Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Att min kära moder Enkefru Antoinette Sandström efter en längre sjukdom stilla och fridfullt afled i Visby den 30 Decmbr 1890 i en ålder af 72 år, 4 mån. och 13 dgr, djupt sörjd och saknad af mig, barnbarn, slägtingar och många vänner, varder endast på detta sätt tillkännegifvet.
Fredrik Sandström.
Ps. 483 v. 1 och 3.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 December 1890
N:r 203
Gotland — ett af Sveriges skönaste landsksp och med det härligaste läge, krivgflutet af Östersjöns böljor — blef redan tidigt säte för en jämförelsevis hög odling. Talrika jordfynd visa, att ön redan långt tillbaka var uppehållsort för djerfva vikingar, som här hopade sina i främmande – länder blodigt förvärfvade skatter. Då ön 1028 kristoades af Olof den helige, upphörde så småningom vikingalifvet; men österns varuskatter fupno fortfarande vägen dit, visserligen ej längre burna af det stolta drakskepptt, utan af Cen idoge handelsmaniens freåliga farkost. Sålunda uppstod inom kort den mäktiga hansestaden Visby, hvars högsta blomstring infaller under 12:te och 13:de århundradet. Skyddadt af stadens starka nurar reste sig här det ena gafvelprydda köpmanshuset bredvid det andra, i tätt sammanppackade rader. Mellan dem lågo talrika kyrkor och fromma stiftelser, bvilkas härliga ruiner än i dag stå som mossbelupna vittoen, icke allenast om den frikostige gifvaren, som genom att uppoffra något litet af sina timliga ägodelar trodde sig vinna evig salighet, utan äfven om den konsterfarse arbetarens förmåga att ur det hårda materialet framtvinga lefvande konstverk. Men det var icke allenast Visby, som riktades på bygnadsförctag. Hela ön kan med skäl sägas vara »öfverså!lad med arkitektoniska minnes märken». — Nittio större eller mindre kyrkor, af hvilka de flesta nutmärka sig för ovanlig smak och rikedom, visa bvad ett idogt folk med varmt intresse för konsten kan åstadkomma. Men också äger ön i sina rika kalk. och sindstenslager ett outtömligt förråd på godt och bildbart byggnadsmaterial.
Typiska för alla Gotlands kyrkor äro de i Dalhem och Rone. Dalhem, beläget på en bördig slätt ett par mil söder om Visby, är ett af de mest storartade och sevärda tempel på hela Gotland. Enligt en gammal anteckning från medeltiden har kyrkan blifvit invigd år 1209, hvilket också lyckes stämma öfverens med dess arkitektoniska hållning, om man undantager tornet, som med sin rena spetsbågstil hänvisar på, att det måtte tillkommit åtmin stone ett halft århundrade senare. Kyrkan är uppförd af väl huggen och tuktad kalksten och utmärker sig som de flesta af sina likar på ön för sina sköna och rika portaler med slipade marmorkolonner samt för sina fiot utbildade rosverk i det höga tornets ljudöppningar. Det inre är deiadt i 3 skepp, hvilkas hvalf uppbäras af 4 välbildade kolonner. I altarväggena fönster märkas några väl bibebållna glas målningar, utförda i tämligea bjärta färger, framställande bland annat scener ur Kristi pinohistoria — visserligen naivt framstålda, men dock vittnande om den prakt, med hvilken wedeltiden sökte ut: styra sina helgedomar.
Rone kyrka, belägen på sydliga delen af Gotland, är till omfånget mindre än Dalhem, men företer för öfrigt en något ??knande anordnirg. I det yttre tilldrager sig genast det smäckra, af en hög spetsig spira kiröata tornet betraktarens uppmärksamhet. Det uppst\’ger till en höjd af 240 fot och synes långt ut på hafvet, der det af sjöfarande är kändt under namnet »Lange Jaku» och vitar mången vilsekommen farkost den rätta väger. Kyrkans båda ståtliga portaler hafva lidit mycket af vittring, dock kan man ännu, med ledning af det som skonats af tidep, bilda sig ett begrepp om deras forna skönhet. — Kyrkans skepp är på äkta Gotlandsvis tvådeladt och dess 4 hvalf uppbäras i midten af en särdeles elegant kolonn af omväxlande röda och grå marmorskikt. Här var den vigtigaste punkten, och här har ock rättvisligen det mesta arbetet nedlagts på dess sirliga kapitäl och basblad.
