Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
att den telefonledning, som är afsedd att anläggas från Visby stad genom Endre och Barlingbo till Dalhems och Hörsne socknar får framdragas öfver häradshöfdingebostället Alleqvia n:r 1 samt de nämda socknarnes kyrkoherdeboställen och inom området för allmän landsväg.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140
denna särskildt för barnen så mördande sjukdom, har under de senaste dagarne man man emellan berättats skola härja i vår stad. Att tre dödsfall i difteri inträffat har just ej bidragit att lugaa sinnena. Emellertid har sjukdomen inskränkt sig till denna enda familj, der det fjerde insjuknade barnet, efter hvad det tyckes, nu är på bättringsvägen. Att sjukdomen varit epidemiartad är ett antagande, som torde ha sin grund i den uppskrämda inbillningen. För närvarande finnes ingen mera difterisjuk i staden än det ofvan omnämda barnet.
Deremot gå bröstsjukdomar bland de små, ehuru lyckligtvis ej af svåraste beskaffenhet.
Helsovårdsoämden har, på förslag af dr Ramberg, hvilken för närvarande under tre veckor äfven är t. f. lasarettsoch hospitalsläkare, beslatat, att det difterismittade huset skall på stadens bekostnad fullständigt deeinficieras och omtapetseras. När sedan också epedemisjukhuset, der de difterisjuka barnen vårdats, undergått desinfektion, hoppas man ha fullständigt jagat sjukdomen på flykten.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140
hade igår sammanträde, hvarvid sedvanliga val för nästa år förrättades. Till ordförande utsågs konsul Björkander (9 röster) och till v. ordförande lektor Klintberg (14), hvarjämte nuvarande sekreterare och skattmästare brr K. Norrby och J. A. Bergenstjerna enhälligt omvaldes.
Revisorer blefvo hrr J. Johansson, Hj. Torpadie, J. A. Dahlström (hvardera 8), V. Pallin (7) och J. Munthe (3).
I beredningsutskottet återvaldes enhälligt landssekr. Hambræus, lektor Bergman och konsul Cramér.
Likaså i sparbasksstyrelsen hrr Herman Pettersson och O. Melin med hr R. Wallér till ersättare. Öfrige ledamöter i denna styrelse äro landssekr. Hambræus, lektor Bergman och kronof. Bokström, den sistvämde verkställande direktör.
I trädgårdsstyrelsen omvaldes hrr R. W. Molér (14), J. Kahl (13) och J. E. Ihre (8). För öfrigt består styrelsen af hrr O. Vestöö och S. Ljungberg.
I bygnadsstyrelsen återvaldes löjtn. Fahnehjelm. De qvarstående äro hrr N. Höjer och Karl Degerman.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140
efter Décauvilles system, detsamma som nyligen fonnit användning vid den för allmän trafik afsedda banan mellan Lessebo och Kosta bruk, lär vara ifrågasatt att anläggas i sammanhang med kanalisering af det vidsträckta område, som med ett gemensamt namn kallas Martiebo myr. Kanaliseringen skall vara fullbordad inom fem år. Jernvägen, med blott 60 cm. spårvidd, skulle så mycket som möjligt följa hufvudkanalerna, utgående från lämplig plats inom Tingstäde socken och sträckande sig i sydvestlig riktning genom Martebo och Lokrume socknar till närheten af egendomen Skäggs i Veskinde socken, med bibana till Gotlands enskilda banks egendom Tjuls i Lummelunda socken. Utanför det ifrågavarande efter verkstäld kanalisering utan tvifvel synnerligen bördiga området skulle jernvägen fortgå i sydvestlig riktning, berörande östra sidan af den dels i Veskinde socken och dels inom Visby norra landsförsamling belägna Hästnäs myr, hvars kanaliserinog är nära fullbordad. Sin slutpunkt i söder skulle banan erhålla i Visby vid hufvudstationen för jernvägen Visby — Hemse. Den nu föreslagna jernvägen med bibana skulle få en längd af vidpass 26 kilometer.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140
Forngrafvarne på Stora Karlsö.
