Ombord på Ring.
Det var i tisdags middag kl. 3. Lotsverkets komfortabla åvgarea »Ring» låg vid »vestra brobänken», färdig till affård. Ombord befunuo sig generallotsdirektör Ankarcrona, landshöfdiog Poignant, jägmästare Sylvan och lotskapten Berggren, hvarjämte Gotlands Allehandas referent benäget erhållit tillstånd att med »Ring» bli öfverförd till Stora Karlsö, dit konungen med »Drott» väntades anlända vid 10-tiden påföljande morgon.
Vädret var det behagligaste, visserligen något soligt och varmt på landbacken, men på bafvet blåste en lagom, svalkande bris.
När vi lemnat hamnen och satt kurs söderpå, intogs i »Rings» smakfullt dekorerade aktersalong en elegant middag.:
Man kände sig särdeles angeväm till sinnes och prisade vindarnes gud, som nådigst underlät att släppa ut allt för mycket af sina bekanta säckars luftiga innehåll.
Färden gick raskt undan och efter ett par timmar passerade »Ring» under Vestergarns utholme. Något söder härom blef det stopp i maskinen, ty här skulle tagas ombord såväl det lefvande som lifgifvande innehållet i två stora båtar, som i rask fart stuckit ut från land och höllo kurs på åogaren. Detta var några ögonblicks verk.
Ombord stego några damer, hvilka hade det ansvarsfulla uppdraget att dagen derpå fylla den kungliga taffeln, samt ett par jägare. Matförråden, stufvade i väldiga korgar, buonar och tunnor, upplangades snart, och så ångade »Ring» åter i väg.
Lilla Karlsö hade redan länge synts som en mörkblå förtoniog i den disiga luften, men Storön höll sig fortfarande dold, trots det att vi voro alläeles under Lillöps vilda klippformationer. Emellertid steg äfven Storön omsider fram ur dimmar. Nära nog spegellugn låg Norderhamn i den sydvestliga vindev, och här fäldes strax efter kl. 6 på aftonen »Rings» ankare. Efter en kort stund kom ombord hofjägmästaren af Petersens, den kungliga jagtens anordnare, och tillsammans gingo sedan Ångarens passagerare i land för att aflägga en visit vid Hiheimw, det lilla prydliga jagtslottet i Karlsöns kanske vackraste klippdäld. Ena välkomstbägare dracks med de å Karlsön förutvarande jägarae, hvarpå efter något mer än en timme färden åter stäldes till »Ring», der mel största tillmötesgående en bytt stälts i ordning för vår räkniog. En lätt supé intogs och så röktes cigarren på ö\’re däcket.
Klckan var nu öfver 9 på aftonen öch mörkret hade failit på rätt betydligt. Något disigt och fuktigt var det i laften och vår gemensamma undran var, hvad väder morgondagen skulle bjuda på. Kapten Isberg, »Rings» välvillige befälbafvare, försäkrade oss dock, att det skulle bli riktigt fiot-fint. Och denna hans försäkran slog lyck: ligtvis iv.
Ur dunklet glindrade fram liksom ett öga ljuset från Hiheim, hvarifrån i den stilla aftonen hördes glada sånger, sorl och skratt.
Men hvad är det väl för ljusfenomen, som uppenbarar sig på den mörka horisonteb? Det liknar väldiga, skimrande qvarnvingar, roterande kring klippöns yttersta spets. Några sekunders mörker, så glindrar det till igen och så åter mörkt.
Genom dimman tränger skenet allt intensivare. Det är Karlsöfyren, som utstrålar sitt vägledande ljus. Det är en ståtlig anblick och egendomlig tillika. Den fuktiga loften gör sitt till att gifva skenet mera fantastiska former. Vi sitta tysta under en lång stund och beundra det vackra skådespelet.
Som ett godnatt tändas nu i Hiheimsdalen praktfulla bengaliska eldar, hvilkas röda och gröna Jjus underbart skiftande kastas mot de bisarra klipporna. Från »Ring» svaras med fräsande raketer, till man både till lands och ombord så småningom. kryper till kojs.
