar i mellersta och norra Sverige, der endast hafre hufvudsakligast plägat odlas, då deremot här de rikaste rapsskördar visat sig gå väl till och lemnat lika många tunnor på tunulandet som hafren å fastlandsmossorna, men kanske fyra gånger större nettebehållning. Efter rapsen trifves hösthvetet förträffligt och derefter tvåradigt korn, ärter och allehanda rotfruktar, samt klöfver å de kalkrikare myrarne, hVarå i synoerhet alla i vårt klimat odlade kulturväxter synas hafva god framgång. Häraf synes, att våra myrar hafra stora fördelar att erbjuda framför fastlandets mossar, som i allmänhet äro kalkhaltiga. Sålunda kunna vi med fördel införa följande cirkulation, då vi förnämligast afse den etörsta kontanta inkomsten inom kortaste tidrymd, nämligen: 1:a) träde, 2:a) raps, 8:e) hösthvete och 4:e) tvåradigt korn. Är åter ladugårdsskötselns befrämjande vårt mål, i förening med direkt säljbara produkter så passa: träde, rep:, hvete, foderbstor, korn och klöfver eller fodergräs. Rapsen gifver den största nettobehållningev, ända till ötver 300 kronor för tunnland, dernäst hvete och korn. Är iryren af god beskaffenhet och gödslingen ändamålsenlig, så kan rapsskörden uppgå ända till 20 tonnor samt hvete och kornskörden till 18 tunnor för tunuland, men ett oeftergifligt vilkor derför är — jag upprepar det — att det gifves fullt tillräcklig gödsling af kali och fosforsyra. Det är en dårskap att odla mera än man gifver fullständig gödsling, ty de rikaste grödorna äro i sjelfva verket de billigaste eller de som lemna den största nettobehållningen, fastän de erfordra större förskott i gödningeämnen. För att kunna gödsla rationelt måste man, som ofvan nämdes, känna bvilka ämnen och huru stor mängd derutaf som hvarje särskild kulturväxt erfordrar för en bestämd skördemängd; i annat fall skulle man lätt kunna begå dyrbara misstag som komma att bringa förlust, synnerligast om något gödningsämne tillsattes i allt för ringa mängd, då derigenom ett annat, i tillräcklig mängd gifvet, ej skulle kunna komma till full verkan och skörAr således komma att utfalla otilltredsstälande.
Gotlands Allehanda Fredagen 20 December 1889 N:r 149
