firade i onsdags 17 dennes sitt årsmöte i och invid Tingstäde kyrka. Trots det att vädret var öfvervägande kusligt, idet riktiga störtskurar gång efter annan föllo, hade dock samlats från kringliggande socknar en menniskomassa, säkerligen uppgående till minst 700 personer.
Mötet öppnades i Tingstäde kyrka med fallständig gudstjenst, bvarvid altaretjensten förrättades af kyrkoherde Reuser och komminister Söderberg. Biskopen besteg sedan predikstolen. Till ingångsord hade predikanten valt Jeremias 31: 13—14 och texten var hämtad ur Rom, 8: 8— 23. Efter predikans slut sjöngos ett par sånger af stadsmissionens skåogförening, hvarpå de vid mötet sedvanliga, korta förhandlingarne vidtogo.
Reovisionsberättelsen föredrogs. Af denna framgick, att inkomsterna under året utgjort kr. 729:92 och utgifterna kr. 617: 78. Ansvarsfrihet beviljades styrelsen.
I tur att afgå ur denna var komminister Söderberg, hvilken omvaldes; likaså landtbrukare J. Larsson, Endregårda. Till ersättare efter hemmansäg. H. Vallin, Eriks i Bro, utsågs hemmansäg. Hellgren, Hanes i Endre, Revisorer blefvo ånyo red. Jeurling och handl. Vallér samt ersättare red. Pallin och adj Berglund.
Efter förhandlingarnes slut hölls middagsrast från kl. 12 till 1/2 2. Vid den tiden samlades man sedan på en öppen plats strax invid Furubjers egendom, hvarest en talaretribun var uppstäld och bänkar placerade rundt omkring.
Den första till öfverläggning uppstälda frågan:
»Det lif, som är fördoldt med Kristus i Gud», inleddes af kyrkoherde Guthenberg i Martebo, hvarefter yttrade sig biskop von Schéele, komminister Söderberg, pastor Lagerman, kyrkoherde Uddin, hvilken sammanfattade sitt yttrande i orden: »Blifven stilla, så varder eder hulpet», och slutligen pastor Voungberg, hvilkens anförande gick ut derpå, att intet sant kristligt lif kan finnas ntan ånger och botfärdighet.
Under dessa talares anföranden började himlen, som en stund varit hotande mulen, att utgjuta verkliga störtsjöar öfver de församlade, hvilka i största hast måste taga sin tillflykt till den lilla trånga kyrkan, der diskussionen afslutades. Efter densamma sjöng stadsmissionens sångförening ett par sånger, hvarpå skarorna Åter begåfvo sig ut i det fria.
Den andra frågan lydde: »Huru står sig en sjelfrådig nattvardsutdelning utom församlingens gemenskap inför Guds ords domstol?»
Inledare var här kyrkoherde Uddin, hvilken först gaf den definition på Guds församling, att det var samlingen af alla dem, som blifvit döpta till Kristi tro, hvilken uppfattning hade fullgiltigt stöd i Guds ord, hvarvid talaren anförde likuelserna om hveteåkern med ogräset och fiskenoten. Han genomgick härefter de bibelställen, hvilka vanligen anföras såsom försvar för enskilda nattvardsgångar och kom till den slutsatsen, att dessa anförda stöd i sjelfva verket icke voro några stöd.
Man anförde, att nattvarden var stiftad för Jesu lärjungar. Sant. Men Judas fans äfven vid nattvardsbordet, utan att måltidens heliga kraft gick bort. För Jesu lärjungar utdelas den ock i församlingen. Men hvilken är den som vill djerfvas att rensa ogräset från hvetet, utan att rycka upp äfven detta?
Vidare säger skriften, att i den första församlingen bröt man bröd här och der i husen. Äfven sant. Men skulle detta vara regel för alla kommande tider? Detta var blott en skildring af hur det då tillgick. Och vid dessa brödsbrytelser var hela församlingen närvarande, äfven presten.
Åunu andra bibelställen anförde talaren, men, som sagdt, han fann intet af dem vara ett verkligt stöd för de fria nattvardsföreningarne. Dessa stredo mot den apostoliska kyrhans bruk och traditioner, och det höfdes de kristna att vara all mensklig ordning underdåniga för herrans skull.
Vidare yttrade sig i frågan ingeniör Wellenius, hvilken å ena sidan fann det fria nattvardsfirandet innebära något glädjande, såsom visande ett verkligt behof efter Gud, men å andra sidan något sorgligt derigenom att det ledde till missbruk. Det var här fråga om ett heligt mysterium, hvilket, enligt skriften, var gifvet i händerna på Kristi tjenare. Biskopen yttrade också några ord i anslutning till de föregående talarne.
Härpå sjöngs en vers af ps. 102, hvarefter pastor Lagerman inledde den tredje frågan: »Betydelsen ur kristlig synpunkt af den yttre missionen.» Med utgångspunkt från Romarebrefvets 1 kap. 14 vers: »Jag är pliktig både greker och barbarer, både visa och ovisa», ville talaren säga, att den yttre missionen var för de kristna en trosbekännelse i förhållande till Herren och en kärleksskuld till dem, som saknade lifvets ljus. Biskopen påpekade att, missionen var dels ett Kristi oeftergifliga bud, dels ett heligt ansvar, som vi voro pliktiga att ej lemna åsido. Kyrkoherde Eneqvist lade på de församlades bjertan att hvarje dag ibönen frambära missionens sak till Gud.
Härmed voro förbandlingarne i det fria afslutade. Man sjöng gemensamt en psalmvers och sånogföreningen lät höra en sång. Så rastade man till kl. 1/2 6, då man ånyo samlades i kyrkan hvarest föredrag hölls af kontraktsprosten Alfvegren. Kyrkoherde Reuser höll sedan aftonbön öfver Mat. 7: 24 och följande verser, hvarefter biskopen från altaret lyste välsignelsen öfver de församlade.
Till sist sjöng sångkören Dav. 150 psalm.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 Juni 1890
N:r 93
