Passagerarelista.

Från Stockholm med Polhem 12 Dec.: hrr Johansson, Tingström, Engström, Stenberg, Landgren, Vennersten, Pettersson, Hägvall, Jakobson, Janson, Dase, Stenström, Sommar, Bengtsson, Klingvall, Siselius, Anderssop, Donner, Wartvinge, Sjöström, Duse, Myrman, Johansson, Norby, Vahlqvist, Rosman, Kruse, S:uebecke, doktor Clauss samt fröken Fehling.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Gotländska sägner.

En julnatt på Östersjöns is.
— Ett Guds under! Ett Guds under! ropade den andre presten. — I hvilket land och stift ligger edert prestagäll, ty på vår ö och i vårt stift fiavas inga socknar med namnen Öja och Hambre.
— Vi äro således på en ö — sade herr Kristen — äfven mitt prestgäll ligger på en ö, den heter Gulland.
— Gulland, det är Gotland — sade pastor loci — då är ju min broder i Kristo en dansk prestman, ty Gotland ligger under Danmark.
— Ja väl gör det så — genmälte gotlandspresten — och af Guds nåd är jag — eburnu ovärdig — dansk prest, men är icke min bror detsamma och äro vi ej i Danmarks rike, i danskt land? inde — Nej, värdaste broder! Jag är icke dansk utan svensk prest och vi stå här på svensk grund och botten, Denna församling heter Böda, är belägen på Öland och hör under Kalmar stift. Häritrån och till Gotland lär, efter hvad jag hört af mina sockneboar, vara 11 sjömil, eller dryga 7 svenska mil, Min berr bror har under natten gjort en både lång och vådlig resa, men Herrans allsmäktiga hand bar underliga hulpit Eder fram och var nu i hans namn välkommen! Både min herr bror sjelf, hans dräng och hästar måste efter en slik farlig långfärd vara i stort behof af hvila och förfriskning och det tilibjuder jag eder i mitt hus. Följ nu mig till prestgården, men först måste jag med några ord underrätta mina sockneboar om den underliga tilldragelse, som fört eder hit och låtit oss uppbyggas af eder vackra, sant kristliga predikan. V:sserligen lät utförandet ovanligt för våra svenska örop, men tack vare edert utmärkt tydliga, klara och rediga uttal, kunde vi förstå hvad I talade. Besynnerligt att språk tillhörande två folk, som äro så bäteka på hvarandra, äro så lika. Måuane det ej bevisar att svenskar och danskar äro i gruaden ett folk och månne ieke den underliga tilldragelsen, som här timat, är en bebådelse om att en gång tider skola komma då danska prester skola preoika i Sverige och svenska i Diuisärk såsom hvarandras högt värderade embetsbröder och det olyckliga hatet mellan folken blott vara ett sorgligt minne? Men kom nu värdaste broder.
Med dessa ord tog den gamle vänlige presten sin långväga gäst under armen och, sedan han för sina församlingsbor berättat huru underligen Guds allmakt ledsagat dit den danske embetsbrodren öfver det isbelagda hafvet, förde han honom till sin prestgård, der herr Kristen satt i god ro vintern ut, lärde sig svenska språket och svenska kyrkobruken samt under vinterns lopp ännu en och annan gång predikade för Böda-boarne, som tyckte rätt väl om honom och nästan började en ny tidräkning från den juldagen den danske presten kom öfver isen från Gotland för att predika i Böda kyrka på julmorgonen.
Stor var oron och bestörtningen i Öja och Hamra, der messfall inträffade på sjelfva juldagen, särdeles vär det förspordes att berr Kristen på julaftonen rest från sitt hemvist för att tara till Hamra, men under det förfärliga urvädret, som rasat julnatten, försvunnit utan att något spår kunde upptäckas vare sig efter honom, drängen eller skjutsen. Gråt och jämmer rådde i Öja prestgård. Fru Judit Johansdotter och barnen begräto maunen och fadren såsom död, fastän hans kropp ej kunnat återfionas. Prestmors första bestyr blef att begära predikobjelp af grannpastoraten Vamlingbo och Grötlingbo för de öfriga 8 predikodagarne under julen (ty då höllos 4 helge- och predikodagar jul och påsk), tills »Generalprosten» Mäster Tor Rasmussen och »General(dom-) kapitlet» hunnit förordna prest till Öja. Juldagarna blefvo alltså det året bedröfliga i Öja prestgård, men kort efter det julens predikodagar voro förbi anlände ett par djerfva öländske fiskare, som mot hederlig vedergällning åtagit sig det besvärliga och vådliga uppdraget att färdas öfver till Gotland med helsningar och bref från herr Kristen till hans familj och med vårvindarna och första öppet vatten återväude han sjelf, till stor glädje för de sina, sina pastoratsbor och många andra vänner.
Oita talade både herr Kristen och hans dräng om deras vådliga isfärd; men om orsaken till att den fick ett lyckligt slut kunde de ej komma öfverens. Herr Kristen sade att Guds allmaktshand skyddat och ledsagat dem och uppsände ofta en varm och innerlig tacksägelse till sin himmelske herre och mästare, i hvars ärende han hade rest, på hvars bjelp han förtröstat och som ej låtit hans förtröstan komma på skam.
Han sade:
— Af egen erfarenhet har jag fått lära sanningen af det språket i Guds ord: »En rättfärdig mans bön förmår mycket, när den allvar är», och ehuru jag visst icke vågar kalla mig en rättfärdig man, så vet jag dock att jag ej älskat och öfvat orättfärdighet och att den bön jag på mina knän bad på hafvets is gick från hjertat. Att Gud i sin himmel hörde min svaga bön, derom är jag öfvertygad, ty bönbörelsen följde strax. Kvoapt hade jag slutat min bön innan Per varsnade det välsignade skenet, som förde oss lyckligen till land, till goda, hederliga menniskor och jag fick lära att äfven bland svenskarne, som varit våra bittraste fiender, finnes redbarhet och kristlig kärlek.
Per sade:
— Nog gjorde kära fars bön mycket, men icke allt, Det var tydligt att den onde Necken, som råder öfver haf och strömmar, dref sitt gyckelspel med oss. Aldrig reser jag mernågon julnatt eller annan högtidsnatt cch allraminst med kära far, så from han ock är, ty just de fromma vilja gastar och troll helet åt. Hade jag ej varit klokare än kära far och enott ut och in på mina kläder och skött tömmarna, så hade vi varit på isen ännu, eller der tått vår graf. Det skall ingen taga mig ur hufvudet.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Från landsbygden.