Den stora dagens morgon.
Det var mulet och disigt tidigt på onsdagsmorgonen.
Himlen såg rent af tröstlös ut, och mer än en gjorde sig ändå den frågan: »Hur skall det gå i dag?» Men så småningom klarnade det och när klockan värmade sig nio, hade man det härligaste väder man gerna kunde önska sig. Det blåste visserligen något friskt, så att vågorna lävgst borta giogo hvita här och der, men lyckligtvis var vinden fortfarande sådan att Norderbamn erbjöd en den lugnaste och bästa ankarplats.
»Polhem» skulle på morgonen komma från Visby med en del jägare och militärer jämte lustfarare, hvilka fiogo »se, men inte röra». Nu syntes den verkligen som en mörk prick i norr. Men hvar fans Drott, kungssnäckan? Kaptenen på Ring, der frukosten just undavstökats, försäkrade, att fartyget skulle synas minst en timme i förväg, och med tillbjelp af kikare började man också skövja något hvitt vid horisonten. Det var de tre skorstenarne på Drott.Så småningom framträdde de bägge ångarne allt tydligare. Hvilken skulle hinna först i hamn, Polhem eller Drott? På den förstnämda befunno sig ju en del af de officerare som gjort färden hit ut blott för att mottaga konungen på Karlsöstranden.
Visbyångaren lyckades verkligen komma i tid, ankaret föll, och de af passagerarne, som hade lof dertill, debarkerade. Ångaren var helt ock hållet flagg- och vimpelprydd, likasom också Ring, från hvars stortopp i sigpalflaggor svajade helsningen »välkommen».
Nu var Drott i hamn. Vi, som under tiden stigit i land, betraktade den genom kikare. Der stod konungen på däck, klädd i jagtdrägt.
Emellertid hade en båt satts ut från Riog. I densamma stego landshöfdingen jämte generallotsdirektören för att göra uppvaktning ombord på Drott. Visiten varade en stund, hvarunder tvänne af Drotts hvita båtar sattes i sjön, och bemannades. I den ena satt konungen sjelf till rors, åtföljd af öfverhofjägmästaren Ankarcrona, hofmarskalken grefve von Rosen, kammarherren friherre von Vegesack, adjutanten friberre von Essen samt kommendörkapten Palander. I den andra befanno sig åtskilliga sjöofficerare.
På stranden hade nu, för att mottaga konungen, samlat sig öfverste von Hohenbausen och öfverstelöjtnant Schartau med adjatanter jämte en del andra officerare, alla i parad. . Klockan 1/2 11 kom konungen i land och helsade de uppvaktande, bland hvilka de civile för konungen förestäldes af hofjägmästare af Peter:6as, hvilken äfven varit ombord på Drott och delgifvit konungen programmet för dagen.
Jagten.
Enligt dötta började jagten genast. Första drefvet togs uppåt dalen ofvanför Norderhamnp. Skyttarne placerade sig på linie med konungen och öfverhofjägmästiren på venstra flygeln.
Så började drefvet, hvilket leddes af hr W. Wöhler på Klintebys.
Det dröjde inte många minuter förrän drefpojkarnes och drefkarlarnes klapprande med flata stenar, hvisslingar och rop skrämde upp jössarne ur deras lugna skrefvor.
Med klippande öron satte de i väg öfver dalen. Msn jägarne voro påpassliga.:
Pang! Der smälde första skottet, ovanligt hårdt, och strax derefter ännu ett. De kommo bägge från den flygeln, der konungen hade sin plats. Det var också han, som hade lossat dem och för hvart och ett sparkade en hare med benen i vädret.
— Jag skjuter bra i dag! — sade konungen till sin närmaste man,
— Men ers majestät har skjutit en märkt hona; det kostar 5 kronor.
— Bravol Det betalar jag gerna. Detstärker den skrala jagtkassan.
