Snickaren Johan August Pettersson, 53 år gammal, hade på senaste tiden nära nog icke gjort annat än gått och supit. I måndags och tisdags hade han ingenting mer att få bränvin för, hvarför han gjorde anstalt om att få sälja sina verktyg. Dels under ruset, men mest under de halfnyktra mellanstunderna fann han, att han gjort lifvet odrägligt för sig och yttrade flere gåoger att ban snart skalle sluta det. På måndagen, då han gick ut, stoppade han ett rep på sig, var uppe och sade farväl af sin husvärd, hvarför dennes hustru uppmanade Petterssons hustru att se efter mannen. Men hon genmälte att Pettersson så ofta hotat att taga lifvet af sig att hon icke längre trodde på dessa hotelser. Emellertid vågade hon ej ligga hemma natten till tisdagen.
Tisdagen var mannen ute i staden, kom hem vid ½ 11-tiden på aftonen samt lade sig till sängs, utan att han och hustrun taladesvid. Vid ½ 6-tiden på onsdagsmorgonen begaf han sig ut och var synlig i staden ända till fram på förmiddagen. De som då träffade honom, säga, att han ej var berusad.
Vid 3-tiden på e.m. skulle några pojkar ut till S:t Göran för att fösa hem några kreatur. Dessa upptäckte då en karl hängande i en liten ask vid östra knuten af S:t Göran. De igenkände Pettersson, samt skyndade naturligtvis till staden och berättade det för hustrun och grannarne och snart var en riktig folkström på väg dit ut för att beskåda sjelfspillingen.
Först strax efter ½ 5 fick man på polisvaktkontoret reda på hvad som skett, hvarpå konstapel Nilsson genast begaf sig dit ut. Pettersson hängde då fortfarande qvar i en rännsnara ej högre från marken än att han måst böja sig på knä för att få snaran att strypa till. Han skars genast ner samt var då redan kall och styf.
På anskaffad kärra fördes han till gamla polisvaktkontoret. Läkare förklarade att han hängt minst ett par timmar innan han skars ned.
— I går skulle en arbetare till att hänga sig ute på gamla kyrkogården. Han öfverraskades dock af ankommande personer och hindrades från sitt hemska förehafvande.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 Juni 1890
N:r 85