Begrafning istället för bröllop blef det för några dagar sedan å en gård i Vesterhejde.
Det hade redan lysts tvänne gånger för den nittonåriga bruden, då bon, som för tillfället bodde kos sin syster, plötsligt nedlades på sjuk bädden, hvarifrån hon aldrig mera uppsteg.
Man kan lätt tänka sig den trolofvades samt föräldrars och syskons sorg, då man fick så plötsligt atbryta bröllopstillredelserna tör att rusta till begrafning.
Den oväntade sorgliga händelsen har gjort djupt intryck på dem som kände den unga flickan, hvilken var afhållen af alla.

Stånga, 11 Dec.
Ett olyckstillbud yppade sig häromdagen, då tvänne hemmansägaresöner på väg från Södret med tunnbandsämnen, kommo till den s. k. Hulie ångsåg, hvarvid den ena hjulaxeln brast och lasset stjelpte i diket. De måste låta lasset ligga till kommande dag, men på morgonev, då de anlände till stället, möttes de af en mindre angenäm syn: häcken var sönderslagen i många bitar, bakvagnen var inkastad i en närbelägen hage och det ena bjulet var så långt bortslungadt att det med möda kunde återfianas. Spaningar pågå efter våldsverkarne.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Ett zigenarefölje,

bestående af man, hustru och sex barn i ålder från 16—17 år till 5 månader, har hitkommit öfver Vestervik och slagit ned sina bopålar i en tältvagn ute vid qvarnvägen. Enligt några smutsiga offischer höfdingen, en undersätsig, långhårig karl, har att visa, skola de på något sätt ha att göra med ett för någon tid sedan i åtskilliga städer uppträdande band, som kallade sig Kori Teikon. Anföraren här heter visst Dimitri och såväl han som hans familj uppträda som något slags balettartister med zigenar- och kosackdanser. Hvar de uppenbarat sig i vår stad ha de alltid haft ett talrikt följe af gapande barnungar efter sig, och deras läger, som de nu flyttat till Dalbäckska gården vid Skeppsbron, beskådas dagligen af många hundratals personer.
Härdade måtte emellertid dessa naturmenniskor vara, ty fastän det är ganska sommarsvalt, icke minst om nätterna, tyckas barnen inte alls fiona sig generade af att springa barfota i gyttjan och snöslasket. Kläder i öfrigt ha de just ej heller något stort öfverflöd af. Deras uppträdaoade bidrager alls inte att bibehålla det romantiska skimmer, hvarmed man plägat omgifva dessa vandrande zigenare. Hur länge de komma att stanna här, lär väl bero på ordningsmakten.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Vid sjukdomsfall

för kyrko herde Åsberg komma gudstjensterna om söndag i Burs och Stånga att skötas af domkyrkoadjunkten Dyberg.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Ännu tvänne sökande,

v. pastor Beckman i Endre och komminister Hedgren i Burs, ha anmält sig till Garda pastorat.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Lik förde Polhem ombord