Jagten var nu i fall gång. Upp öfver klipporna gick drefvet, allt under idkeligt smattrande. Det märktes tydligt att skyttarne lifvades. vid åsynen af det talrika villebr&ådet.
Efter ungefär tre qvarts timme gjordes några minuters uppehåll, hvarpå ett nytt dref begyote. Detta togs ostligare, nedom och uppför Svarthällar. Äfven här var jagtlyckan god. Konungen sköt oupphörligt och sällan utan att baren föll. Han var ytterst liflig, alldeles förtjust öfver den ypperliga jagten och denna förtjusniog gaf sig gång på gång luft till de närstående. Då konungen icke avancerade i skyttelinien, satte han sig till hvila på en sinnrikt inrättad stol, hvilken annars användes som käpp.
Vädret var fortfarande det mest bärliga man kunde önska sig. Solen gassade visserligen hett, men hafsbrisen mildrade dess verkan och uppe på Karlsöns kaaggliga vidder drog det rätt försvarligt.
Kopungen syntes icke det minsta ansträngd. Med en uvg mans liflighet hoppade han från sten till sten, sprang låoga stycken, var belt och bållet upptagen af jagtens bebag, hvilket han tycktes känna mer än de fleste.
Klockan var nu omkring 1/2 1 på dagen, men konungen visade ännu ingen lust att sluta, bvarför ännu ett tredje dref togs nedåt Söderhamn.
Och detta blef det mest gifvande, åtminstone för kocungen. Han tog sin plats bakom en väldig sten i dalsänkningen nedåt stranden och här föll så den ena haren efter den andra för hans skott, hvilka, enligt jägarnes utsago, voro mycket säkra och framför allt lossades på otroligt låvgt håll.
Drefvet gick sedan uppåt klipporna nedanför fyren.
Sedan här ännu några skott lossats och konungen skjutit sin sista hare, afslutades jagten.
Konungen gnuggade belåtet nänderna.
— Ja, i dag har jag skjutit bra, inte sant? yttrade han. Och 16 harar! Det är min själ icke litet på några timmar. Hur många kunna vi ba fält inalles?
— Omkring 100, ers majestät.
— Det är bra, det var riktigt uppfriskande. Men nu göra vi ett besök i fyren, mina vänner.
I fyren.
Konungen» jämte uppvaktning begaf sig alltså till Karlsöfyren, en af våra ståtligaste fyrinrättningar. Den var allt redo att mottaga hans majestät. Fyrpersonalen med t. f. fyrmästaren i spetsen mottog konungen vid uppgången, hvarefter en färd gjordes genom alla dess afdelningar. Fyrapparaterna besågos under ledning af generallotsdirektören, och konungen uttryckte sin beundran för de vackra och sinnrika inrättningarne. Till sist gjordes ett besök i kungsrummet, hvarest konuogen jämte uppvaktningen inskrefvo sina namn i en matrikel öfver besökande i fyren.
Frukostmiddagen i Hiheim.
Denna var bestämd till kl. 2 e. m. och några minuter före denna tid begaf sig konungen från fyren ner för de i klippan uthuggna trapporna till det vackra jagtstället.
Detta ter sig nu väsentligen olika mot för ett par år sedan. Den lilla koja, som då utgjorde hela »slottet», är nu apterad till serveringsrum och kök, och på gafveln är uppförd en med det urspruagliga huset sammanhängande bygnad af trä, hvilken med sina rutade fönster och vackra dörrar utåt en liten varande tar sig mycket prydligt ut.
Dess nedre våning upptages af en större sal med väggfasta dynbelagda bänkar. Salens väggar äro prydda med en del af artisten Lindberg utförda utmärkta aqvareller méd motiv från Karlsön, en stor mängd fotografisr samt & ena sidan med konungens porträtt. Nu för tillfället var salen både utan och innan rikt klädd med guirlander och blommor.
Det var här frukostmiddagen var serverad för omkring 30 personer sittande bord.
