vid Strandgatan hade bryggaren Sjöberg ingifvit köpsanbud med 6,000 kronor, hvaraf 3 tusen betalades kontant och resten skulle med 3 månaders uppsägning innest&å såsom köpeskillingarevers. Egendomen ville köparen tillträda 15 nästa Juli.
Häröfver hade drätselkammaren yttrat, att, ehuru egendomea vore taxerad till 12,300, den uppköpts 1860 för 6,500 kronor, väl reparerats, men åter förfallit, och att högre anbud näppeligen komme att ges, hvadan detta Sjöbergs anbud borde antagas.
Då köparen önskade tillträda egendomen 15 Juli komme — yttrade drätselkammaren vidare — en lokal för provisoriskt sjukhus att erfordras intill dess att nytt epidemisjukhus kunde hinna att uppföras, och då det vore svårt att för dylikt ändamål få förhyra någon lägenhet, samt den förra artillerikasernen vore ledig och enligt drätselkammarens Bsigt skulle kunna med några smärre reparationer för en kortare tid för ändamhlet användas föreslog drätselkammaren denna till användning efter de reparationer som helsovårdsnämden ansåge oundgängliga.
Härom uppstod i går afton hos stadsfullmäktige någon öfverläggning:
Hr Ihre vore med om att sälja huset. Han trodde ej att man kunde få mera för detsamma än som nu bjöds.
Hr Jacobson ansåg det vara bortkastade penningar att göra några reparationer på den gamla ruckliga artillerikasernen, utom det att det vore högst betänkligt att lägga ett epidemisjukhas midt i staden. En epidemi kunde ju komma. Ansåg att det gamla epidemisjukhuset ej borde afyttras, förr än annat lämpligt sjukhus fans i stället.
Hr Sandström instämde med hr Jacobson.
Borgmästaren ansåg att sundhetsnämden borde få ha ett ord med i laget, om kasernen kunde anses lämplig till provisoriskt sjukhus. I det fallet instämde talaren med rektor Jacobson, Ett sjukhus måste alltid inrättas under förutsättning att det skall komma till användning. Hur skulle det gå, om härden för en epidemi förlades till en af stadens smalaste gator, der omgifningarne äro långt ifrån snygga. Inom sundhetsnämden skulle talaren begagna sin rätt att protestera mot detta förslag.
Hr Bokström ansåg i likhet med den föregående talaren kasernen olämplig som provisoriskt sjukhus, men ej såsom provisoriskt provisoriskt sjukhus. Fullmäktige hade en gång beslutit, att afyttrandet af det gamla epidemisjukhuset skulle vara vilkor för det nya. Ur den synpunkten hade drätselkammaren sett frågan. Ville fullmäktige nu kantra om, blefve det en annan sak.
Det vore för öfrigt ej så farligt med kasernen. Hela dess södra rida vore fri och solig, huset vore sundt och torrt och i hygieniskt afseende lyckligarejän epid.-sjukh. Om helsovårdsnämden ville ha sjukhuset qvar der det nu är, vore det ej talaren emot; han skulle med lugn underordna sig.
Hr Jeurling yrkade afslag å drätselkammarens förslag ej derför att han trodde, att priset vore för lågt, ej derför att han icke ansåg att gamla kasernen några månader skulle kunna användas som tillfälligt epidemisjukhus tills det nya blefve färdigt, utan derför, att fullmäktige, när de sälja, borde inågon mån tillse att tomten blir använd på ett dess läge värdigt sätt. Det visste man ej i detta fall. Det hade dock talats om att huset skulle inredas till arbetarebostäder, d. v. s. ge den största möjliga afkastning för minsta möjliga kostnad i reparationsväg. På grund häraf, yrkade talaren, som sagdt, afslag.
