För Gotlands Allehanda
af
Nn.
(Forts. fr nr 200.)
Våra förfäder under den äldre jernåldern måste alltså hafva varit skickliga båtbyggare och djerfve sjöfarare. Dock torde man väl ännu under denna tid hafva föredragit att göra sjöresorna så korta som möjligt. Då man hade en så lång sträcka att tillryggalägga, som tvärt öfver Östersjön, så såg man troligen med nöje, att en plats fans, der man kunde lägga i land på längre eller kortare tid, och der man i nödfall kunda lemna sina varor för vidare transport. Häraf kom det sig, att en sådan plats blef sätet för en transitohandel alldeles som i våra dagar England har sitt öläge att tacka för sin kolossala handel. Sådana handelsplatser i Östersjön blefvo efter hand öarna Bornholm och Öland, men i all synnerhet Gotland. Redan under den närmaste tiden efter Kristus hade Gotland lagt grunden till: den höga ställning i kommercielt hänseende, som under medeltiden nådde sin stora utveckling.
Allt tyder på, att Gotland redan nu var ett lifligt handelscentrum på Östersjötrakten. De många och dyrbara fynden äfven från främmande länder ådagalägga detta i all synnerhet. Och dessa jemte det stora antal grafvar och deras jemförelsevis rika innehåll visa, att Gotland redan nu varit ovanligt tätt bebygdt och att detta oaktadt ett visst välstånd rådde på ön, hvilket vi ock under vårt besök vid Rings haft många tillfällen att lägga märke till.
Att äfven inom den lilla ön samfärdsel mellan den norra och södra delen egt rum, hafva vi här äfven kunnat se af brynena, hvilka måste hafva kommit från Gotlands sydligaste del, vare sig de förts längs kusten på båt eller landsvägen inne på ön. Mellan öns inre och kusten har naturligtvis äfven kommunikationer upprätthållits, eftersom främmande föremål träffas lika väl inne på ön som långs kusten.
Med hvilka medel har denna samfärdsel egt rum? Egde man på denna tid hästar och kände man vagnar? På frågan, huruvida hästen på denna tid var känd, kuna vi svara med ett bestämde ja. Hästskelett hafva hittats i grafvar från denna tid äfven på Gotland. Man känner för öfrigt genom grafftynd från stenåldern, att hästen redan då användes af nordbon, Äfven från bronsåldern finnas bevis, att hästen då flitigt användes både till ridt och åkning. De märkliga taflor från denna tid, hvilka finnas inristade på bergytor i flera af Sverges landskap, synnerligast Bohuslän, visa detta. Att hästen ej heller saknats vid Rings, borde vi med anledning häraf kunna antaga. Men vi kunna dessutom bevisa detta med den ofvannämnda isläggen från A. och med ett par sporrar, som hittades i en af grafvarne på gårdens graffält.
Den tidens hästar hafva med all säkerhet varit af mindre race än nutidens. Man föranledes till detta antagande af några fynd. Ett sådant, en hästsko, som hittats i ett röse från denna tid å graffältet i Kornettskogen i Veskinde, visar, att det måste hafva varit en helt liten häst, som burit den.
Ett annat, mycket mera storartadt och från äldre tid, gjordes å prestgårdens egor i Eskelhem. Fyndet utgjordes af trenne betsel, en stor, rund, genombruten skifva med svänglar, hvilken tros hafva varit fäst på en vagnsstång, delar af ett hängkärl, 12 bucklor m. m. Men dessa föremål voro af brons med undantag af sjelfva munbettet på det ena betslet, hvilket väl äfven ursprungligen varit af brons men genom trägen nötning gått sönder och ersatts med ett sådant af jern, hvilket i sin ordning rostat sönder under den långa tiden, det legat i jorden, så att endast några små jernsmulor återstodo. Alla sakerna visa för bronsåldern utmärkande former, men den omständigheten, att det ena munbetslet lagats med jern visar, att sakerna ej nedlagts, förrän jernet hunnit blifva kändt häruppe. Det anses derför hafva gömts i jorden ungefär 500 år före Kristus. De föremål ur dessa fynd, som vi nu närmast hafva att hålla oss till, äro de båda betslen, emedan de gifva oss upplysning om, att de djur, som burit dem, ej varit så stora som nutidens hästar. Sjelfva munbettets längd mel» lan stänglerna är nämligen endast 10 cm. eller 3,5 tum under det att ett modernt betsel håller 13 å 14 cm. eller 4,5 tum.
Lägga vi härtill, att hästar af samma småväxta race, som de kända öländingarna, ännu för någta årtionden sedan allmänt förekommo på ön och ännu der förekomma under namnet »skogsruss», hvilket namn de fått deraf, att de drifva omkring i skogar och mark hela året om, äfven vintertid, så kunna vi antaga, att äldre jernålderns hästar på Gotland varit just af detta hästslag.