Då man gör ett besök på Karlsöarne, skall man till sin öfverraskning fiana, att dessa öar äro jämförelsevis rika på grafrösen från heden tid. Redan på Lila Karlsö märker man några sådana, men ännu större är deras antal på Storön. De som först falla en uppmärksam besökare i ögonen då han stiger i land i »Norderhamn» å sistnämda ö, äro sju vackra rösen af klappersten, hvilka ligga i en vacker linie på en af de forna strandvallarne nedanför den så bekant vordna grottan »Stora Förvar», Fortsätter man vandringen lävgre, upp i den vackra dalgång som åt S. afslutar Norderhamn och som terassformigt höjer sig med amfiteatraliskt svängda gamla strandvallar, minnen efter den aflägsna tid, då dalen änou låg under vatten, så träffar man än här är der på en mer eller mindre tydlig stensättning. De äro alltid förlagda på åsen af en sådan gammal strandvall. Två af dem hafva qvadratisk form, en på Gotland mycket ovanlig företeelse, de öfriga äro runda. Inalles finnas å Norderhamnsslätten ej mindre än 20 stensättningar.
Fortsätta vi nu vandringen tvärt öfver ön åt S., till »Söderhamn», den andra landningsplatsen på ör, så träffa vi på en ännu större samling rösen, uppgående till omkring trettio. Flere af dem äro små och obetydliga, samt svåra att upptäcka, men har man en gång vant sig vid terrängförhållandena, så lär man sig att skilja de af menniskohand afsigtligt och i en viss form hopförda stensamlingarne från de af naturkrafterna hopvräkta och från öfverloppsstonen efter den stenbrytving, som syanerligart vid tiden för de gotländska kyrkornas: uppförande ägt rum på öv. Nåzraäro dock så stora, att man ej kan utdså att lägga märke till dem, och ett har så storartade dimensioner, att det är synligt vida omkring. Dat är kändt uader namnet »Laupbarg», hvilket af somliga tillägges just detta röse. Andra åter och isyanorhet allmogen i strandsoeknarna påstå, att detta af Karlsöbesökare kända namn ej har afseende på detta stora röse ensamt utan på hela trakten deromkring. Huro nu bärmed må förbålla sig, har emellertid namnet i sin senare del »harg» bevarat ett intressant språkminne. I fornsvenskan hette ordet harger, i isländskan hörgr och nyttjades som-namn på ett offerställe. Det ingåri flere ortnamn, af hvilka det mest kända torde vara Torsharg, det nuvarande Torshälla. Den första delen af namnet Laupharg deremot torde helt enkelt få härledas från tvänne sjömärken, som äro upplagda på några raukar» i närheten och som på grund af sin lopformiga skapvad kallas den ena »lanpen», den andra »storlaupen». Men det nämda stora röset vid Söderhamn är iotressant ej blott genom det namn, hvilket somliga tillägga det, utan förtjenar att beses äfven för bin egendomliga bygnad. Randt omkring röset går nämligen en väl bygd mur af en meters höjd och från denna hafva sedan sidorna småninsom höjt sig inåt, bildande ett kompakt kummel af Btminstone fyra meters höjd. Mer än hälften af röset är numera förstörd, men en del fios dock ännu qvar och kan gifva åskk&ådaren en föreställning om dess forna utseende. Det är uppfördt af kalksten, ett materiel, som i kolossala qvantiteter ligger kriugvräkt på stranden. Äfven de öfriga rösena på ön äro hopförda af kalkhällar eller af strandklapper, ett för Karlsö och Fårö egendomligt förhållande. På Gotland äro eljes rösena till all:a största delen hopförda af kullersten, granit, gnvis o. s. v.
