Ännu vid midten af 1700-talet var, enligt befintliga anteckningar, vår snart 700-åriga katedral rik på, ja! nästan öfverlastad med taflor och bilder af mångfaldigt slag. På högkorets väggar syntes en mängd runda mindre taflor af bly med derpå målade helgonbilder och högtförnäme danska andliga sköldemärken med omskrifter i förgyld stil. På sidokorens och skeppets murar och pelare funnos större och mindre epitafier (åt döde egnade minnestaflor), några af saudsten med oljemålade midtelpartier, och fastsatta i och vid muren, dels af trä uppsatta utanpå pelaren eller väggen, äfvenledes med målningar och heliga sinnebilder. På några pelare syntes barnesk och sorgflorbehängda värjor till minne af här begrafoa riddersmän. I södra kapellet stod riddar Sankt Göran till häst, inne i kyrkan fans en Sankt Gertrud af hvit marmor, och på en afeats å en pelare lågo de väldiga bvalfiskbenen, om hvilka de gamle trodde, att de tillhört den jättelika sköldmön Visna, som ansågs hafva lagt kyrkans grundvalar. Ea del af dessa mångahanda fornmiunen finnes qvar dels å väggarna, dels i kyrkans forna sakristior; dels äro de flyttade till elementarläroverkets museum och till fornsalen, der de äro i godt förvar; — en annan och större del har spårlöst försvunnit. Att mycket af det, som nu saknas, varit utan konsthistoriskt värde, är troligt; men i alla fall, om dessa saker icke längre kunnat anses värdiga en plats inne i helgedomen, hade de dock förtjent, att på ett eller annat sätt tillvaratagas.
Bland de minnestaflor, som ännu finnas qvar, må trenne här anspråkslöst beskrifvas.
På östra väggen af södra sidokoret, i en hög nisch, som under den katolska tiden innehållit ett sidoaltare, finnes borgmästaren Hans Olufsen\’s minnesvård, uppsatt 1657, och genom sin storhet och sin rikedom af i den tidens konststil väl utförda ornament i ögonen fallande och märklig. Den avtyderi förening med andra kyrkliga taflor från samma tid, att konstsinne och förmögenhet icke alldeles voro utdöda i den forna, en tid så blomstrande bansestaden. Midtelpartiet består af en oljemålad familjetafla: man ser borgmästaren och hans hustru, och till venster om honom (för åskådaren) stå deras sju söner, till höger om modren deras fem döttrar, alla svartklädda, i 1600-talets stela och styfva drägter, alla med allvarliga anleten och med knäpta händer, samt nederst ett spädt barn i hvita kläder. Alldeles samma ordning finnes i Maria-kyrkan på 2:ne andra, ännu bibehållna epitsfier, liksom den finnes uti kyrkor i Köln, Bryssel och Antwerpen m. fl. Anordningen röjer en vacker, from och västan rörande tanke. Dessa 1600-talets familjer, som i lifetiden säkerligen varit kyrksamma och gudfruktiga, ville äfven efter döden, åtmivstone i bildlig måtto vara tillstädes i det Herrens hus, under hvars golfstenar deras stoft multnade. Under det att nya slägten derstädes höja sin lofsång och sin bör, tyckas dessa på muren qvarstående, högtidliga gestalter liksom deltaga i gudstjensten, och med hopknäpta händer, fast med stumma läppar, bedja en innerlig bön om en fröjdefull uppståndelse.
Enligt den tyska inskriften är den Olufsen\’ska mionestaflan uppsatt »Gud till ära, kyrkan till prydnad och den salige mannen till åminnelse», Midteltaflan är omfattad utaf en väldig ram af sandsten (»Burgsviks-sten» står det i den gamla anteckningen). Denna omfattning är rikt smyckad med enaglahufvuden, frukter och blommor, samt med musslor, hvilka voro de från Palestina återvändande pilgrimernas utmärkelsetecken, allt måladt eller förgyldt.
