Vid Svenska sällskapets för antropologi och geografi sammanträde i lördags redogjorde riksantiqvarien Hildebrand för
de senaste undersökningarne på Stora Karlsö.
Vid en föregående sammankomst hade tal. redogjort för de gräfningar, som dr Lars Kolmodin, på uppdrag af Vitterhetsakademien, utfört i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö. Dessa undersökningar bade blifvit fortsatta under den förlidna sommaren, och de gjorda fynden hade nyligen blifvit insända till nämda akademi. Grottan Stora Förvar är belägen i den ganska branta strandsluttningen på öns norra sida och består af två afdelningar, en yttre, något rymligare, och en inre, mera trång, som bildar vinkel mot den förra. Vid gräfning i grottan visar det sig, att den jordfyllning, som betäcker dess golf, utgöres af en mängd olika lager, omväxlande af aska och kol; under föregående år har man funnit ända till 29 sådana lager intill ett djup af sammanlagdt 3.2 meter. Årets gräfningar hade trängt ned till ett djup af 4,2 meter och lagt ytterligare ett antal dylika lager i dagen. I år hade också den i grottans mynning belägna jordfyllovingen blifvit genomgräfd, och äfvea denna hade visat sig innehålla en liknande lagerföljd som den inre grottan.
Samtliga de gjorda fynden, utom några få i de allra öfversta lagren, tillhöra stenåldern, och äfven årets undersökningar hade gifvit bevis för att denna grotta och dess invånare ej få sammanställas med de hålor, som man funnit i Frankrike, Belgien och Eogland och som innehållit rester från en mycket tidig del af stenåldern. I år liksom i fjol har man anträffat ett stort antal djurben; i de öfre lagren företrädesvis af husdjur, längre ned mest af sälar. Fynden af redskap hafva fortfarande varit fåtaliga; 1889 träffades en ganska väl arbetad stenyxa, i år har på ett djup af 2,7 —3 m. funnits en bit af en stenvyxa. Dessutom har man träffat talrika flintskärfvor, de flesta tämligen oformliga, mera liknande dem som uppstå såsom affall vid stenredskapens tillverkning, än sådana som blifvit formade för att användas såsom redskap. Föremål af ben, prylar m. m. af enkel beskaffenhet hade varit talrikare än stenredskapen; dessutom hade fortfarande anträffats skärfvor af lerkärl, delvis med enkla orneringar af för stenåldern typisk beskaffenhet. I år hade man funnit flere bitar af menniskokranier, som blifvit bearbetade i kanterna med skärande verktyg, men tal. trodde dock ej, att man häraf kunde draga den slutsatsen, att grottans forna invånare varit kannibaler. Nära nog djupast ned, i det 29:e lagret, hade man träffat hela kranier och andra menniskoben, för hvilka prof. Retzius skulle redogöra.
Grottfyndets stora betydelse ligger deri, att det utgör lemningar af en boningsplats från stenåldern — för kännedom om denna kulturperiod I Norden hade man hittills väsentligen varit bänvisad till de fynd, som gjorts i grafvar. Då på den senaste tiden åtskilliga frågor angående stenåldern, särskildt om periodindelningen inom densamma, kommit på dagordningen bland de arkeologiska forskarne, så vore det antagligt, att dessa under den närmaste framtiden skulle komma att mycket sysselsätta sig med de vigtiga och intrersazta fynden från Stora Karlö.
Derefter höll professor G. Retzius ett föredrag om
de i grottan Stora Förvar funna menniskokranierna.