Hr Bergman yrkade likaledes afslag och det af flere skäl. Dels vore köpeskillingen väl låg för en så utmärkt tomt; dels borde man se till, att om någon offentlig institution t. ex. musikaliska sällskapet, behöfde eget tak öfver hufvudet, någon plats härför kunde anvisas. I öfre våningen kunde sjuka ännu vårdas, och huset kunde nog användas ett par, tre år till. Äfven ett par rum på nedre botten voro fullt beboeliga. Sammanräknade man detta samt dertill ytterligare lade, att huset åt Strandgatan skulle bli arbetarebostäder och att å öfre tomten åt Mellangatan skulle bli bryggeri med ölförsäljning, funnes tillräckliga skäl för alslag.
Hr Kolmodin: Visst hade sjuka legat i epidemisjukhuset vid Strandgatan. Men der vore ej bra att vistas ens for friska. Talaren hade som pojke bott der för 57 år sedan och skildrade lifligt hur det fuktat, så att stöflarne blifvit mögliga. Det hade varit en lycka att han kommit derifrån i sin krafts dagar. Talaren ville ej att staden skulle behålla huset, om någon köpare fans. Om staden kunde, såsom den föregående talaren yttrat, reservera tomten för någon offentlig institution eller förening, vore talaren ej deremot. Men då måste nytt epidemisjukhus byggas utan det gamlas försäljning. Såsom det nu är stäldt går det ej att ha det länge. Talaren ville ej yttra sig om kasernens lämplighet. Han ville vara med om köpet just för att få slut på eländet och den 10 år gamla frågan om nytt epidemisjukhus.
Hr Kahl ansåg den erbjudna köpeskillingen ej så låg, efter de upplysningar han fått om husets bristfälliga skick. Det vore ju således, då bygnaden var oduglig, blotta tomten priset gälde, hvarför köpeanbudet borde antagas.
Borgmästaren upptog hr Jeurlings skäl. Köparen erbjöd ingen garanti för att denna tomt, väl belägen vid en af stadens vackraste gator, der en bygnad, ful eller vacker, genast måste falla i ögonen, skulle få en värdig användning. Talaren tvekade ej säga att han som polisschef flerfaldiga gånger mottagit klagomål med anledning af köparens nuvarande ölförsäljning. Det vore ej angenämt att få den flyttad till en mera uppmärksammad plats; det vore mer än illa. Staden bör ej betrakta saken såsom en enskild säljare, utan se till att tomten komme i sådana händer, som lemnade garanti för att platsen ej skämdes ut. Att uppfylla denna betingelse, dertill hade den nu ifrågavarande köparen hvarken medel eller smaksinne nog.
Hr Lindell yrkade afslag på de af hr Jeurling anförda skälen. Han förvånade sig öfver att hr Kolmodin nu blifvit så hågad för att sälja tomten. Då arbetareföreningen inkom med förfrågan om priset å den samma, ville hr Kolmodin ha 8 eller 10 tusen kronor.
Det hade talats om husets vådlighet äfven för friska personer. Måhända. Men faktiskt vore att sjuka personer blifvit friska der.
Hr Kolmodin hade trott att man borde få 8 tusen krvnor för tomteu. Frågan om försäljning af densamma hade öiverlemnats åt drätaeikammaren. Beklagligen hade den i detta fall ej” begagvat sig af sin rättighet. Att personer blifvit friska i det nuvarande epidemisjukhuset, derför hade man nog att tacka Gud och Visbyboruvas goda natur. Hos talaren var enda skälet för törsäljningen att man derigexom skulle få slut på sjukhusfrågan.
Det låge intet lockande i förslaget. Ville fullmäktige låna upp penningar till ett nytt epidemisjukhus och sedan taga för det gamla hvad som helst, skulle talaren gerna vara med derom.
Hr Jeurling: Fullmäktfge bade, som bekant, i årets stat afsatt 5 tusen kronor till ett epidemisjukhus. Det vore ju ej omöjligt att i nästa stat få se fullständigt förslag till ett sådant. Kostnaden hade beräknats till 12—15,000 kr.