Ännu återstå någa fornlemnagar, som förtjona att beses. En at dem ligger i den innersta delen af dalen ofvanför Söderhamn i närheten af en frisk källa och i skuggan af några ståtliga almträd, som härdat ut trots de bistra stormarne. Det är en ring af kalksten, oval till formen och af nära 30 meters längd. Platsen kallas gemenligen för kyrkogården :och allmogen har för sig, att den skall vara en invigd, kristen begrafningeplats. Huruvida detta har någon grund, känner man icke, ty de gräfaingar, som anstälts på många punkter inom ringen denna sommar, hafva icke lemnat någon upplysning derom och kyrkoböckerna i Ejsta, dit ön hör, kunna ej heller lemna någon sådan; emedan de ej gå längre tillbaka än till år 1743.
En likadan, men mycket mindre sådan ring, befinner sig äfven i Norderhamn, om hvilken äfven samma föreställningssätt råder, och här kan traditionen, kom vi i det följande skola se, hafva någon grund. Eljest får man med varsamhet umgås med folktraditionen, ty understundom kan den vara på villospår. Så har det, för att välja ett exempel från Karlsö, varit en allmän tro, att de sju vackra rösena, närmast stranden vid Norderhamn skulle uppkastats af Sören Norby och utgjort skydd för hang kanoner.
Innan vi lemna de båda grupperna af fornlemningar på strandställéna, måste vi egna några ögonblicks uppmärksamhet åt ett slags egendomliga långa, raka grafvar med mellanliggande vallar, som finnas både i Norderhamn och Söderhamn på 100 meters afstånd från stranden och som äro dragna vinkelrätt mot densa och de forna strandvallarna. På det förra stället gå de upp till ett helt dussin, på det senare till hälften. Hvad de varit, vet man icke. Grafvar öfver döda äro de icke, ty inga ben hafva vid gräfning der anträffats. Möjligen kafva dessa grafvar anbragts för att i dem draga upp båtar och fartyg, då man under stormiga årstider måst föra dem långt upp på stranden för att skydda dem mot hafvets starka arm.
Ännu återstår ett märkligt röse, men detta hafva vi ej att söka längs stränderna, utan uppe på den allra högsta punkten af ön. Det kallas af allmogen för »råisu» och tjenar jämte en ask, som rotat sig fast deri, till sjömärke åt fiskrarne. Så stort är detta röse, att när fiskrarne under sina färder drifvas bort åt Öland och förlorat ej blott Gotland utan äfven Karlsöarne ur sigte, detta och den gamla asken äro det sista som de kunna varsna.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140
Att vår himmelske fader behagat, efter två dygns svåra lidanden, till sig hemförlofva våra älskade barn, den 2 dennes, sonen Albin Gustaf Emanuel 6 år, 2 mån., 11 dagar gammal och dottren Alfhild Kristina Elisabeth 1 år och 4 degar gammal, samt den 3 d:s dottren Anna Maria Nicolina 8 år, 7 mån. 4 dagar gammal, djupt sörjda och saknade af föräldrar, en syster, samt slägtingar och vänner.
Visby den 3 Dec. 1889.
M. C. Nyberg, N,. P. Nyberg.
född Lekström.
Herren gaf och Herren tog,
Välsignadt vare Herrens namn.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140
Inkomna fartyg: Till Kappelshamn: 18 Nov., skonert Dockan, Ringbom, Stockholm, diverse; 18 Nov., jakt Ellen Maria, Carlsson, Stockholm, styckegods; skonert Karl Johan, Öhman, Stockholm, barlast; 29 Nov., skonert Karolina, Pettersson, Stockholm, diverse.
Utgångna: Från Kappelshamn: 13 Nov., skonert Albion, Siltberg, Karlskrona, ialk; 22 Nov., skonert Dockan, Ringbom, Stockholm, kalk.
Gotlands Allehanda
Måndagen 2 December 1889
N:r 139
Visby rådhusrätt.