Konungen hade sin plats på södra sidan i högsätet.Till höger om honom sutto landshöfding Poignant och kommendörkapten Palander, till venster öfverhofjägmästare Ankarerona, generaldirektör Ankarcrona samt hofmarskalken von Rosen. Midt emot konungen satt hofjägmästare af Petersens samt vid hans sida godsägaren Wöhler. Vid bordets kortändar bade friherro von Vegesack och jägmästare Sylvan sina platser.
Smörgåsbord hade förut under glad stämning intagits Å verandan, hvarefter man satte sig till bords. Matsedeln, som i två exsmplar var särdeles prydligt utförd af artisten Sven Rosman, bjöd på, utom buljong med pastejer, hare, beckasin, jordärtskockor och delikata turska bönor m. m. samt såsom efterrätt ballon med vispad grädde, At viner druckos rödt vin, scherry och portvin samt naturligtvis schampanj.
När första glaset af den perlande drycken skulle tömmas reste sig hofjägmästare af Petersens och yttrade ungefär följande: Ers majestät! Såsom ordförande i Karlsö jagt- och djurskyddsföreniog ber jag att få framföra vår vördnadsfulla tacksamhet till eders majestät för det besök, hvarmed eders majestät i dag har behagat hedra oss. Men det är icke nog med att jag vill gifva tolkning åt vår glädje öfver att se vår konung-ibland oss, jag ber äfven att härvidlag få uttrycka vår djupt kända tacksamhet. Ty det är ju genom eders majestäts frikostiga personliga gåfvor vi satts i tillfälle att på denna ö få tak öfver hufvudet. Mina herrar, lefve hans majestät konung Oskar den andre!
Talet ledsagades af fyrfaldiga hurrarop, hvarph följde folksången, sjungen af en för tillfället samlad qvartett.
Konungen svarade genast på den för honom utbragta skålen:
Mina vänner! Mottagen från min sida ett hjertligt gensvar på hvad nyss så vänligt yttrades till mig. Det har varit mig mycket kärt att bland eder alla få deltaga i dagens jagtid äfvensom i denna trefliga högtid efter densammas slut. Jag önskar af allt bjerta Karlsö jagtoch djurskyddsbolag allt framgent lycka och framgång i dess sträfvanden och det skulle ju kunna vara möjligt att jag ännu en gång kan få nöjet deltaga i edra jagter här. Tack mina vänner!
Äfven detta tal Btföljdes af ett fyrfaldigt burra, hvarpå den officiella delen af festen var förbi. Konungen drack sedan med litet hvar af de i frukostmiddagen tel tagande och samtalade kort med en eller annan af dem.Så fyldes med schampanj det af kommendörkapten Pantzerhielm skänkta dryckeshornet, som derp&å kredensades af konungen och så gick laget rundt.
Konungen var under hela måltiden vid yppersta lynne och uttryckte flere gånger siu synnerliga belåtenhet med dagen.
Efter frukostmiddagen intogs ute på verandan kaffe med likörer, hvarefter till bolagets kassaförvaltare under muntert glam betalades böterna för de i misshugg fälda hararne. Konungen för sin del pliktade med 10 kronor. Hararne lågo nu i långa rader upplagda utanför Hiheim. De voro inalles 89, af hvilka konungen, som nämts, ensam skjutit 16 stycken, hvilka sedan jämte några andra utfördes till Drott.
Fotografering.
Omedelbart efter måltiden försågo sig jägarne med lämpliga attributer, hvarefter åå med konungen i spetsen begåfvo sig till en berghäll ofvanför jagtslottet, hvarpå kommendörkapten Palander tog en fotografi af den ståtliga gruppen.
Gotländska lekar.
Uader det kaffet intogs hade nägra af dreffolket, hufvndsakligen från Ejsta, på något afståvd anordnat en varpa. Konuvgen bofat sig genast dit och åsåg under syobart intresse den gamla gotländska leken, hvilken inbragte den vinnande parten 15 kronor i pris af konungens egen hand. Isende åsåg konungen sedan huru en af hans svit »drog \’hank> med en duktig Ejstabonde, samt huro tvänne af drefkarlarne »tämde stutar».