En annan fråga, som vi nyss framkastade, är den, om äfven vagnar begagnats denna tid. Troligen bör äfven denna besvaras jakande. Vi nämnde nyss, att det märkliga Eskelhemsfyndet bland annat innehöll en skifva med insittande hängare, hvilken tros hafva suttit på vagnstångens ände, både som prydnad och för att genom klingande af de båda hängena förhöja intrycket, då vagnen kom rullande fram. Ännu säkrare bevis på att vagnen brukats, har man i några danska fynd, äfven de gjorde i en mosse. Det var nämligen här ingenting mindre än vagnarna sjelfva, som blifvit bevarade. Visserligen antar man, att såväl dessa båda som Eskelhemsvagnen ej varit fordon för menniskor, utan burit upp gudabilder, hvilka förts omkring i byggden, men man torde häraf kunna draga den slutsatsen att den tidens menniskor äfven för egen del begagnade sig af vagnen både vid åkning oeh körslor. Temligen groft arbetade trähjul, hvilka ej-gerna kunna hafva varit använda för andra än vanliga vagnar, äro för öfrigt funna i andra danska mossar.
Den omsorgsfullt lagda vägen, som ledde fram till Rings gamla gård, styrker äfven antagandet, att vagnar brukats på denna tid! Och skulle vagnen någonstädes tidigt hafva kommit i bruk, så borde det hafva varit just på Gotland, hvars jemna terrängförhållanden i hög grad lämpa sig för färden på hjuldon.
Af allt, hvad vi nu sett på Rings gård, märka vi tydligt, aut dess bebyggare besutto jemförelsevis stora materiela tillgåugar och hade hunnit en ganska hög grad af utveckling.
Det är tydligt, att ett sådant folk ej kunnat vara utan en motsvarande rent andlig hyfsning, att det börjat reflektera öfver vigtigare företeelser i sitt eget lif och den omgifvande verlden, och att det måste hafva bildat sig bestämda religiösa föreställningar.
En anrydan i denna riktning hafva vi i vissa ornament, som ofta träffas på grafkärlen och andra föremål, som för egarne hade särskildt värde, Hakkorset, ett vanligt likarmadt kors med i vinkel brutna ändar, är ett sådant ornament. Beslägtadt dermed är en stjernformig figur, med böjda strålar till antalet vexlande mellan 3 och 6, ja ännu flera, hvilken förekommer äfven vid Rings både på lerkärl från sjelfva gården och från graffältet, Tecknet förekommer äfven på det äldsta slaget af de s. k. hildstämmor d. v. s. släta huggna med hvarjehanda upphöjda figurer i synnerhet af båtar försedda kalkstenar, hvilka uppsattes som minnesvårdar öfver aflidna personer, synnerligast under vikingatiden.
Denna figur ger så starkt intryck af rörelse, att man måste noga betrakta dem, om man skall kunna skilja de olika strålarna eller armarna ifrån hvarandra.
Tecknet har, så obetydligt det än kan synas, varit föremål för vidlyftiga och noggranna undersökningar af de lärda på grund deraf, att det förekommer spridt öfver hela den gamla verlden och öfverallt har haft en religiöst symbolisk användning.
En dansk forskare, som gifvit en uttömmande framställning häraf, har kommit till den slutsats, att figuren uttrycker ett beständigt från en medelpunkt utgående kretslopp, och lämpar sig att beteckna både gudomens, som har framkallat och upprätthåller rörelsen i verlden, och solens Gud, från hyilken isynnerhet omloppet i naturen härrör, och som oupphörligt återtager sitt lopp öfver firmamentet» — — Enligt denna åsigt skulle alltså våra förfäder under den äldre jernåldern haft bestämda föreställningar om religiösa ting, Vissa andra företeelser bekräfta äfven att våra förfäder dyrkat högre magter. De mest talande bevisen härför äro de i denna framställning ofta omnämnda stora danska mossfynden. Man har ej kunnat finna någon annan antaglig förklaring, hvarföre dessa ofantliga samlingar. af föremål, hvilka i våra dagar hvar för sig utgöra ett helt museum, blifvit med afsigt sönderslagna och brutna samt nedkastade i sjön, än att de nedlagts som offer åt högre magter. »Nära mossen», säger man, »har ett slag stått, efter hvilket den segrande hären åt sina gudar offrat det eröfrade bytet eller en stor del deraf genom att kasta detien helig sjö, sedan det förut blifvit med afsigt förstördt. Den heliga sjön har sedan under århundradenas lopp vuxit igen till en torfmosse.» Betrakta vi sedan grafskieket från denna tid, så finna vi äfven der stöd för antagandet, att den tidens menniskor haft religiösa behof, ja, att de till och med måste hafva haft föreställningar om ett lif efter detta. Huru skall man t. ex. förklara anledningen till att:den döde ofta fick med sig i grafven ett matförråd, om ej deri, att han skulle hafva behof deraf äfven efter döden? Och all den omsorg, man nedlade på begrafningar, den gifmildhet, man visade vid utstyrseln, hvilken ofta bestod i dyrbara smycken och vapen, den noggrannhet, med hvilken de brända benen hopsamlades från bålet, det stora arbete, som stundom nedlades på att hopföra det väldiga stenröset öfver grafven ligger icke äfven deri en antydan, att man med djupt allvar stälde sig inför dödens majestät och betraktade den som något mer än ett blott slut på detta lifvet?