Den skjutna katten och den stulna veden, som utgöra tvisteämnena mellan muraren P. A. Johansson kärande, och skräddare Malmborg, svarande jämte åklagaren å tjenstens vägnar för olofligt skjutande å stadens mark, voro ånyo i dag föremål för rättens behandling.
Åklagaren hörde åtskilliga vittnen konsul Karl Ekman berättade, att han en helgdag i somras från Möllerska trädgården hört ett skott strax utanför åt söder, hvilket föranledt honom att se utöfver planket, då han iakttagit Malmborg stående med en bössa i handen och Johansson förebrående honom att ha skjutit en katt, som skulle befinna sig under en brädstapel. Jernhandlare Johansson hade tillsammans med Malmborg och eu annan person på begäran af Malmborg gått med denne samt skjutit under brädstapeln efterj en katt, som vittnet ansåg vara död förut, eller åtminstone mycket nära, M. hade sagt att han ej var säker på att han skjutit ibjäl djuret riktigt första gången. Johanna Vesterlund vittnade att hon flere gånger sett Malmborg taga till ved plankstumpar från ett Johansson tillhörigt gammalt fartygsskrof. Arbetaren J. M. Karlsson, svarandens vittne, aflade ed på att han då katten låg under brädstapeln sett ögonen lysa på honom. Svaranden bestred de aflagda vittnesmålen, utom det sista.
För ytterligare ett vittnes hörande uppsköts målet.
För förseelse mot bygnadsstadgan var instämd enkefru Siltberg som 14 sistl. Oktober skalle i en öppen afträdeskista å gården låtit en mängd stillastående vatten vara qvar i kistm. Den åtalade medgaf att det på natten kommit så mycket regnvatten i kistan att den ej gerna kunde mättas med torfströ. Hon dimdes att böta 3 kr.
— Herman Lindström var instämd för att å en utanför stenhuggeritomten löpande korsgatan ha upplag af sten samt att der höggs och bearbetades sten, så att skärfvor foro omkmmg samt att natten mellan 6 och 7 Novembe 2:ne arbetsvagnar och en foderhäck placeats å gatan, Svaranden erkände hvad som lages honom till last och dömdes till 5 kr.
böter.
— Karl Olsson var instämd för att vid nybygnad å Skepperop rn ha belamrat mera än häfva gatan med bygnadsmateriel till hinder för trafikerande. Svaranden erkände och dömdes till 5 kr. böter.
För våld mot person var skomakare Axel Löfqvist instämd. Sraranden skulle på aftonen 14 sistlidne Oktober utan föregående ordväxling ötverfallit och slagit skomakare Ekman så att blodvite uppkommit. Svaranden förmälde att han vid 8-tiden på aftonen mött Ekman och att de kommit i ordväxling, dervid Ekman måttat ett slag åt Löfqvist men att han böjt sig undan och i detsamma sträckt ut armen och denna hade träffat Ekman, som SR omkull. För vittnens hörande uppsköts målet.
För att ha hindrat polisen vid anhållandet af en person som skulle aftöras till vaktkontoret var artilleristen K. G. A. Nyberg instämd. Nyberg nekade.
För vittnens hörande uppsköts målet.
Gotlands Allehanda
Måndagen 2 December 1889
N:r 139
En julnatt på Östersjöns is.
