Riksantiqvarien Hildebrand höll vid antropologiska sällskapets sammankomst föredrag öfver de märkliga fynd, som på senaste tid gjorts i grottan på Stora Karlsö.
Då för några år sedan genom tidningarna den underrättelsen spriddes, att åtskilliga vigtiga fynd gjorts på Stora Karlsö, och d:r Kolmodin i Visby på anmodan började underkasta dessa en omsorgsfull granskning, kunde man ej tro, att de härstammade från så särdeles aflägsen tid. Att lemningar efter menniskor påträffades i en grotta är i och för sig intet bevis för hög ålder, ty grottor kunna äfven i senare tid hafva varit tillfälligtvis bebodda. Egendomligt skulle det ock vara att träffa spår från menniskans tidigaste uppträdande på en så liten ö. Gotland har under de geologiska perioderna genomgått många växlande öden; under den förglaciala tiden låg det på hafsbottnen, höjde sig derefter och sjönk åter. Sedan var det två gånger nedisadt, den första isporiodens glacier sträckte sig, som bekant, så långt söderut som till Thiringen, den andra periodens till Berlin. De äldsta spåren efter menniskor i Tyskland påträffar man mellan dessa båda glaciergränser. Äfven efter glacialtiden har Gotland stått under vatten. Ej var det derför sannolikt att här träffa fynd från qvartärtiden; de borde träffas tillsammans med lemningar af qvartärtidens djur och visa total frånvaro af lerkärl. Ty qvartärtidens menniskor förstodo ej att forma leran till kärl.
Om man således icke i grottan på Stora Karlsö kunde hoppas att finna lemningar af qvartärtidens menniska, så var dock det gjorda fyndet af stor arkeologisk vigt och borde derför fullföljas. Undersökningen af grottan hade uppdragits åt dr Kolmodin i Visby, som gjort de första fynden derstädes, och underökningen af den öfriga ön i arkeologiskt hänseende åt akademiens stipendiat hr Nordin.
De ofvan jord synliga fornminnena på ön bestå företrädesvis af några afstenar gjorda inhägnader, som kallas kyrkogården, samt af tvänne stenrösen, hvilka undersökningarna visat innesluta cylindriska stenmurar, men inga föremål hafva här blifvit träffade, som möjliggjorde ett bestämmande af den arkeologiska period, hvartill de nämda fornminnena hörde. På ett annat ställe af ön hade man deremot anträffat en spjutspets af brons, inkilad i en bergspringa på ett sådant sätt, att det vore tydligt, att den mttit der orubbad från den dag, då den af en bronsåldersman antagligen slungats mot nåjrot föremål.
Långt vigtigare voro de fynd, som gjorts i den nämda grottan Stora Förvar. De undersökningar, som der utförts 1888 och 1889 af dr Kolmodin, hade lagt i dagen omkrirg 29 olika lager i marken på grottans botten, med en sammanlagd mäktighet af 5 meter. Dessa undersökningar hade blifvit gjorda med den största omsorg, och de till Vitterhetsakademien insända fynden voro försedda med alla nödiga upplysningar om djupet och öfriga fyndomstän ligheter, så att man vid deras genomgående kunde bilda sig full föreställning om de resultat, till hvilka man hittills kommit.
De öfversta lagren under grottans botten hade under senare tid ofta blifvit omkastade, antagligen till följd deraf, att grottan på senare tider användts till bostad under vintern för de på ön betande fåren; under dessa öfre lager påträffades en mängd andra, växlande af kol, aska och ben. Öfverallt voro husdjurens ben öfvervägande, längre ned deremot ben af sälar och sjöfågel. De anträffade fornsakerna bestodo företrädesvis af groft arbetade stensaker, lerkärlsskärfvor och föremål af ben. Derjämte hade man funnit stenhällar, som tydligen gjort tjenst som eldstäder, och lager af tång, lemningar af de forna invånarnes hvilobäddar. Häraf vore det tydligt, att grotan varit använd som bostad — om för längre eller kortare tid måste ännu lemnas oafgjordt — och att den period, under hvilken grottans invånare lefvat, var stenåldern, satte de gjorda fynden utom allt tvifvel.
Oaktadt från större delen af vårt land fynd från stenåldern voro kända, hade man hittills, utom vid Ringsjön i Skåne, icke träffat lemningar af boningsplatser från denna period; att grottan på Stora Karlsö uppenbarligen varit en sådan boningsplats, var det gjorda fyndets största betydelse. Undersökningarna, som hittills omfattat blott en mindre del af grottan, skulle derför inom den närmaste framtiden fortsättas; hela grottans botten skulle uppgräfvas och ett mäktigt jordlager framför densammas öppning bortskaffas. Resultaten af dessa forskningar motsågos af vårt lands arkeologer med det största intresse.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 28 April 1890
N:r 64