Vi se sålunda att Gotlands kyrkobyggare i allmänhet voro mycket förfarne i stenhuggeri. Ur den vackra kalkstenen mejslades också flitigt med konsterfaren hand kapitäler, hela portaler, bildfriser, fönstrens rosverk m. fl. mera framstående delar af templen. De i kyrkans inro till gudstjensten hörande föremålen kommo naturligtvis äfven, och kanske i ännu rikligare måtto, i åtojutande af denna utsirning. Tiden, menniskornas vårdslöshet, ofta rent af vandalism, har dock endast lemnat en ringa återstod af dessa konstskatter. De föremål af denna art, som förekomma i rikligaste mängd, äro dopfunotarne. antagligen derför, att dessa äfven efter reformatiocen kunde uppfylla sin ursprungliga bestämmelse och sålunda äfven af rent praktiskt intresse blefvo skonade.
Vår bild fig. 1 framställer en särdeles vacker funt från Barliogbo kyrka, som kan sägas vara en typ för de flesta dylika kyrkinventarier från denna tid. Mollan de högre relieferna, som tyckas vara utan någon särskild inbördes betyde!se, förekomma på sjelfva skålen i lägre relief
de fyra evapngelisternas symboliska märken — en för öfrigt särdeles omtyckt och vanlig ornering af dopskålen. Ifrågavarande funt är, 1 kasom de flesta på Gotland förekommande, utförd i mörk vackert färg:d sandsten. Ofta fingo dock öns vackra flerfärgade eller hvita marmorarter utgöra det materia!, ur hvilket konstvären mejslade sipa skapelser. Sålunda är den praktfulla, rikt figurprydda preststolen från Burs kyrka, fig. 2, utförd af
de bvitaste – marmorblock. — Dess figur: framställniogar torde förestäl\’a. på den å teckningen synliga sidan: öfverst. Bebådelsen, och derunder Marias besök hos Elisabet, samt på den andra sidan: Kristi födelse, i en rk grupp af herdar, englar och grottans fyrbenta invånare. De båda sidoria, som vändrs åt altaret, äro deremot icke ornerade.
Äfven mindre föremål af trä eller jern såsom korstolar, korskåp, ljusstakar m. m. kommo i åtojutande af derna konstnärliga utstyrsal, Och då man ser alla dessa, ännu till våra dagar bibehållna medeltidsminnen, ken man ej annat än förvåna sig öfver den gotländska befolkningens produktivitet och ovanligt utbildade konstsinne… Brunius säger också i s\’tt arbete öfver Gotlands konstskatter, att öns befolkning tyckes under flere årbundraden ha lifvats af det varmaste intresse för storartade kyrkobyggnader, hvarför han antager, att hvar och en från ungdomen öfvat sig i dithörande arbeter.
Om detta ock är för mycket sagdt, qvarstår likväl det faktam, att Gotlands konst bär allt igerom en folklig prägel. Det var ej den måvgsidigt utbildade konstnären, som i dessa alster sökte förhärliga sig sjelf och sin konst, utan den enkle handtverkaren, som, manad af sin fromma ifver, på detta sätt ville uttrycka sina känslor.
E. H.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 December 1890
N:r 203
Visby rådhusrätt.
Smuggling. Här varande tullkammare hade till i dag instämt skepparen J. O. Ahlström, förande skonert Lovisa, hvilken nyligen inkommit i barlast från Rostock till hemorten Klinte. Märkrullan upptog endast att fartyget var barlastadt. Emellertid anträffades vid visitation undandolda i källaren bakom provianten och öfvertäckta 1 kagge, 1 kutting och 2 krus rom, 2 toppar socker och 1 avkare sädesbränvin, för hvilket allt tull skulle ha erlagts med 51 kr. 40 öre. Då dessa varor icke upptagits i märkrullan och då de tydligen hade undandolts, yrkade tullkammaren ansvar å skepparen för hvad han sålunda låtit komma sig till last.
Svaranden erkände riktigheten af stämningen och var villig underkasta sig laga ansvar.
