Månad: december 2023

är en nog sällsynt företeelse för att vara egnad att mottagas med intresse. Kommer då. dertill en »teater», som uteslutande förfogar öfver inhemska krafter, så är det klart att detta intresse stegras 1-väsentlig mån. Och när så slutligen det ändamål, för hvilket de unga skådespelarne uppbjuda sina krafter, är vackert och bebjertansvärdt, så är det gifvet att biljetterna röna en strykande afgång.
Så var också fallet igår, då på hotellsalongens lilla provisoriska teater — så läng och residensstad vi äro, ha wi tyvärr iogen annan — skulle uppföras två gamla bekanta, bekanta till och med för, den generation, som för några tiotal af år sedan utgjorde »publiken». Det var Mélesville\’s treaktskomedi »Sullivan» och Aug. Säfströms lustspel mad sång »En kontorist som är kär», hvilka gingo öfver tiljan inför fullsatt salong.
Ridån går upp och ögat mötes af en elegant salong, ordnad med smak och omsorg inom det diminutiva utrymme, som scenen skänker. Man måste ge sitt erkännande -.särskildt åt denna »mise en scåne», den prydligaste. vi hittills sett på denna lilla skådebana.
Och så börjar spelet. Sullivas, den öfver hela Eagland kände aktören vid Drury-Lane teatern, har sett sig mer än vanligt observerad af en ung dam, som genom åtskilliga omständigheter förråder att hon är öfver öronen betagen i den store skådespelaren, saken kommer till fa drens, den rike affårsmanneps öron, han uppbjuder all sin förmåga att aflägna Sallivan och aftvingar honom slutligen ett hederslöfte att göra sig afskydd i den unga flickans ögon. Sullivan. håller sitt löfte och jagas på dörren.
Men kärlekens makt känner inga hinder och pjesen slutar maturligtvis så, att de unga tuvfå hvarandra. Hurn det tilgår, vilja vi icke röja, för att icke minska intresset hos dem, som möjligen ännu icke sett stycket uppföras.
Om än kan aumärkas, att denna Mélesvillé\’s komedi genom Åtskilliga anordiningar såsom lyssnande bakom gardinförhängen m. m. leder tanken tillbaka till dramats barndom med dess »deus ex machina», så må å andra sidan erkännas, att karaktärsteckningen är genomförd med finess och menniskokännedom. Den om sitt: rykte omedvVetue, men: derför: icke nppblåste Sullivan, uden gamle »direktören» Jenking, som blott räknar menniskovärdet i peogar, den krämartypiske Saunders (som kuriöst nog ixsin mask frappant erinrade om en af Stockholms :stadsmäklare), den om sina husliga bestyr jämt orerande fru Saunders, den rucklande snobben baron Fredrik m.fl. — alla äro er gripna ur lifs lefvande lifvet.
Men spelet, »go\’a redaktören, hvad.
tyckte Ni om hr: Y ocbh-hf.Z eller fröken A, Ä och Ö?» I det fallet få Ni blott veta, att samtlige de spelande gjorde sitt bästa, så att ingen kunde sägas, skämma bort sin: roll, Och det är det bästa omdöme, som kan ges om dilettanter, hvilka uppträda utan ananspråk. och derför icke kunna underkastar den kritik, som skådespelaren af yrketär utsatt för. Maskeringen var god, stundom ypperlig, spelet gick jämt på alla händer och -memoreringen lemnade just intet. att önska. Derför var också publiken glad. och belåten, och det är ju.den bästa kritiken.
Om förpjesen så att säga var mera allvarligt hållen och satte.stora fordringar på de spelande, så var; efterstycket så mycket mera egnadt att sätta skrattmusklerna i rörelse. Säfström ägde en viss förmåga i den genre, han i detta stycke odlat och både »kontoristen» och »kammarjungfrun» förfela derför icke att slå an. Att pjesen för öfrigt är en bagatell med melodier af aktningsvärd &lder, gör ju iogentiog. Hutfvudsakenär att åskådarne få sig ett godt skratt.
Det fingo de igår och det få de nog också imorgon.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 April 1890
N:r 55