Hr Warfvinge yrkade afslag på den grund, att då köparen vill öfvertaga huset 15 Juli, han ej kan ämna annat än högst knapphändigt rusta upp det. Då blefve det i sanitärt hänseende olämpligt och kunde lätt bli en sjukdomshärd.
Hr Kahl ansåg det vanskligt, om fullmäktige skulle fästa sig vid att å tomten uppfördes ett vackert hus. När komme man då att få sälja? Föröfrigt blefve det bygnadsnämdens och helsovårdsnämdens sak att se till hurudant huset blef.
Hr Bokström: Ja, helsovårdsnämden hade sig ju ålagdt att se till, det i sanitärt hänseende olämpliga lägenheter ej finge uthyras.
Hr Warfvinge: Det blelve vanskligt för helsovårdsnämden att förklara huset obeboeligt, när det blef litet uppsnyggadt.
Borgmästaren: Det vore beklagligt om Visby stad skulle sälja till en köpare, som skäligen kunde misstänkas för, att helsovårdsnämden skulle behöfva gripa in mot honom.
Den hade tillräckligt svårt med hvad den redan har. Utan att förnärma helsovårdsnämden, trodde talaren sig kunna försäkra, att trots n. v. helsovårdsstadga, knapt en stad funnes der just den ifrågavaraude punkten kunnat tillämpas, ej ens i hufvudstaden under regeringens egna ögon. Talaren behöfde ej säga hvarför det ej kunde ske. Svårt vore att bedöma gränsen, hvar man borde gripa in. Dock måste det ha gått oerhördt långt dessförinnan.
Hr Bokström vågade vara af en annan mening. Helsovårdsnämden vore ej så utan makt.
Om rappningen toges bort å huset och ersattes samt nya trossbottnar inlades, blefve det lika bra som gamla fattighuset, som ej ingåtve några farhågor. När staden säljer, kan man aldrig försäkra sig om att en tomt blir rätt använd, ty man vet ej hvem som kan köpa efter den förste köparen.
Borgmästaren: Helsovårdsnämden hade ej med att göra hur huset inreddes. Det vore bygnadsnämder som skulle möjligen uppträda. Men har den någon skyldighet dertill? Först när sjukdom inträffar, kan helsovårdsnämden gripa in.
Hr Warfvinge: Bygnadsnämden kunde ej föreskrifva någon reparation alls.
Hr Bokström: Helsovårdsstadgans § 13 gör nämden ganska stor makt.
Hr Bergman: Hr Bokström hade sagt att huset blefve bra, om det skrapades och förseddes med nya trossbottnar. Om så vore förhållandet, kunde det ju med denna reparation fortfarande användas till epidemisjukhus.
Hr Jeurling: Skälet mot dess användande härtill vore i främsta rummet läget.
Utan votering beslöto stadsfullmäktige att icke antaga det af Sjöberg gjorda anbudet.
I drätselkammarens utlåtande i ärendet förekom också följande: Af protokollet 4 Febr. 1861 öfver den beviljade lagferten å epidemisjukhuset inhämtas väl att då varande sundhetsnämden inköpt egendomen för Visby stadsförsamlings räkning, men då detta sannolikt skett på grund afatt sundhetsnämden den tiden utsågs af församlingen, hvilken då ålåg att besluta om sundhetsvården samt i köpebrefvet äfven står att egendomen tillegnats »sundhetsnämden för stadens räkning» och en försäljning komme att äga rum för att åstadkomma en mera tidsenlig sjukvårdsinrättning, kunde drätselkammaren icke finna att församlingens mening behöfde ifråga om försäljningen inhämtas.
Med anledning häraf beslöto stadsfullmäktige att ingå till stadsförsamlingens kyrkostämma med hemställan om beslut af stämman att ofvannämda köpebref borde så förstås, att egendomen blifvit inköpt för Visby stads räkning.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 Maj 1890
N:r 73
