från 8 1/2 till 5 öre för fat hade Aktiebolaget Visby Cementfabrik anhållit hos stadefullmäktige, nader åberopande af de fördelar fabriken tillför staden och nödvändigheten af att på allt sätt nedbringa kostnaderna för varan under nu rådande stora kon kurrens på detta område.
I infordradt utlåtande upplyste stadsbokhållaren, att hamnafgiften före år 1887 utgjort 12 öre för fat, att under tiden Januari-—Augusti i år utförts 2,076,150 kg. eiler 12,212 fat cement och med hänsyn till denna stora qvantitet förordade han en nedsättning till 5,1 öre pr fat.
Drätselkammaren, som ansåg att fabriken redan rönt stort tillmötesgående, i det att mergel å dess mark finge kostnadsfritt upptagas, afstyrkte emellertid fabrikens anhållan, och funno sig äfven stadsfullmäktfge hindrade att bifalla den gjorda ansökan.
Detta beslut föregicks af något meningsutbyte.
Borgmästare Hen påpekade, hurugom det vid vår och andra enskilda jernvägar vore vanligt att stora afnämare beviljades en betydlig rabatt. Han bad att få nämna några siffror från fabrikens verksamhet. Från 1 Sept. t. o. m. 13 Okt. hade från Visby utskeppats 6,498 fat. Ytterligare komme säkerc under året att utföras 3—4000 tunnor; hvadan skeppningen i år stege till omkring 20 tusen fat. Under nästa år kunde denna väntas bli fördubblad. Detta kunde ju kallas en mycket betydande utförsel. Sant vore, att bolaget af staden redan erhållit vissa fördelar, men de, som staden å sin sida finge i utbyte, voro ej heller små. De inskränkte sig ingalunda till hamnafgifterna för cement, ty man finge äfven taga i betraktande tonnage- och hamnafgifterna för den oerhörda qvantitet bränsle, som infördes och som komme att stiga i proportion till tillverkningen. Vidare utbetalade fabriken i arbetslöner mer än 75,000 kronor, hvilka konsumerades i våra salnbodar och på våra torg. Ytterligare hade staden såsom delägare i jernvägen fördel af fabriken, ity att dess fraktbelopp på denna trafikled är ganska betydande, Fråga vore ej här, om bolaget lemnat staden valuta för den värdelösa vara den fått tillstånd att göra fruktbar, utan frågan vore, om det är öfverensstämmande med kutymen att utkräfva ett så pass högt skattebelopp på en så stor utskeppning. Från den synpunkten borde saken bedömas, och då blefve en nedsättning icke obillig. Man borde också taga i betraktande den stora konkurrensen på detta område. Visserligen gjorde ensamt den ifrågavarande nedsättningen ej mycket, men sammanlagd med andra möjliga besparingar spelade den en stor roll.
Hr Lindell faun, att borgmästaren framhållit endast de ljusa sidorna af fabriken.
Visst vore det sant, att staden hade inkomster af den samma, men kunde också få utgifter. T. ex. i fattigvårdsbängseende. Ännu hade fabriken tillfört fattigvården blott ett par familjer, men han trodde att i en framtid detta antal skulle ej obetydligt ökas. Derför borde staden också hafva iskomster af fabriken, hvarför han yrkade afslag af framställningen.
Borgmästaren kände en viss tvekan vid att bemöta en så märkvärdig argumentation som hr Lindells, Ty aldrig kunde det väl påstås, att fabriken skull afla af sig fattigvårdsutgifter. Sannolikt, ehuru tal. ej uppgifvit detta, voro de omtalade familjerna sådana, som, om ej fabriken funnits, skulle ha fallit fattigvården till last ett par år förut. Naturligtvis kunde det finnas tamiljer som fattigvården finge taga hand om, men derför fioge man väl icke fördöma arbetet. Cementfabriken har omkring 200 arbetare, deraf hälften löst folk.
Från den fasta stammen skulle nog ej de fattiga komma. Och det vore ju en välgerning att de lösa kunde få arbete. Sedan cementfabriken kom till hade aldrig afhörts några petitioner till staden om anskaffande af arbete.
Hr Lindell upplyste att de ifrågavarande familjerna nyligen inflyttat till staden samt ansåg att fabriken just drog in folk analyters från landet. Just på grund af det helsoförderivande arbetet skulle fabriken framkalla flere fattiga än andra anstalter.
Borgmästaren hyste visserligen sjelf den åsigten att kalkdammet vore mycket skadligt, men på tal härom hade medicinalrådet Bolling förklarat, att, såvidt statistiken utvisade, vore ej detta förbållandet.