Om vi sålunda äro berättigade antaga, att våra förfäder på denna tid redan hade en föreställning om, att det fans en tillvaro efter denna jordiska, få vi dock ej föreställa oss, att de tänkte sig denna af samma art som ,vi kristna eller att den hade sin grund i skilnaden mellan kropp och själ. Denna skilnad mellan den förgängliga kroppen och den oförgängliga själen, var något, som först med kristendomen kom in hos oss. Namnet själ liksom begreppet derför var obekant för de hedniska nordborna.
Huru långt man hunnit just vid denna tid till klarhet med sig sjelf rörande andliga frågor, och hvilka former föreställningen härom vid denna tid tagit, lär man ej kunna säga, men de nyss anförda företeelsrrna antyda, att dessa former varit temligen bestämda och fortplantats från slägte till slägte.
Vår berömdaste mytkännare, Viktor Rydberg, har genom vidt omfattande undersökningar kommit till det resultat, att den gemensamma mytologiska grundval, från hvilken bland andra den germaniska mytologien utgått, var tecknad med bestämda guda- och hjeltepersoner redan i det 3:dje årtusendet före Kr. Är denna åsigt riktig, så skulle redan stenålderns folk i norden hafva haft en bestämd tro: och uppstält för sig en viss förklaring öfver verldsgåtorna. Ja, samma forskare är viss på, att våra äldsta förfäder gifvit sina gudar en bestämd gestalt, att de tänkt sig, hurusom gudarna stodo i ett ordnadt, samverkande förhållande till hvarandra, haft sina bestämda värf och detta ej blott som naturgudom, utan ock som kulturskapande och kulturträngande makter, verkande för det goda och kämpande mot det onda.
Om nu nordens folk redan några tusen år före Kristus egde ett så utveckladt förråd af religiöst-mytiska föreställningar, huru mycket högre skall då icke äldre jernålderns folk hafva lyft sig vid tiden för Kristi födelse och århundraden derefter! Äfven om dem torde man kunna antaga, att de vid denna tid nått en utveckling, som gjorde dem allt mera mogna att mottaga den kristna läran.
Ännu en sida af det andliga lifvet må& med några ord beröras, den frågan nämligen, om man vid Rings egde något skriftspråk, Ett bestämdt svar kunna vi ej gifva härpå, isynnerhet som ej något föremål hittades, hvilket var försedt med bokstafstecken. Vi skola emellertid omnämna några fynd, som bidraga att belysa detta intressanta spörsmål. Det ena är ett gotländskt spänne af silfver från Eskelhem, på hvars baksida äro med runor ristade orden mk mrla wrta. TIfyllas vokalerna, blir hela inskriften mek marila worta. Det första ordet, som afser spännet — det är detta, som tänkes tala — är alldeles samma ord, som sännu i dag — 1,500 år efteråt — begagnas af Vestgötaallmogen i st. f. »mig» Marila är ett namn på en person och Worta är beslägtadt med vårt »verk»> och »verka». Inskriften betyder alltså: Marila gjorde mig och gifver oförtydbart vid handen, att de, som vid den tid, då spännet gjordes, bebodde Gotland, talade ett språk, som var beslägtadt med vårt, något som man äfven utan detta bevis borde kunna haft rätt att antaga om våra förfäder i rätt uppstigande led, Detta spänne anses vara gjordt senast år 500 e Kr. De tidigaste bevis man känner i norden på skrifkonst äro några runristade föremål från de nämnda danska mossfynden bl. a, den förut omtalade hyfveln. Och dessa föremål anses höra till tredje århundradet eller senast omkring år 300.
Midt. emellan dessa båda årtal befinna vi oss vid Rings. Månne det då vore förmätet antaga, att man äfven der hört talas om bokstafsskriften, och att det fans en eller annan derstädes eller i trakten deromkring, som förstod konsten att rista runor? Vi tro ej, att ett sådant antagande vore förhastadt.
(Forts.)
Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 December 1890
N:r 201