Klockan hade nu blifvit bortåt 5-tiden och konungen började mana till uppbrott. Först gjordes dock ett besök i
Kolmodinska grottan,
d. v. s. Stora Förvar, der doktor Lars Kolmodin under de två senaste åren verkstält sina intressanta och an seendeväckande gräfningar. Derinne hade doktor Kolmodin ordsat give tynd! bland hvilka han förevisade de förnämsta för konungen. Till att börja med baskref han grottans utseende innan gräfningarne börjat, redogjorde för de olika utgräfda kulturlagrens beståndsdelar af kol och aska samt de skallar, / som hittats på grottans botten, de olika fynd från jern-, brons- och stenåldern som påträffats ju djupare gräfningarne gått samt till sist den högst egendomliga skalle! med ytterst hoptryckt pannbildning, hvilken, enligt hvad man med sannolikhet kunde antaga, tillhör de äldre spåren af menniskans tillvaro, långt före vår tidräkning. Vidare förevisades ben af icke blott djur utan äfven menniskor, alla klufna, hvilket tydde på att grottans invånare under en period möjligen varit menniskoätare, enär benen klufvits för att åtkorsma märgen och de ej fannits i sådan ordning som lemningarne efter begrafna lik pläga förekomma. Äfven förevisades ett märkligt hvalben.
Föredraget bestod hufvudsakligen af ett samtal med konungen, som gång på gång afbröt d:r Kolmodin med utropen »förvånansvärdtv, »högst märkligt» o. s. v., och det syntes tydligt att han med intresse tog del af de resultat gräfniogarne hittills gifvit.
Till sist gjorde konungen, Btföljd af d:r Kolmodin, ett besök i grottans öfre längst in i berget liggande, mest otillgängliga del.
Då konungen steg upp för att aflägsna sig framförde d:r Kolmodin sitt tack till konungen för besöket i grottan. Detta gjordes på latin: »Doctissime, serenissime, augustissime rex, gratias quam maximas tibi ago… etc. och konungen svarade likaledes under synbarligen godt lynne på romarspråket.
Affärden.
Härifrån begaf konungen sig ombord på Drott. Han tog ett bjertligt farväl af alla de qvarvarande, särskildt tackande för den angenäma dagen, och uttryckte ännu en gång i varma ordalag sin förtjusning öfver besöket. Då konungen steg ombord på sin slup, höjdes för honom ett fyrfaldigt hurra, hvilket upprepades, då båten kommit ett stycke ut på sjön.
Kungabesöket på Stora Karlsön var förbi.
Minnesstenen.
Då konungen på sin färd till Stora Förvar hunnit till slätten ofvanom den plats der han landat, stannade han, hvarvid hofjägmästare af Petersens tillkännagaf, att konungen behagat tillåta att på denna plats restes en minnessten med anledning af hans besök på Stora Karlsö.Detta tillkännagifvande besvarades af de församlade med hurrarop.
De sista timmarne, Klockan var i det närmaste 6 på aftonen, då konungen steg ombord på Drott. När han farit, återvände jägarskaran till Hiheim, der ett gladt »nachspiel» började och fortgick under några timmar.
Det mörknade allt mer. Ute på redden blinkade Drotts lanternor i dunklet, fyren svepte rundt med sitt klara skon. Plötsligt upplystes bergväggarve af ett underbart verkande ljus i rödt och grönt. Det var skickligt placerade bengaliska eldar, som frambragte denna underliga fantastiska tafla, hvilken helt säkert tog sig ej minst ansående ut från sjön. Eld på eld spred sitt sken än mot den ena klipphällen, än mot den andra.
Så blef klockan 11. Då lättade Drott sitt ankare, dess lanternor rörde sig sakta framåt tills de så småningom alldeles försvunno i nattdunklet…
Gotlands Allehanda
Fredagen den 15 Augusti 1890
N:r 125