Hr Hellgren trodde icke att här på Gotland varit någon kutym att, utom i högst enstaka fall, bevilja sådana nedsättningar som den förste talaren omnämt. Ett sådant undantag vore just cementfabriken, som beviljats en nedsättning från 12 till 8 1/2 öre pr tunna. Ingen kunde gerna misstänka tal, för att vilja motarbeta denna fabrik, men då det här gälde att såsom fullmäktige afväga stadens intressen, hade han i drätselkammaren ej kunnat tillstyrka bifall. Den ifrågasatta nedsättningen kunde ej vara afsevärd i konkurrensen. Någon inkomst borde staden ha af donna mycket slidande fabrik. Alla önskade nog fabriken framgång, men man kunde derför ej alldeles blunda för att den nog också hade sina mörka sidor. Emellertid skulle han ej blifva vidare ledsen, om den gjorda anhållan beviljades.
Hr Björkander upplyste, att ingen nedsättning beviljats fabriken, såsom den föregående talaren trott, utan skedde sänkningen i hamnafgiften, när hamntaxan härom året reviderades, Möjligen funnes der också andra ändringar i taxan att göra. Den gälde blott ett år ännu och ansåg det ej vara skäl att nu för en så kort tid göra någon ändring, som dock blott gälde några hundra kronor. Han ville derför att frågan skulle anstå, tills ny taxa uppgjordes.
Borgmästaren hade ej sagt att drätselkammaren ej sett på stadens allmänna bästa, utan att nedsättningen vore att betrakta ur billighetens synpunkt. Efter den upplysning hr Björkander gifvit angående hamntaxan, kunde det icke anses för karghet från stadens sida, om frågan uppsköts till revision.
Hr Jeurling anförde, att stadens hamntaxa i allmänhet sedt nog kräfde åtskilliga ändringar för att afhjelpa dess menliga inflytande på industri och näringar. Såsom i viss mån belysande lemnade tal. ett ex. från den lilla industri han här drefve, förnämligast afsedd för export.
Först hamnafgift för inkommande tryckpapper, så dylik för de utgående böckerna; derpå ånyo hamnafgift för de böcker, som återkommo hit för att bindas, vidare hamnafgift för utgående bundna böcker och så slutligen hamnafgift för återkommande osålda arbeten; d. v.
s. fem gånger hamngift för i hufvndsak samma produktionsalster. Äfven öfriga industrigrenar finge nog kännas vid den förlamande inverkan dessa bhbamnafgifter utöfvade i konkurrensen med likartade industrier på platser, der inga sådana afgifter förefunnes.
Hvad det nu föreliggande fallet beträffade, så vore han tveksam, om verkligen billigheten kräfde en nedsättning. För en motsatt uppfattning funnes två skäl, dels att vid bolagets bildande såsom en mycket gynsam omständighet anförts den blifvande fabrikens närbelägenhet till hamn och lätthet till utförsel, dels att de beräkningar, som vid grundandet uppgjordes öfver bolagets rentabilitet, stödde sig på den före 1887 gällande hamntaxan 12 öre fatet. Då nu denna taxa efter bolagets bildande sänkts med omkring 33 procent, så trodde han sig kunna instämma i yrkandet om afslag.
Borgmästaren: Det vore sant att man vid bolagets bildande hade räknat med en hamnafgift af 12 öre, men sedan den tiden hade cementen betydligt fallit i pris.
Hr Björkander meddelade, att hamntaxan uppgöres gemensamt för alla Gotlands bamnar. Nog funnes i taxan varor som äro dyrare än cementen. T. ex. superfosfat, som kostar 4 kr. säcken, drager i hamnpenningar 7 öre.
Hr Jeurling. Borgmästaron hade upplyst att cementen sjunkit i pris. Sant. Men så har man nu också i stället här fannit på ny metod vid dess beredning, nämligen att direkt mala kalkstenen utan bränning, ettförfaringssätt hvarigenom tillverkningskostnaden sjunkit.
Hr Hellgren medgaf att hans uppgift om nedsättningen i hamnafgiften för cement berott på förbiseende. Instämde på det lifligaste i att hamntaxan vore obillig, dock ej i fråga om cementfabriken, fom har sin råvara på platsen och ej behöfver betala ingående afgift för densamma. Eljes gälde obilligheten snart sagdt alla industrier.
Härmed förklarades diskussionen afslutad.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Oktober 1890
N:r 160