Emellertid ville han invända, att de ifrågavarande sakerna icke undandolts, hvilket käranden deremot ansåg alldeles tydligt varit allet.
Han dömdes att böta 105 kronor, hvarjämte varorna förklarades förbrutna.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
Hamra, 24 Dec.
Till ledamöter i Hamra kommunalnämd i de afgåendes ställe valdes 21 dennes hemmansägarne A. Andersson, Norrgårda, och L. Mårtensson, Storms. Den förre vardt ordförande i nämden. Till skolrådsledamöter i de afgåendes ställe valdes skol. P. S. Hartman och hemmansägaren O. Olsson Sallmunds.
Till kyrkovärdar omvaldes H. Perrsson Bertilsmessa och nyvaldes N. Jacobsson Skogs.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
— Ångaren Sulitjelma, kapten Torgersen, hemma i Tönsberg och på väg från Oskarshamn till Italien med 800 ton gamla jernvägsskenor grundstötte julaftonen på ett stenref utanför Ystad, dit fartyget skulle ingå för att laeta ytterligare ett antal skenor. Bergningsångare reqvirerades från Köbenhavn, men först på juldagens morgon blef fartyget ånyo flott och ingick till Köbenhavn för att reparera. Vid grundstötningen uppkom läcka.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
ha nu inkommit skeppet Moja, kapten Wengström, såsom vi i lördags omnämde, samt brigg Svante, kapten Stenberg, hvilken inkom hit i söndags natt. De afseglade båda med stenkol från Newcastle 10 dennes och kunna således sägas ha gjort en snabb resa.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
hade igår afton vid Mellangatan anordnat ett aftonsamqväm med kaffe, sång och messingsmusik. Den andliga beståndsdelen utgjorde dessutom af ett utaf E. Ståhlgrens tryckta nykterhetsföredrag, uppläst af en bland ordensmedlemmarne.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
har nyutnämde adjunkten vid härvarande läroverk K. A. G. Lénström ansökt att bli uppflyttad. Domkapitlet har tillstyrkt ansökningen.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
som fredagen den 2:dra nästkommande Januari från kl. 10 f.m. förrättas vid Högstens i Gammalgarn, låta sterbhusdelägarne efter i Amerika aflidne hemmansägaren N. G. Österberg försälja hela lösöreboet, bestående at saker af silfver, nysilfver, koppar, malm, bleck och jern, deribland en inmurad brygggryta, betsade och målade möbler, såsom bord, stolar, speglar, väggar, fickur, sängställen, 1 schiffonier, skänkar, tvättkommoder, 1 symaskin, 1 väfstol, bingar, träkärl, sängkläder, en större mängd lione, ett tröskverk, 1 vindmaskin, 1 1 vagn och diverse annan redskap, 1 ko, några lam och höns m. m,
Endast säkre och godkände köpare erhålla anstånd med betalningen till den 1:sta nästkommande Angusti.
Kräklingbo den 24 December 1890.
BERNH. BOLIN.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202
För Gotlands Allehanda
af
Nn.
(Slut: fr nr 201.)
Hvarifrån hade nu denna storå nyhet kommit? Var den kanske en uppfinning af nordborna sjelfva? — Nej, så var det icke. Bakom denna skrift, som synes oss så enkel och klar, derför att hvarje ljud har sin motsvarande bokstaf, ligger en lång utveckling, mycket tankearbete af folk, som årtusenden före vår tideräkning, hunnit ens kultur jemförlig med nutidens i mångt och mycket. Att redogöra härför skulle föra oss för vida. Det äldsta slaget runor kom till oss från våra fränder, Germanerna i Tyskland, och dessa åter hade ursprungligen bildat dessa bokstäfver efter det romerska alfabetet. Äfven bokstafsskriften är sålunda ett lån från romarna, och detta kanske den dyrbaraste gåfva, vi af dem erhållit.