»Och skogen, hvart du går omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Dessa ord af Sveas skald låta ännu tillämpa sig på en stor del af Gotland, men der finnas och orter, der man saknar den ram af skog, som oftast innefattar nordiska landskap, och som af vana är skogsbyggaren kär. I »Storsudret» kan man resa hela mil utan att se borisonten begränsad af skog, blott här och der framblickar någon liten skogsdunge, någon med hasselskog bevuxen äng. Landet är här smalt och lågt. Hvarken berg eller skog bryta hafsvindarnes våldsamhet; så myckét friare spelrum hafva de att tumla om på de kala slätterna. När man vår- och vintertid färdas öfver dessa, och känner vinden iskall svepa fram, då inser man sanningen af det gamla ordspråket: »skogen är god fattigmans kåpa», och lär sig rätt värdera en spisel med en påtänd brasa, som man dock sällan kan få derute i stor-sudret. Blir man på en sådan vinterfärd öfverfallen af en tjutande storm, förenad med snöyra, så att ögonen förblindas både på folk och dragare, så får man lära att det ligger sanning i den minnesvers, som runläran anför för runanv ur: »Ur värsta väder».
Är då hafvet tillfruset och vägarne tillyrade, går det lätt för sig att taga miste om vägen när gårdar ej finnas i granskapet och att från det låga, skoglösa landet råka komma ut på det isbelagda villande hafvet. En sådan färd lär, efter folksägen, en hederlig gotlandsprest i stor sudret fått försöka en gång i forntiden.
En sträng vinter hade tidigt fängslat Östersjöns vågor i hårda isband. Efter att hafva i sin prestgård och i kretsen af sin familj firat den gladaste af årets aftnar, julaftonen, begaf sig presten, åtföljd af sin dräng som körsven, på vägen till sin annexförsamling, der han skulle förrätta gudstjensten julottan, ty det blåste och snöade, hvarför han fraktade att vägarna under natten skulle yra till, så att han ej i rättan tid skulle hinna fram till gudstjeosten. Han ville derför taga qvarter i en bondgård nära invid annexkyrkan, som låg 3/4 mil från hans prestgård. Blåsten tog till, snön vräkte ner i massor och vägen blef alltmera tillyrad och villsam, så att våra resenärer för att undvika drifvorna, måste köra i krokar hit och dit, så att de slutligen blefvo förvillade och visste ej hvar de voro. Vinden hade på aftonen varit nordlig och som deras väg låg åt söder, så rättade de sig efter vinden och körde så att de hade den på ryggen, hvilket betydligt underbjelpte färden, men vinden hade dragit sig först åt nordost och derpå gått öfver till full ost, tills den slutligen började draga sig något åt söder. Detta visste våra färdemän icke. De hade ingen annan ledtråd att rätta sig efter än vinden, ty hvarken himmel eller stjernor kunde varsnas i urvädret. De rättade sig efter vinden, men kommo derigenom att färdas åt helt annat håll än de tänkte och ärnade sig. De raska, välfödda trafvarne ilade fram med god fart, timme efter timme, men till de resandes förvåving syntes inga gårdar, inga träd eller något, som kuude gifva dem ringaste kaptener om hvar de befunno sig. Man pustade en stund för att låta hästarne blåsa ut och spejade efter något förémål som kunde förråda närhet af någon menniskoboning, men inga sådana kunde upptäckas och färden fortsattes, Slutligen började drängen ana oråd och inse att »det inte stod rätt till». Det var ju julnatten då rå, nissar, necken och acuvat otyg höllo sina gillen och högtider och spelade sina spratt med de menniskor, som voro ute. Helt visst hade de blifvit villade af den onde necken. Pehr visste nog råd för det, man behöfde blott sno ut och in på sina öfverplagg, så blefve necken narrad af dem han ville narra. Dessutom gaf det Per en god tröst att han hade sin goda fällkvif i »lommen», så att för honom var det ingen nöd, han skulle nog reda sig, men värre vore det för »kära far», ty hur duktig prest denne än var, så visste Per att han i ett afseende var nästan en okristen, ty han trodda hvarken på necken, troll eller »di sma under järdi»*) och det:torde kära far nog nu få ångra. Sedan Per länge tänkt och funderat ansåg han Big böra upplysa husbonden om buradan deras ställning var. Det gjorde han nu och gaf det råd att de skyndsamligen borde s?? ut och in på sina palsar och mössor.
