Af föremål, som påminna om krigets och jagtens bedrifter hittades ej många, endast en spjutspets af jern från ett litet röse vid Norderhamn samt två dylika från en graf vid Söderhamn. Ena af dessa sistvämda är försedd med hullingar och har varit ett ganska farligt vapen. Den graf, der de hittades, är för öfrigt märklig genom sin anordning. I bottnen fans nämligen en bred kista, hvars väggar uppförts af hällar, som i flera lag lagts ofvanpå hvarandra. Det vanliga är eljest, att väggarna utgöras af stående hällar Denna graf är den enda i sitt slag på Karlsö. Äfven på Gotland äro de aällsynta, men förekomma dock t. ex.
på det nyssnämda stora graffältet vid Bjers i Hejnum. Orsaken till att grafven gjorts så bred, befans vara den, att två personer jordats här. Grafven var täckt af ett vackert, högt röse.
Medan vi nu befinna oss i närheten af det väldiga röse, som ofvan omnämts under namnet »Laupharg», är det skäl att vi äfven göra oss reda för dess innehåll.
Man skulle tro, att ett så väldigt röse innehölle stora skatter. I allmänhet är man böjd för det antagandet, att innehållet i en fornlemning ungefär skall svara emot dennas yttre dimensioner. Deri bedrager man sig dock ofta, och så äfven här. En mängd lerkärlebitar, somliga försedda med prydvader, är allt, hvad som här hittats förutom några brända benskärfvor simt en myckenhet aska. Man Nar här alltså bränt den döde, ej jordat honom, Möjligen har denna fornlemniog innehållit mera, än hvad som nu kom i dagen, ty här hade skattgräfvare långt före detta gjort ganska grundliga undersökningar. Och denna iakttagelse kunde man göra ej blott vid Laupharg. Nästan alla rösen vid Söderhamn voro mer eller mindre noggraut undersökta af grafplundrare. Platsen ligger så afsides och utom synhåll, att det är lätt förkiarligt, om arbetare och löst folk, som på skilda tider uppehållit sig på ön, t. ex. för stenbrytning, funnit det lämpligt att här försöka sin lycka.
Ett anonat prof, utom det nyssnämda, på huru litet de stora rösena ofta inne hålla, fiona vi i det väldiga röset uppe på högplatån, den s. k. Råisu. Det enda, som här hittades, var några obrända menniskoben, deribland främre delar af en hufvodskål. Anmärkningsvärdt var det sätt, hvarpå detta röse blifvit uppfördt. Innuti detta lopp nämligen en väl lagd mur på 8 meters afstånd från rösets ytterkant. Har nu denna mär en gång utgjort rösets omkrets och har den stenmassa, som nu ligger utanför muren en gång legat innanför och ofvanpå denna och rasat ut, så måste röset haft en alldeles ovanlig höjd. Har detta varit förhållandet, så är det knapt möjligt att antaga, att detta röse från början varit en graf. Det är då mera troligt, att det uppförts till sjömärke.
Det antyddes här ofvan, att den lilla ringen vid Norderhamn förtjent namn af kyrkogård mera än den vid Söderhamn. Och detta kan man ju säga, då inom denna lilla ring af endast 9 meters vidd ej mindre än sex skelett funnos liggande. Redan detta stora antal tyder på något ovanligt, den omständigheten att skeletten äro synnerligt väl bibehållna och hafva en egendomlig gulbrun färg föröka detta och de föremål, som här hittats, bekräfta det. Det är en liten begrafningsplats från medeltiden, som vi träffat på, det se vi af en liten trubbig pilspets, som låg vid. det ena skelettet. Vi kunna äfven förstå det deraf, att en af de personer, som här begrafts, nedlagts i en träkista. Sjelfva kistan är naturligtvis förmultnad, men spikarne finnas qvar. De likna för öfrigt en vanlig tretamsspik af nutidens smide. Mannen, som fått pilen med sig i grafven, böra vi litet nogare betrakta. Han har nämligen i pannan ett stort ärr, som för ett vanligt öga ser ut som märket efter ett hugg. Huruvida det verkligen är ett sådant eller blott en för sänkning för ett blodkärl, som en gång varit inpassadt deri, måste vi öfverlemna &t en fysiolog att afgöra På ingen annan af de många skallar, som hittats i grafvarne på ön, har något dylikt märke varseblifvits.
