Dag: 21 december 2023

Enkefru Elise Længstadius, född Löwenström, min innerligt älskade och högt värderade moder, hädankallades den 27 Juli kl. 9,40 f.m., i en ålder af 66 år, 3 mån. och 11 dagar, djupt sörjd och saknad af mig, tvänne systrar, öfriga slägtinger och många vänner.
Gustaf Længstadius.

De har varit en föresyn i ödmjukhet, sjeltförsakelse, trohet och kärlek.
Salige de renhjertade, ty de skola se Gud.

Jordfästningen eger rum fredagen 1 A g. kl. 5 e.m. å Johannes kyrkogård.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 Juli 1890
N:r 116

Vi skulle nästan vilja hålla vad, att flertalet af våra läsare vid första anblicken af ofvanstående porträtt skall tro, att vi bjuda på bilden af Ariostos och Tassos svenske tolkare, en af de aderton i svenska akademien, dr Kullberg. Vår allmänhet ser nämligen så ofta konstnärer — scenens, mejselns, penselns, violinens o. s. v. — författare och lärde afbildag, att det icke vore underligt om man blifvit till viss grad van att föreställa sig, att detta slags berömdheter vore de enda, som hittills kanna komma i fråga — ja, det förefaller oss, som om denna allmänhet icke fått fullt klart för sig, att det fordras förmågor äfven på andra områden än det estetiska och ve: tenskapliga. Det allmänna tänkesättet har icke tillräckligt erkänt, att t. ex, föreståndarskapet för ett stort industrielt etablissement, för en efter vår tids fordringar skött större jordegendom o. s. v. ställer på sina innehafvare anspråk, hvilka ganska ofta kräfva större andlig energi och rikare mångsidighet, än förvärfvandet af virtuositet på ett musikaliskt instrument, af kompetens till en och annan professur och till många af statens civila eller militära befattningar.
Vi frestas här att nämna några ord om ett drag i det svenska lifvet, som har sin oroväckande sida och särskildt står i bjärt motsägelse till den mycket omtalade svenska fattigdomen. Vi åsyfta den allmänna och, som det tyckes, djupt rotade obenägenheten hos ynglingar af de bättre stälda klasserna att gifva sig in på de praktiska yrkena. Till statens torftiga platser» riktar sig för närvarande en öfverfyld ström af sökande, från universiteten leda oupphörliga tillflöden till denna ström, och bakom universiteten ligga elementarläroverken som öfverfulla källor, hvilka hota med rent af öfversvämning, såvida icke en hel meniogsomkastning inträffar. En sådan hoppas vi visserligen få: se, då arbetets ära blifvit i alla riktningar, äfven de hittills mera förbisedda, enl. sanning bland oss. MÅ det lilla antal af ynglingar, som af inre nödvändighet drages till studier, också få studera, och må vi på allt sätt stå dem bi på deras törnbe: sådda väg; men i den kristliga barmhertighetens namn, må fåfänga mödrar och opraktiska fäder en gång sluta att vid boken tjudra ynglingar, som med lust och glädje skulle svingat hammaren eller fört hyfveln. I sin Statistik öfver Sverige har Agardh ett kapitel med titel Det finare slafveriet, och under denna rubrik inordnar han bland annat äfven — den civila ämbetsmannabanan. Han bifogar eu tablå, af hvilken framgår att af »extra-ordinarier» i ett verk (justitierevisionen) hade ett år en enda at 21 befordrats till en berglig syssla; året derpå sex af 33, följande Bret fem af 29 o. s. v. Många af de »inskrifna» — ett år icke mindre än 12 — hade spårlöst försvunnit. »När man betänker», säger han, »att föräldrarne, då de egnade sina barn till ämbetsmannabanan och gjorde alla möjliga uppoffringar, för att bringa dem genom läroverken upp till inträde på denna bana, lefde de i hoppet att dessa deras söner skulle framträda till ära och lycka i staten. De skulle prydas med stjernor, få hög rang