Presten, en gudfruktig och upplyst man, blef smått ond och svarade: »Håll inne min käre Per med sådant dumt snackskJag far i min herres och mästares ärende, bans som denne välsignade natt lät sig födas hit på jorden för att frälsa en syndig verld och jag står uader hans beskydd. Skulle jag frukta gastar, troll och andra onda makter när jag far att förkunna Gadsord och predika om vår frälsares nåderika födelse och är hans, om ock ovärdige, tjenare. Han ledsage mig hvart honom täckes! Kör du på i Guds namn!» Per hade väntat slikt svar. Han visste nog hur envis käre far var i den punkten. Nästa gång släden höll, vips var Per ur den och innan presten visste ordet af hade hans dräng enott ut och in på ein fårskinnspels, sin ludna mössa och sina »bälghanklar», så att han till sin babit sjelf såg ut som ett troll.
»Se så» — sade han för sig sjelf — »vill kära far vara neckens narr, så vill icke jag vara det, Mig skall han elippa villa längre och det är jag som kör».
I det samma han skulle närma sig till släden för att stiga i, råkade han att enafva, föll omkull och händerna, på hvilka han ännu ej dragit de kringsnodda »hanklarne», körde Han ner i snön, för att taga emot i fallet. Han upptäckte då att det var is under snön. Han undersökte gronden rundt om släden — öfver allt drifvor och is derander. Man var alltså på hafvet.
Färden fortsattes och ovädret började aftaga i häftighet, hvilken lyckliga omständighet Per inom sig ansåg såsom följd af den åtgärd han nyss vidtagit. Änuuu i goda tre timmar fiogo de goda trafvarne hålla ut, men det märktes att deras krafter voro medtagna.
Ställningen var i sanning ängslig. Det var intet tvifvel nera att de befanno sig ute på hafvet utan kunskap om åt hvad håll de borde ställa kosan för att nå land.
Himmelen började klarna, ovädret att stillna. Hästarne eprungo än men med minskad bastighet. Da flåsade och voro uttröttade. Man måste låta dem hvila ut en stund. Med gråten i halsen stod Per bredvid de trogna, villiga och raska djuren, torkade skummet af sina älsklingar, strök deras varma halsar och hufvuden och talade till dem som om de kun: nat förstå hans ord, hvilket Per nästan trodde att de gjorde; men på isen låg den fromme presten knäböjande vid släden och bad tyst och innerligt, med blottadt hufvud och knöpta bänder till den herre och mästare i hvars tjenst han for.
*) De små under jorden. Så kallar allmogen elfvorna (alferna). Tron på dem var icke utdöd för 30 år sedan, är det kanske ännu icke.
Gotlands Allehanda
Måndagen 2 December 1889
N:r 139
Instäldt bröllop. Häromdagen skulle ett ungt par från en sydlig socken knyta hymens band. Bröllopsdagen ver utsatt och vigseln skulle försiggå i sockenkyrkan. Den utsatta tiden kom och både prest och klockare hade infunnit sig på platsen. Socknens skolbarn, som äfven tått lof att sepå ståtes, stodo äfven samlade på kyrkogårdsplanen; då och då kastade de längtansfulla blickar utåt landsvägen, åt det håll der »brudstassen» väntades komma, men förgäfves. Ett par närvarande gummor, som äfven blefvo öfverväntades på brudparet, slogo omsider sina »kloka» hufvuden tillsammans och kommo då till det resultat att endera af kontrahenterna ångrat förbivdelsen och »slagit upp» hvilket således var orsaken till dröjsmålet. Omsider efter lång väntan fick man ändtligen reda på att bud aflemnats till prestgården af innehåll att bröllopet tillsvidare »blefve instäldt till följd af oförutsedda förhinder», hvilket bud dock icke förrän nu lyckades hinna fram till vederbörande. Tilläggas kan att det instälda bröllopet numera lär blifvit en verklighet.