När hafva väl dessa sex män omkommit, som jordats i kyrkogården? Derpå kan man naturligtvis ej gifva något säkert svar, men man kommer lätt att tänka på skeppsbrottet år 1433, då Erik af Pommern hit blef landdrifven efter stor förlust af inanskap och skepp.
Om man nu möjligen kan antaga, att de sex liken i kyrkogården äro efter personer, som lidit skeppsbrott härute, huru skall man förklara alla de öfriga 50 grafvarnes tillkomst? Har kanske Karlsö under de närmaste århundradena efter Kristi födelse haft en fast befolknirg, som derute begraft sina döda? Nej, troligen icke. Det är flere omständighe: ter, som tala deremot. Redan öns afskilda läge och de stundom ytterst svåra kommunikationerna med storön göra det mindre sannolikt. Ett annat skäl, som talar deremot är, att alla skeletten tyckts vara af män. Hade Karlsö haft en stadigvarande befolkning, så borde äfven skelett af qvinnor hafva hittats.
En tredje omständighet kan, oaktadt den synes vara af ringa betydelse, äfven förtjena att beaktar, den nämligen, att lerkärl äro så sällsynta i karlsögrafvarne. På Gotland äro de vanliga i den äldre jernålderns grafvar och höra der till den sedvanliga utstyrseln, ett förhållande, som står i samband med det stora bruk man hade för lerkärl vid matlagning och med den allmänna tron, att den aflidne borde hafva någon föda med på den sista färden och således någonting att förvara den i.
Slutligen kunde man äfven väntat sig att få se några grundvalar till gamla hus, af det slag som på Gotland allmänt förekommer och der går under namnet »kämpagrafvar», derest nämligen här under en lävgre tid menniskor varit bosatta. Men några sådana fornlemningar finnas bär icke.
Det är derföre sannolikt, att karlsö grafvarne uppförts öfver sådana, som tillfälligtvis vistats på Karlsö och der aflidit eller öfver personer, som lidit skeppsbrott vid öns stränder.
I ett afseende känner man sig besviken, då man genomgår grafvarne å Stora Karlsö. Man kunde hafva haft skäl vänta sig, att man härute skulle träffa på talrika minnen från vår vikingatid, då Karlsö borde hafva erbjudit en lämplig station och uppehållsort för alla de flottor, som plöjde vågorna utanför dessa öar. Mcn misnena från denna tid äro, som vi ofvan sett, ytterst sparsamma.
Men måhända känner du dig ännu mer besviken i dina förväntningar, om du nu får veta, att vi redan sett det märkligaste af hvad grafvarne hade att visa oss.
På andra gotländska graffält äro vi vana att få se en hel del föremål såsom vackra prydnadsspännen, lerkärl af växlande former, beslag till dryckeshorn, glasbägare m. m. Här deremot var bouppteckniogen efter de aflidne rätt fattig. Detta är dock något, som vi måste finna oss i. Man bar icke här låtit så riklig utrustning följa med i grafven som på andra platser, och hvem vet — kanske beror fattigdomen just derpå, att sällan en anhörig kunnat vara med och bestämma utstyrseln? Vi få nöja oss med hvad vi kunnat utforska, och trösta oss med att det kunde hafva varit ännu mindre.
Och härmed taga vi farvälaf de gamle, som härute på den öde ön funnit sin sista hviloplats.
Nn.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 18 December 1889
N:r 148