I öfverskriften på denna uppsats har antydts att gården vid Rings skulle vara hela 1500 år gammal. Huru kan man nu veta det, frågar någon. Svaret är i korthet följande. Vi söka bland fynden ut sådana, hvilka äro på något sätt karakteristiska och förut kända till sin ålder. Ett af dem är guldringen. Som vi förut sett, började sådana uppträda i Norden mot slutet af den äldre jernåldern, *) hvilket inträffade vid början af det femte århundradet efter Kr. Ringen betecknar den yngsta tidsgränsen för ifrågavarande fornlemningars ålder. Den äldsta åter betecknas af flera fynd, som förekomma tidigare under den senare hälften af den äldre jernåldern, eller den romerska jernåldern, hvilken varade under de 4 första århundradena efter Kr. Att perioden gör skäl för namnet »romersk», på grund af det starka inflytandet från Rom och dess provinser, hafva vi förut kunnat inhemta. De hithörande fynden äro: denarerna, bortom hvilkas preglingstid fornlemningarnas ålder ej gerna kan gå, det lilla bronsspännet, den celtformade jernyxan och pilspetsarna af ben. De ofvan nämnda ornamenten, som förekomma några gånger på lerkärlsbitarne, äfvensom formen på några bland dessa kärl, nämligen den, som det ofvannämnda och här afbildade kärlet från B: visar, äro äfven egendomliga för denna tid. Vi kunna alltså påstå, att gården varit bebodd under 300—400 talen samt ödelagts och öfvergifvits framemot 400 talets slut.
Kan man nu ock antaga, att en storbondes gård i allmänhet såg ut på detta sätt i Sverge vid denna tidens slut?
Vi tro, att man kan våga det, Några grundmurar af det massiva slag, som vi här gjort bekantskap med, måtte dock ej varit vanliga på Sverges fastland. Man borde eljest hafva träffat spår efter dylika. Endast på Öland, som i många afseenden företer liknande förhållanden med Gotland, har man motsvarande grundvalar. Det vigtigaste skälet, hvarför man kan antaga, att byggnaderna i Sverge och i Skandinavien i allmänhet sågo ut på denna tid ungefär som de gotländska, är det, att vikingatidens byggnadsform, som man temligen noga känner genom sagornas beskrifningar, i det stora hela taget är mycket lik den nyssnämnda gotländska.
Rörande vikingatidens gårdar, skrifver en med detta ämne förtrogen författare sålunda: »Man får icke föreställa sig de gamla nordmännens boningar som våra, infattande under samma tak en mängd större och mindre rum samt oftast flera våningar höga; detta var icke händelsen. I allmänhet utgjorde hvart rum ett hus för sig, hvilket på sin höjd kunde vara försedt med några små afskrankningar eller sidogångar och ett loft. En större gård bestod alltså af en betydlig samling af sådana tätt tillsammans liggande byggningar eller hus, hvilka dock som oftast ej en gång synes hafva varit förbundna med hvarandra medelst täckta gångar.» Den förnämsta af dessa byggnader, der man mest vistades, kallades än stuga, än skåll, än hall.
Huru denna byggnad var inrättad, deri hafva vi i det föregående lemnat en och annan antydan. En fullständig beskrifning härom skulle föra oss för vida och är dessutom mindre af nöden, då man torde kunna antaga, att den skildring vi här ofvan lemnat af ett sådant hus från den äldre jernåldern, äfven i mycket passar in för den yngre. Vi kunna för öfrigt hänvisa till en i Folkskolans\’ läsebok intagen och af den frejdade fornforskare professorn O. Montelius lemnad skildring af det nordiska husets utseende under denna tid. Namnet stuga brukas nu i allmänhet som beteckning för en mindre byggnad. På Gotland, der boningshuset på en nutida bondgård är inrättadt så, att köket ligger midt för förstugan och ett stort rum på ena sidan om denna och \’en mindre kammare på den andra sidan, ingår namnet stuga på! ett alldeles särskildt sätt i namnen på dessa rum. Hvardagsrummet kallas sålunda rätt och slätt stuga, »stäun, men det största och bästa rummet nystugan, »nöistäuw. Båda namnen äro påtagligen ett minne från den tid, då hvartdera af de rum, de beteckna, voro fristående hus. Det senare namnet, hvilket betecknar det rum, som icke brukas annat än vid högtidliga tillfällen, antyder derjemte, att det nyaste och bästa huset var det, som man använde vid gästabud.