och komma hem till dem i lysande ekipage. Hvilken vet, säga de till hvarandra, hvad denne vår snillrike och flitige son, som fått så goda betyg, kan blifva en dag? För att bereda honom till de höga öden, som vänta honom, skola vi icke spara några försakelser eller uppoffringar, äfven om våra stackars döttrar icke få något arf. — Och hvart hafva de nu kommit? Endast några få hafva kommit så långt, att de hafva dagligt bröd. De flesta hafva förgåtts, eller släpa fram ett betydelselöst lif.» Förhåller det sig så, som antydts, med den vana, som lockar så många från yrken, der de skulle gjort samhället gagn och sjelfva funnit oberoende och lefnadslycka, skall man förstå, att det skall vara med en viss fägnad vi seossi stånd att för våra läsare uppvisa bilden at en man, som med ett »simpelt handtverk» — såsom frasen lyder — beredt sig ej blott en »ställning» och förmögenbet utan äfven ett hedradt namn. Det bar, detta namn, gått ganska långt, längre än till och med många af våra vittra eller eljes celebra namn, det har icke ens stannat inom Europa, utan gått långt derutom både åt öster och vester, till Kina såväl som till Amerika, och på alla baf är detta namn kändt. Det »simpla bandtverk», hvarigenom – Viktor Kullberg gjort sig så känd, är icke hellér så särdeles »simpelt», ty det är den omsorg, vakenhet, finhet och intelligens kräfvande kronometertillverkningen. Ioom detta svåra yrke hade Kullberg gått så långt, att ban deri var den erkändt förste, så att icke blott vårt eget lands urmakare bland hvilka likväl många finnas af stor och erkänd skicklighet — utan äfven utlandets i honom betraktade sin mästare.
Nu har han pyligen i främmande land slutat sin bana, efterdömlig för andra och hedrande för fädernesland och fosterbygd, denne mästare inom sitt fack. Sällan gaf han sig tid att på senare åren gästa Gotland, och för många är derför hans bild hittills okänd.
Om hans lif i sanning var ett verksamt lif, så ha belöningarne ej heller uteblifvit. Hans bana har varit sällsyat framsångsrik och rik på erkännande, ehuru den anspråkslöse mannen för visso ej gjorde mycket för att ådraga sig uppmärksamheten. Men han inlade sitt samvetsgranna och utsökt skickliga arbete, och det var nog.
Viktor Kullberg, hvars oöfverträffade framgång som tillverkare af kronometrar och ur gjort honom ryktbar öfver hela verlden, föddes i Visby 13 Aug. år 1824. Vid 16 års ålder fick han plats som lärling hos en urmakare Söderberg, som just då hade lyckats tillverka de första tillfredsställande krorometrarne i Sverige. Med en brinnande önskan att skåda något af verlden och att vinna kunskaper, reste den unge Kullberg öfver till Köbenhavn, der han, på grund af medförda arbetsprof, erhöll anställning hos den ryktbare L. U. Jirgensen.
Efter några års vistelse i Köbenhavn kom han till London för att öfvervara den stora utställningen der 1851. Han erhöll snart anställning som tillverkare af fick- och marinkronometrar för de fleste af de ryktbare kronometertillverkarne i London, som var och alltil har varit bufvodsätet för denna industri. Den finansiella krisen under åren 1856—57 förorsakade ett uppehåll i Londons kronometertillverkning, och då började Kullberg tillverka ur utan nvyckeluppdragning, hvilka snart gjorde honom känd som en första klassens framställare af så väl ur som kronometrar för sjöfarten. Hans metod att bekämpa temperaturens inverkan på spiralfjädern bevisar mer än något annat hans stora skicklighet. År 1860 erhöll han silfvermedalj i Besaugn, och sände sedan för första gången till kungliga observatoriet i Greenwich en kronometer med balans af egen konstruktion, hvilken genast fick plats bland de yppersta tio.
