Dag: 10 december 2023

gifvas af rektor i årsredogörelsen de från högre läroverket under höstterminen 1889 afgångna båda lärarne: Den 30 Augusti 1889 erhöll lektorn, fil. dr Carl Johan Bergman på derom gjord begäran afsked med pension. Född i Visby den 8 Juli 1817, utnämd till kollega vid Visby lärdoms- och apologistskola år 1843, vikarierande rektor vid densamma kalenderåret 1856 och vårterminen 1857, med hvilken skolans verksamhet upphörde, adjunkt vid elementarläroverkets upprättande höstterminen 1857 och befordrad till lektor i latinska språket och filosofisk propedeutik 6 Oktober 1859, hade lektor Bergman i nära fem årtionden troget stått qvar i läroverkets tjenst, då han, både till lefnads- och tjensteåren äldst bland dess lärare, beslöt att draga sig tillbaka från skolarbetet. Utom sin egentliga verksamhet har lektor Bergman, för att endast nämna några af de mångfaldiga och olikartade uppdrag, som anförtrotts åt den dugande mannen, flitigt anlitats af samhället i snart sagdt alla kommunala angelägenheter, under en följd af år ledt stadsfullmäktiges och landstingets förhandlingar, såsom riksdagsman och verksam medlem af stiftsstyrelsen intagit en bemärkt och framstående ställning.
Här kan icke vara rätta platsen, ej heller rätta tidpunkten att ingå i en närmare teckning af halten och betydelsen af lektor Bergmans lifsgerning. Berömlige mäns verk hedras också bäst genom redligt sträfvande hos de yngre att, om ock med svagare krafter och ringare framgång, efter bästa förmåga fortsätta, der desse slutat. Deremot må det icke förmenas oss att vid detta tillfälle framföra vår uppriktiga tacksamhet och varma erkänsla för allt det goda, som lektor Bergman verkat; för det städse oförtröttade nit, för den aldrig svikande pliktkänsla, för det lefvande intresse och den sanna kärlek till undervisningskallet, till medlärare och lärjungar, hvarmed han egnat sin rika begåfning, sin mångsidiga och omfattande lärdom, sitt mästerskap i talets konst, sin bepröfvade erfarenhet, sitt lifs bästa krafter åt ungdomens handledning vid det betydelsefalla studiet af Romas språk och kultur; för hans lefvande och åskådliga, hans klara och enkla, genom grundlighet utmärkta, men tillika genom poetisk lyftning, genom trogen och på samma gång fin och smidig tolkning af de gamles mästerverk, genom godmodig humor fängslande och uppfriskande undervisningssätt.
Förlusten af en sådan lärare kan endast i någon mån mildras af glädjen öfver att han en gång tillhört oss, af hoppet, att han i vänlig hågkomst bevarar och med oförminskad välvilja omfattar vårt läroverk, af medvetandet, att den vördade åldringen, i besittning af obruten hälsa och kraft, nu äger ett välkommet tillfälle att ostörd egna sin ålders dagar helt och hållet åt teckningen af sin älskade fosterös kulturhistoria och framfarna öden. Må Carl Johan Bergmans, skaldens, talarens, forn- och nutidstecknarens, lefnadsafton blifva lång, ljas, fridfull och vägsignelserik, så önskar i afskedets stund det läroverk, hvars prydnad han varit, hvars stolthet han är och skall vara.
Den 20 December 1889 erhöll adjunkten Oskar Anian Westöö – derom gjord böräirn afsked med pension. Född i Kappelshamn 17 November 1819, prestvigd 1846, utnämd till lärare i naturvetenskap vid Visby gymnasium 1854, adjunkt vid elementarläroverkets upprättande höstterminen 1857, hade adjunkten Westöö vid afskedstagandet i något mer än 35 år tillhört vårt läroverk. Af de ämnen, hvari adjunkten Westöö hade att undervisa, stod hans håg mest till botaniken. Grundlig kännare af växtverlden och växtorterna, bistod han gerna med råd och dåd de lärjungar, som under hans ledning a Gotlands väna blomsterängar uppsökte Floras älsklingar och delade sin lärares hängifvenhet åt dem. Oförtrutet nit och punktlighet, stor plikttroket och ärligt bemödande att fila det kall, som blifvit hans och ägde hans kärlek, ett lugnt och fridsamt väsen utmärkte ständigt adjunkten Westöö såsom lärare och kamrat. Vi tacka honom för hans långvariga och trogna tjenstgöring, vi följa honom med våra bästa välövskningar om en lugn och kraftig ålderdom, vi anhålla, att han alltjämt måtte med tillgifvenhetens band vara fästad vid det läroverk, der han sjelf fostrats och länge verkat.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 Maj 1890
N:r 81