På Gotland, hvars förhållanden under 900—1200-talen man noga känner genom de isländska sagorna, hade man under denna tid 4 hus, alldeles söt inan hade vid Rings. Dessa voro en hvardagsstuga, ett. sofhus, ett inathus och ett eldhus eller kök. Huruvida husen der voro i större eller mindre mån sammanbyggda, är man ej fullt säker på. Nyare undersökning af sagornas innehåll, samt utgräfningar i flera grundvalar af hus från denna tid, tyckas gifva vid handen, att en sådan sammanbyggnad derstädes redan börjat äga rum vid denna tid, om ock rummen ännu bibehålla egenskapen af särskilda hus.
I Sverige fortsattes brubet att anvisa ett hus för hvarje behof långt fram i tiden. Våra landskapslagar gifva, såsom riksantiqvarien Hildebrand anmärkt, ett bevis härpå, då dé uppställa fordringarna på husen i en prestgård. Vissa af dessa lagar tala om 7 laga hus: stuga, stekarehus, lada, härberge, visthus, sömnhus och fähus. »Då från medeltiden intill nu, säger denne vår störste kännare af det germanska huset, utvecklingen gått i riktning af sammanbyggande, kunna vi icke tänka oss annat än att man före medeltiden höll fullt ut lika mycket på de många husen å gården.»
Vi se häraf att byggnadssättet äfven å Sveriges fastland utvecklat sig från uppförandet af flera hus för skilda ändamål till sambandet af flera rum i ett hus.
Man bör ock då kunna antaga, att denna utveckling vid tiden iör Rings-gårdens blomstring nått ungefär samma punkt på Sveriges fastland, och att en svensk bondgård på 300-talet öfverhufvudtaget såg ut på samma sätt som gården vid Rings, om den ock ej alltid haft så ansenliga dimensioner. Under vårt besök vid Rings hafva vi nu, så godt sig göra låtit, försökt bilda oss en föreställning om den gamla gårdens utseende och om några sidor af det lif, som der lefvats, Vilja vi vara uppriktiga, så måste vi tillstå, att det väckt vår stora förvåning, att våra förfäders behof och tillgångar sedan så tidigt som på 300-talet kunnat vara så stora, som. vi funnit dem, och att de egde en så mångsidig och hög kultur.
Ett annat förhållande, som äfven förvånat besökaren, är det, att man redan på denna tid var underkastad ett så starkt utländskt inflytande. Vi hafva ju icke kunnat taga många steg i de gamla grundvalarna utan att träffa på föremål, som hänvisat på förbindelsen med det mäktiga romerska riket.
Mången, som yrkar på en sjelfständigt materiel bildning i våra dagar, skall helt säkert med en viss sorg se, att icke ens dessa våra gamla förfäder egde en sådan, att redan de i hög grad börjat skatta åt utländsk smak och utländska bruk. Men han må trösta sig med, att mycket dock återstår, som leder sina anor direkt upp från den nordiska urtiden, han må ock besinna, att utan dessa småningom inkomna utländska tillsatser, den närmast följande, vikingatiden ej skulle hafva funnit vårt folk på den utvecklingsgrad och med den hugstorhet och djerfva företagsamhet, som det är nordbornas stolthet att kunna visa hän till. Ty man får ej glömma, att hvarje period i ett folks utveckling i större eller mindre\’ grad har sin grund i den föregående.
Hufvudsaken för ett folk, som; hoppas på en framtid är, att det vaket och med en viss sjelfständighet följer medsin egen tid utan att göra sig till slaf af det nya och dess bärare. Och detta vitsord kunna vi gifva åt våra svenska förfäder under den äldre jernåldern, i all synnerhet åt deras utpost Gutarna.
*) De arkeologiska perioderna beräknas af Montelius sålunda:
Stenåldern från äldsta tid till midten af det andra årtusendet f. Kr.;
Bronsåldern från midten af det andra årtusendet f. Kr. till femte århundradet före Kr.;
Den äldre jernålderns förromerska del från det femte århundradet före Kr. till vår tidräknings början;
Den äldre jernålderns romerska del från Kristi födelse till början af det 5:te århundradet e. Kr.;
Den yngre jernålderns förra del från början af det 5:te till början af det 8:de århundradet e. Kr.;
Den yngre jernålderns senare del från början af det 8:de till andra hälften af det 11:te århundradet e. Kr. Denna period kallas äfven vikingatiden och dess senare del sagotiden.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202