Vid den till år 1862 utlysta täflingen ställdes Kullbergs kronometrar i första och andra rummet; samma år erhöll han medalj »för utmärkt skicklighet», och i pressen: sades, att hans utställning af kronometrar var så vacker, att de andras ej ens närmade sig densamma.
År 1863 kom han i andra och 1864 i första rummet på Greenwichtäflingen, och erhöll dessutom det senare äret kungl. skotska koustföreningens silfvermedalj. År 1867 fick han guldmedalj på Parisexpositionen, 1868 guldmedalj i Havre och 1869 medalj i samma metall af Nationalakademien i Paris. I Neapel 1871 och Triest 1872 tilldelades han likaledes guldmedaljer. Sistnämda år erhöll en af hans kronometrar plats i Greenwich. År 1873, då samtlige de till observatoriet inlemnade kronometrarne likvisst visade sig vara af utsökt beskaffenhet, betecknades dock en, tillverkad af Kullberg, som den bäste af alla dittills ivplemnade; och ej nog dermed: en annan af hans kronometrar uppfördes som den tredje på listan och erhöll samma pris, som den förste. Samma år tilldelades Kullberg högsta priset i Wien, och år 1874 utnämdes han till hofkronometertillverkare hos konungen af Sverige-Norge, som på samma gång tilldelade honom Vasaorder. Samma år fick hans kronometer andra platsen i Greenwich. År 1875 utnämdes han af Frankrikes urmakare till juryman i »Vetenskapliga utställningen med tillämpning på industrin» i Paris. År 1876 erhöll han medalj vid Filadelfia-utställningen och dessutom he dersdiplom af Nationalakademien i Paris, Samma år blef han den audre i Greenwichtäflingen, och sådant var ock förhållandet 1877. På utställningen i Sydney 1880 tilldelades honom två förstaklassmedaljer, och på den konkurrensutställning i regeringens ob3ervatorium, åom anstäldes i förening med utställningen, erhöllo hans ur — eburu ej afsedda för täfling — de högsta sifferbeteckningarna.
Samma år kom hans kronometer faktiskt först i ledet vid Greenwich-täflingen, Ett af Urfabrikörsföreningen i London utsatt pris eröfrade ban två år i rad, 1881 och 1882, och i det senaste årets berättelss af »kunglige astronomen» till urmakarnes förening yttrade denne, att Kullbergs kronometer »var den bäste, som ännu förekommit vid någon täfling.» Vid en specialtäfling samma år för statsobservatoriet å Mauritius stod hans kronometer ånyo i främsta rummet, och på internationella utställningen i Melbourne samma år tilldelades honom den ende guldmedalj, som tillföll England. År 1883 är han återigen förste man på Greenwich-täflingen; och till förvåning för alla dem, som känna till, hur svåra medtäflare man der har att göra med, har detta sedan händt honom äfven åren 1887 och 1839. På senaste parisutställningen erhöll ban guldmedalj.
År 1881 utnämdes han till hedersledamot af konstakademien i Gendve. Af de 50 kronometrar, som af lord Crawford användes vid expeditionen till Mauritius för iakttagande af Venuspassagen, prisar han i främita rummet Kullbergs, med numret 488. Kullberg har dessutom levererat kronometrar till engelska amiralitetet, statsrådet för ladien, kronans agenter i kolonierna och till åtskilliga främmande och engelska kolonialregeringar. Han har, sedan dess början för öfver 30 år sedan, varit medlem af britiska horologiska institutet och utnämdes 1862 till medlem af Londons konstakademi. Dessutom var han ledamot af åtskilliga andra lärda sällskap i Sverige och utlandet.
För fartyg har Kullberg uppfunnit ett slags förbättrad kronometer, som dels tager mindre plats, än de förut brukliga, dels — hvilket ju är af särskild vigt för örlogsfartyg — är mindre känslig, än de gamla, för den skakning, som uppstår vid aflossandet af kanoner. Utom detta har han äfven i andra afseenden gjort förbättringar i kronometertillverkningen.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 Juli 1890
N:r 116