I det 29 lagret, på något mer än 3 meters djup, hade, såsom den föregående tal. nämt, anträffats tvänne kranier. Lagren hade tydligen varit orubbad och då i dem äfven blifvit funna redskap af sten och ben från stenåldern, så borde de nämda kranierna vara af särskildt intresse, emedan vi af dem kunde hoppaw viona kävpedom om Skandinaviens äldsta bebyggare. Frågan om Skandinaviens äldsta bebyggare bragtes på tal redan af Sven Nilsson. Vid bestämmandet af den ras, som dessa tillhört, hade han blott att stödja sig på två i Danmark fannva kranier, och af dessas korta och runda form, vidt skild från de nuvarande skandinavernas hufvudskålsform, slöt han, att det folk, som under stenåldern bebott Skandinavien, varit beslägtadt med lapparne. Till denna uppfattning anslöt sig Anders Retzius, genom hvilkens kraniologiska forskningar frågan om Europas urbefolkning egentligen väcktes till lif. Af undersökningar på fornkranier kom A. Retzius till den slutsatsen, att äfven det öfriga Europas äldsta befolknivg tillhört en lappsk eller finsk ras, och denna åsigt, som äfven bestyrktes af andra forskare, gälde länge som obestridd.
Emellertid började man finna, äfven från de allra äldsta kulturstadierna, kranier af en mera långsträckt form, således af en helt annan typ än den, hvarpå Nilsson och A. Retzius stödt sin lära. Då den förre skulle utgifva andra upplagan af afdelningen om stenåldern i Skandinaviska nordens urinvånare, begärde han, att nya undersökningar för frågans lösande skulle anställas i våra stenåldersgrafvar. Så skedde ock på 1860-talet i närheten af Falköping, och af det 20-tal brukbara kranier, som tillvaratogos i de der belägna gåvggrifterna, befunnos alla tillhöra samma typ, som för närvarande är rådande bland Skandinaviens befolkning. Teorien om lapparne såsom vårt lands urbefolkniog sköts alltså &t sidan. Några år senare anstäldes nya undersökningar af stenåldersgrafvar i Vestergötland af prof. Montelius och tal. och äfven de då funna kranieraa, med ett enda undantag, visade sig tillhöra den långhufvade, den = dolikocefala, formen, hvarigenom vans ett nytt stöd för den åsigten, att skandinavien redan under den senare stenåldern varit bebodd af ett folk, hvars kraniologiska raskaraktär väsentligen öfverensstämde med det folks, som ou här finnes.
Då underrättelse först ingick om kraviefyndet på Stora Förvar, så föreföll det, som om detta skulle kunna sättas i paritet med det bekanta Neandertbalsfyndet och fyndet från Spy i Belgien. På båda dessa ställen hafva blifvit träffade kranier, som genom sin låga panna, kraftigt utvecklade ögonbrynsbågar och starka muskelfästen visat sig tillhöra en mycket lågt stående, nära nog apliknande ras. Vid närmare undersökning af Karlsöskallarna hade det emellertid visat sig, att de närmast liknade de kranier af den långsträckta formen, som förut anträffats i Vestergötlands stenåldersgrifter, och ehuru de visade tämligen låg panna och tämligen starkt utbildade ögonbrynsbågar, förekommo dock ej dessa karaktärstecken i så hög grad att det kunde vara fråga om någon sammanställniog med menniskorna från Neanderthal och Spy. Tvärtom talade allt för att grottinvånarne på Stora Karlsö stått mycket nära den ras, som under stenåldern bebott mellersta Sverige.
Bland menniskoben från Stora Förvar funnos äfven ett antal, som visade sig vara klufna på längden. På sådant sätt brukade ej ben af sig sjelfva sönderfalla, hvaremot man ofta bland fornfynd träffade djurben, som blifvit så behandlade för att åtkomma märgen. Man kunde alltså vara böjd att. i dessa ben från Stora Karlsö se bevis för att kannibalism derstädes varit utöfvad. Några märken af redskapens slag mot benen hade dock ej kunnat upptäckas, och eburu någon annan förklaring på det nämda förhållandet för närvaranda icke kunde gifvas, manade dock åtskilligt till försigtighet vid kannibalbypotesens framställande.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 26 November 1890
N:r 184
