Sundre, 10 Maj.
Då det talas så mycket om den ännu rådande vidskepelsen, trots folkskolan, må ett bidrag lemnas äfven härifrån.
Grof vidskepelse. På en bondgård i en socken på Södra Gotland lemnade korna för kort tid sedan en efter omständigheterna högst ringa afkastning af mjölk, och af den lilla qvantitet som erhölls, blef det ej heller någon grädde och följaktligen ej heller något emör. Att korna voro förtrollade och att någon illasinnad person medels den s. k. »Bjäran» sprang bort med mjölken och smöret, det var då icke tu tal om. Resultatet blef emellertid att man på inrådan af någon »klok» gumma, skulle anställa en »trollbränning», dervid det skulle visa sig hvem som var den skyldige, ty denne blefve, sedan elden var tänd, ovilkorligen tvungen att infinna sig i egen person vid »bålet». För detta ändamål anskaffades sju, säger sju olika träslag till bränsle, och så öfvertalades ett par af gårdens unga tjenstehjon, emot extra godtgörelse naturligtvis, att förrätta den vigtiga akten. Nog af, de bägge individerna vandrade alltså en vacker söndagsqväll vid elfvatiden, försedda med det »tjenliga» bränslet, till ett ställe der vägen delar sig åt fyra håll, ty der skulle platsen, enligt den erhållna instruktionen, vara, och upptände så en dugtig brasa som lyste vidt omkring i den mörka natten. En i närheten boende from gumma, som från sitt fönster varseblef det starka eldskenet, ilade i hast upp ur sängen och blott iförd några i hast påkastade klädespersedlar, ut på vägen, i tanke att någon eldsolycka var på färde. Men hvem kan beskrifva hennes förvåning då hona fann platsen för elden vara midt på stora landsvägen, och de bägge »officierande» personerna ett par af traktens tjenstebjon. Omedelbart derefter ankom äfven en i trakten bosatt person till stället och när han fick reda på det säregna upptåget och dess orsaker, erhöllo de bägge en allvarsam skrapa, jämte hot om rättsligt åtal för sitt beteende, hvarefter de nödgades släcka elden och utplåna dess spår, samt begifva sig hem.
Naturligtvis blef den omtalade gumman af kornas ägare ansedd som sjelfva »trollkäringen».
Huruvida dock kuren hjelpte, förmäler ej min sagesman; jag hoppas åtminstone det icke.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 12 Maj 1890
N:r 72