Ovanligt för årstiden. Att s.k. bondbönor blomma i November månad får väl anses höra till ovanligheterna. Ett sådant förhållande har dock detta år inträffat i brefskrifvarens hemtrakt, på en gård, der man sgistlidne vår satte bönorna i sällskap med potatisen på en åker. Potatisen sköt upp ur jorden, växte och blef i vanlig tid upptagen, men bönorna syates icke ett spår af. Ägaren trodde att de till följd at den bårda torkan, förmultnat, hvarför han ej blef litet förvånad att nu på senhösten få se dem sticka upp ur jorden, och nu i denna månad blomma. Skördetiden torde dock komma att låta vänta på sig.
Fisket af strömming och torsk — de båda hufvudslagen om jag så får säga — har under det nu snart gångna året öfver bufvud taget lemnat något bättre fångstresultat, än hvad förlidet år var fallet, åtminstone på de flesta fiskeplatser. Enligt hvad eder meddelare är bekant har under loppet af sistförflutna veckan ej så obetydligt med stömming erhållits längs östra och sydöstra kusterna och åt de mera sydligt belägna fiskeplatserna har torsktångsten medels s. k. långref (torskanglar) varit rätt lönande i det att ända till två tjog erhållits på 100 refkrok. Det vanliga priset p den denna tid af året särdeles utmärkta Äsksort har varit 60 till 75 öre för (gammalt lispund ungefär) hvarje KR Oaktadt den goda tillgången på nämda fskslag, har dock en stor del af den fiskköpande allmänheten försett sig med sill, som från Norge inskeppas i långa banor. När skall väl Gotlands strömmingsfiske uppnå den ståndpunkt att det kan betraktas såsom en hufvudnäring för dess idkare?
Rapphönsen, ha på de senare åren ökat sig i ganska hög grad på södra landsbygden. Att vid en liten promenad å en sädesåker stöta upp 4—5 kullar af dessa vackra fåglar, hör ej till sällsyntheterna.
Beträffande tillgången hare kan deremot sägas att den är tämlige klen, Såsom något ovanligt kan nämnas att ett stort antal af detta skogens villebrå, som blifvit fäldt denna höst, varit förseddamed åtskilliga märken i öronen till teckenitt de antagligen i »barnaåren» varit i mennikors händer.
Störande uppträde. Söndagen 24 November hade Slite Blåbandsrening ett nykterhetsmöte i Baptistkapelle härstädes. Under föredraget uppkommo på ktaren fyra larmande berusada män. Genn deras högljudda prat och efterhärmningaaf talarens ord afbröto de föredraget. Dåesångkör uppstämde för tillfället inöfvad qvartstsång, afbröts äfven denna af de rusigas otidia skrål. Man försökte både med allvar och vänlighet afstyra ofoget, men förgäfves. Mötet hade tänkt diskutera en fråga: »Är krogrörelse å resp.
platser gagnelig, nödvändg eller behöflig för den enskildes, familjens :ller samhällets välbestånd?» — men behandingen af denna fråga kunde ej upptagas för rusiges hindrande uppträde. Frågans behardling blef ock genom detsamma öfverflödig: »ivad göres oss mera vittne bebof» om kroghaniteringen ? — Deras närvaro utöfvade ett pisamt intryck på de närvarande, ja, t. o. m.så, att qvinnor och barn bäfvade. Ändtliger aflägsnade de sig under råa ord och gräslia svordomar.
Af detta och dylikt tyges det, att om spritdryckerna fortfarande få ara tillgängliga för hvem som helst, så tordevi äfven i våra annars så fredliga landtkamuner behöfva anställa en respektabel polisår för att få pjuta hemfriden.
Af aktning för personliheter, som äro oskyldiga, hafva vi ej velat nangifva fridstörarne.
Slite Blåbandsstyrelse.
Gotlands Allehanda
Måndagen 2 December 1889
N:r 139