Månad: februari 2024

Häktad vardt i måndags qväll stenhuggeriarb. Erlandsson för att aftjena 6 månaders straffarbete för vållande till sitt barns död.

Södra häradsrätten.
Förnyad ransakning har i dag hållits å länsfängelset i det målet angående tubbande till mened och begående af mened, som anhängiggjorts mot f. handl. Johan Bokström, arbetaren Stenqvist och drängen Alfred Norberg. Till att börja med fick målsägaren Karl Jakobsson till Norberg framstäld den frågan, hvarför Norberg yttrat rädsla för att bli indragen i detta mål. N. svarade att detta berodde derpå, att så lång tid förflutit sedan det, hvarom han skulle vittna, tilldragit sig, att han fruktade att ej minnas det alltsammans.
Vidare tillsporde Jakobsson Norberg, hvad han skulle ha »konstruerat» honom att vittna.
Härpå svarade Norberg detsamma som han förut anfört. Jakobsson hade sagt honom, att han lättast komme ifrån allt om han 3 Sept. sade, att han ej sett Stenqvist, hvari fjerdingsman Vahlberg instämde. Wahlberg hade tilllagt: »jag vågar ut 50 kronor om du kommer att lida något af att du tar tillbaka hvad du vittnat först» och Jakobsson hade tillagt: »ja, jag går i god för dig, för jag har Eneman och Lindström bakom ryggen på mig». Då hade Norberg blifvit förskräckt samt återtagit det vittnesmål, som han sedermera vidhållit såsom det rätta.
Ännu en gång berättade Norberg hela eftermiddagsuppträdet mellan Bokström, Jakobsson och Olsson. På domarens fråga, hvarför Norberg ej återtagit, sin andra berättelse, när ban häktades eller dömdes, svarade han att han nog tänkt derpå, men han var lofvad bjelp, när allt var öfver.
Åklagaren, som i dag icke hade vidare bevisning att förebringa frågade om ej Bokström och Norberg talats vid, när de vid Bokströms häktning åkte på samma skjuts från Skogs till Hemse, Naturligt skulle varit, om Bokström förebrått Norberg för hans vittnesmål, genom hvilket han fälts, Nej, detta hade ej skett, genmälde Norberg, och Bokström förklarade att han hade »nurat till sin mun», enär fjerdingsman Vahlberg varit med på skjutsen.
Uppa hos Vahlberg hade Norberg varit aftonen innan han reste till Visby och der hade han blifvit »inpluggad» att ej återta sitt andra vittnesmål, Hur det kom sig att han fält yttrandet om att, om han än skulle dö följande dag, skulle han dock vidhålla att Bokström tubbat honom, kunde han ej förklara, men anförde hr Stenmark, att detta måtte ha berott på någon missuppfattning af förut hörda såg verksägare Lundqvists yttrande.
Åklagaren framstälde till Norberg, hvem som intalat honom at: säga det han varit rädd för Bokström, enär deone använde revolver m. m, Fjerdingsman Vabhlberg — svarade Norberg. »Men — frågade åklagaren vidare — »då han gjort dig så mycket ondt, hvarför helsade du då adjö på honom i haus hem, då du for till fängelset? Norberg genmälde, att Vahlberg i andra afseende. varit god emot honom och så hade V. sagt att han nog skulle hjelpa honom nu också.
Å svarandesidan hördes först som vittne hemmansägaren Edvard Hägg, Norbergs husgbonde, Norberg hade alltid varit en ärlig, trogen och pålitlig tjenare. Aftonen innan Norberg blef häktad hade de tillsammans arbetat på en åker, då vittnet varnat Norberg för att icke hörsamma den vittneskallelse han fått till Visby. »Iogen kan göra mig någonting» hads Norberg svarat, »om inte Karl Jakobsson, men han gör det inte, tör det ha vi kommit öfverens om. Derjämte hade han yttrat att det varit Jacobssons och Vahlbergs hotelser, som skrämt honom att vittna så gaet som han gjorde andra gången.
För drängen Herman Johansson, hade Norberg enligt dennes berättelse, 7 Sept. sagt att han åsett uppträdet på Bokströms gård, men att han ville återtaga att han bestämdt sett knif i Jacobssons hand. Då skulle Vahlberg sagt honom att ville han återtaga, sku le a återtaga alltsammans annars dugds det icke.
Hemmansegaren G. Nyman Myre, berättada att då Jakobsson sommaren 1889 arbetat hos honom, hade han yttrat, att ingen gjort honom så ondt som Bokström, att han vore färdig slå ibjäl honom, samt att antingen han sjelf eller B. skulle på fästning. Äfven hade han skrattande medgifvit att han vid slagsmålet hotat med en skomakareknif, men sedan återtagit detta. Då Nyman förra gången varit inne och vittnat hade J. sagt, att det var ingen han vore så rädd för som för Nyman. Detta yttrandes mening förklarade Jakobsson ha varit alldeles motsatt; han hade skämtat.
Bokhållaren T. Hagvall, som varit anstäld hos Bokström vid tiden för uppträdena hade sett Norberg efter sista uppirädet komma in i boden med Bokström och Stenqvist och då hade Norberg talat om slagsmålet.
Härmed afslöts vittnesförhöret och målet öfverlemnades å ömse sidor. Åklagaren yrkade ansvar på Bokatröm för att ha tubbat till mened, samt å Stenqvist och Norberg för mened. Häri instämde angifvaren.
För Bokström yrkade hr Stenmark frikännande från allt ansvar samt väckte rekonventionstalan mot Jacobson, enär åtalet tillkommit af hat och bämd. Äfven å Norberg bestred han allt ansvar, men om rätten skulle fiona honom saker, yrkade han att Norberg måtte dömas såsom den der af egen drift återtagit. Äfven hvad Stenqvist beträffar bestreda ansvarsyrkandet, men då 3 vittnen sagt, gent emot S., att Olsson icke knuffat och sparkat Bokström, kunde Stenqvists vittnesmål i denna del bero på missuppfattning, hvarför han återtog detsamma. Stenqvists och Norbergs försättande på fri fot yrkades, men bestreds af åklagaren. Dessutom gjordes å ömse sidor ersättningsyrkanden.
Utslag afkunnas kl. 7 i afton.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Januari 1891
N:r 4