på resan hit i går. Det var de jordiska qvarlefvorna af hemmansägaren Simon Pettersson, Simunde i Bara, hvilken för några dagar sedan afled på serafimerlasarettet i Stockholm och nu hemförts för att återbördas åt fädernejorden.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Sjöförklaring

har i dag inför rådhusrätten aflagts af befälhafvaren å vid Faludden förolyckade tyska briggen Stephenson, kapten Heinrich de Bahr, hvarvid konsul Ekman tjenstgjorde som tolk.
Den korta förklaringen innehöll, att fartyget i godt ståod och väl utrustadt lemnade Riga 4 dennes samt under växlande vindar utan några äfventyr fortsatte färden till 7 dennes, då Närsholms fyr kom i sigte. Det blåste då storm och var snötjocka. Vid elfvatiden på aftonen pejlades Faluddon; då briggen skulle gå öfver stag törnade der, kilade fast sig i stenarne och började arbeta hårdt. Anstalter vidtogos genast för bergniog. Under natten landsattes besättningen, 6 man, af den vid Faludden station-rade lifräddningsbåten. Bergniogsångare ankom på söndagen 8.
Sjöförklaringen besdigades af kapfenen och hela besättningen.
Poseidon har ej kunnat uträtta något för att berga fartyget på grund af det ogynsamma vädret, utan tros briggen blifva vrak, Däckslasten är ilandförd, och för att komma åt rumslasten, ämnar man bryta upp fartygets däck.
Till besigtningsmän af fartyg och last har rådhusrätten förordnat sjökaptenen J.
F. Vestberg, Burs, och f. löjtnanten vid flottan F. V. Ankarcrona å Faluddon.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Från dominstyrelsen.

Efter föredragning af k. m:ts bef:s i Gotlands läv skrifvelse 29 Nov. d. å har domänstyrelsen funnit någon åtgärd för ifrågasatt torrläggning af indragna hospitalslägenheten nr 22 Katthagen, inom Visby stads område, icke böra vidtagas, och som styrelsen icke kunnat bifalla nuvarande arrendator af lägenheten, fanjunk M. J. Gahnes ansökning att, ehuru han först 22 Maj uppsagt arrendet till apphörande, likväl varda från arrendet af lägenheten befriad redan 14 Mars 1890, har styrelsen anhållit att k. m:ts bef. bebagade fortfarande från 14 Mars 1891, då Gahnes arrendetid till följd af uppsägningen enl. magistratens i Visby med honom 30 Nov. 1886 afslntade kontrakt upphör, ombesörja lägenhetens utarrendering.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145

Krånglig friare.

Från atlantens gungande vågor hemkom, efter flere års bortovaro, en sjöman från en af mellersta Gotlands socknar för omkring en månad sedan. Landstigen i Visby, begaf han sig in på en bekant ölkrog på Adelsgatan för att få sig en half öl, hvilket serverades honom af en f. d. frälsningssoldat men numera »pigg» jungfru, hemma i en af sockvarna i norra häradet. Under det han drack sitt öl passade den skälmen Amor på att så kraftigt såra honom med sina pilar, att han genast beslöt att »förtöja skutan», blifva dess kapten och styra den rakt in i den äktenskapliga hamnen. För fullföljandet af detta sitt i hast fattade beslut, uppsäger han ge nast ungmöns tjenst och efter uppköp af åtskillig »riggens» begifva sig de unga, lyckliga tu till hennes hem, väl emottagna af den öfverraskade modren. För att få »allt klart» begifva de sig derpå i väg till församlingens kyrkoherde med anhållan att han skulle tillkännagifva »ett kristligt äkta förbund» etc., men kommen till prestgårdsgrinden måtte vår sjöman på sitt äktenskapliga sjökort upptäckt några blindskär och bränningar förut, och kommesnderande: »ror i lä, klart att vända», begaf han sig hem med oförrättadt ärende. Att sorg och ängslan uppsteg i ungmöns bjerta sager sig sjelft; »ord och inga visor» hördes från kära svärmors läppar, dock var han, tillatt börja med, obeveklig. Men hvad förmår ej en älskande och tillgifven qvinnal Lördagen derefter bär det åter i väg och då med Jyckadt resultat: lysniog afkunnades derpå följande söndag. Under veckans lopp måtte hafva uppstått svår motvind, ty söndagen derp erhöll kyrkoherden ett bref från honom att ej forteätta lysningen under förklaring att »allt nu är slut emellan oss» och begat han sig derpå hem till sitt land igen. Hurnvida han lemnat något mivne efter Big känner man ej, sannolikt slutar väl saken, som inom församlingen väckt både uppmärksamhet och löje, ej med mindre än att biskop och konsistorium få veta om det.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145