Öfverst står en bevingad dödskalle, och derpå ett timglas: på en liten rundel derunder läses: »Memento mcri» (kom ihåg att du skall döt) På hvardera sidan om midtelstycket står, på prydliga bärstensr, en evangelist, Matteus på ena och Johannes på andra sidan, i kroppsstorlek, snidade i sandsten, Monumentet, under hvilket en lägre bröstning blifvit anbragt, är fästadt vid niechens vägg med vidpass 20 jernstänger. Fästadt — men huru länge? Det heter ju härom i kyrkans reparationsförslag: »Nischen befrias från muren, och den deri stälda minnestaftan flyttas,» — Men bvart skall den flyttas? Derom har i hittills synliga handlingar intet varit omnämdt, Månne till annan plats i kyrkan — eller upp till kyrkloftet — eller till någon af kyrkans materialbodar? Och för flyttningen af detta, utaf många särskilta stycken konstmässigt hopsatta monument är i förslaget upptaget »25 kronor»!
För den, som skall entreprenera flyttningen är det af vigt att veta, hvad det ekall flyttas, för att derefter naturligtvis kunna beräkna kostnaden. Ea annan minnestafla, som äfven är dömd att »flyttas», likaledes utan uppgift om stället hvarthän?, finnes i norra sidokoret, öster om dörren till sakristian. Dess hufvudpartiframställer också en familjetafla, egnad åt landtdomaren Niels Matzsonw\’s hustru Karin Lauritzdotter, död 1644. På venstra sidan om landtdomarens bild ses 4 söner och till höger om hustrun 4 döttrar, samt nederst synas tvänne späda barn i svepningsskruder: hela familjekretsen är församlad. — Ramen af sandsten är rikt ornerad, och allra öfverst synas i sittande ställning evangelisterna Matteus och Lukas, På sidorna af minnestaflan äro konsoler (bärstenar), som fordom uppburit fristående bilder, troligen de tvänne andra evangelisterna. Enligt inskriften är minnesvården af den efterlefvande maken egnad »kyrkan till prydnad och hans saliga hustru till hågkommelse», Till nedersta delen är den inmurad, men till den öfre fristående och med 7 jernstänger fästad vid pelarväggen. Det heter i reparationsförslaget att »taflans (suknade) figurer skola insättas på sina platser, om de finnas», Men kyrkans tjenstemän hafva kuonat upplysa, att dessa figurer icke mera finnas. Enligt gammal anteckning var den högra bilden borta redan på 1740-talet.
Den tredje minnestaflan är uppsatt i norra sidokorets nordöstra hörn. Den är af trä, och är utomordentligt rik på vackert snidverk, färg, förgyllning och försilfring. Den runda midteltaflan framställer Frälsarens grafläggning. Der omkring finnas fyra, af englar burna ovala ramar, omslutande 2:ne mans- och 2:ne fruntimmersporträtt. Dessa porträtt föreställa »senatorn» Henrik Schmidt (död 1696) och bans hustru Ingrid Nilsdotter Garda (död 1719, 81 år gammal) samt hans syster Judith Garda (död 1694), gift med köpmannen Lylof Schmidt, hvars namn ännu är fästadt vid en åker här vid Visby, och hvars bild det fjerde porträttet framställer. Blomster- och bladverk i rik omväxling omsluter dessa bilder. Och öfverst synes Frälsarens fristående bild, väl snidad. I sin venstra hand håller han korset, den högra sträcker han välsignande ut öfver församlingen. — Kostnaden för denna och nästföregående minnestaflas »flyttning» samt för ett mindre murpartis borttagande på vorra kyrkväggen, är upptagen till »75 kronor», Enär det Schmidtska epitafiet är af trä, nära 200 år gammalt och angripet af tidens tand, torde det allt bli svårt, att kunna flytta det och uppsätta det välbehållet annorstädes. Men — hvarföre skola dessa minnesvårdar flyttas? Liknande taflor få än i dag sitta qvar i stora utländska städers kyrkor. De äga icke blott lokalhistorisk, utan ock kulturhistorisk betydenhet.
Måtte vi respektera våra förfäders verk och minnen, på det att våra efterkommande måtte respektera hvad vi kunna komma att efterlemna. Hvad detta än månde blifva — icke blir det åtminstone så praktfulla minnesvårdar, och icke beklagligen lär det på något vis bli så dyrbara bidrag »kyrkan till prydnad», som de här ofvan omtalade minnestaflorna varit och, enligt min mening, ännu äro.
C. J. B.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 Maj 1890
N:r 68