Från landsbygden.

Burgsvik, 10 Febr.
För ett obehagligt uppträde var en gammal man ifrån socknen utsatt för omkring åtta dagar sedan, då han var på väg åt hemmet från en religiös sammankomst, ty då han passerade en gästgifvaregård utkommo derifrån några ynglingar, som genom sitt förars gelseväckande beteende tydligen gåfvo tillkänna att de inmundigat åtskilligt af Bachi safter. Detta föranledde den gamle att till dem ställa några alivarliga ord, hvilket upptogs så illa att gubben blef knuffad ner i landsvägsdiket och der kullkastad, samt tämligen omildt behandlad, ja så att till och med åtskilliga blessyrer erhöllos, hvarefter de värda landsvägsriddarne aflägsnade sig. Påföljande dag infann sig den förfördelade, åtföljd af vittnen, hos den ene af de vilda sällarne, en tjenstedräng i trakten, och tilltalade denne för det begångoa nrottet. Efter många om och men måste drängen slutligen erkänna sitt våldsamma tilltag och ersätta gubben med tio kronor för att slippa bli åtalad på laglig väg.

Vamlingbo, 9 Febr.
Uppbörd af kronoutskylderna hölls för första gången i skolhuset härstädes sistl. fredag, dervid, till heder för de skattskyldige, kan antecknas att nära nog inga rester vid uppbördens slut förefunnos. Åtskilliga handlande, såsom krukomakare, bleckslagare, smeder och konfektförsäljare hade äfven infunnit sig, hvilka ock erhöllo en ej så ringa tribut af de närvarande för sina alster. Dermed var allt godt och väl, men sedan bondgubbarne här och kvar förplägat sig litet, högtiden till ära, blef en af dem, som brukar vara tämligen hetlefrad, gramse på sin granne, och ett, tu, tre var det genast lufvatag, dervid en tredje, som ville afstyra oväsendet, blef invecklad i saken och erhöll diverse skråmor så att blodvite uppstod. Sedan värden på stället omsider föst ut orostiftaren, vardt det åter stilla lugnet.

Godt om sågtimmer finnes för närvarande vid socknens tvänne sågverk, tack vare de svåra orkanstormarne i höstas, oaktadt många af landtmännen ej ens äga en enda »pinne» hvarken till såg- eller bygnadstimmer, och klent nog till bränsle. De senare har ock i hög grad börjat begagna torf till att värma sig vid, som de på sommaren med maskin upptagit i myrarne, der god tillgång på denna vara förefinnes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Från sjön.

— Natten till söndagen strandade å inre Tistlarne ryska skonertskeppet Marianne i barlast och på resa från Åarhus till Norge. Kaptenen med fru och dotter samt besättning räddades och fördes till Göteborg. Fartyget kantrade, sjönk och blir antagligen vrak.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

I Gotlands länsfängelse

har under Januari månad följande antal fångar förvarate:
Vid månadens början qvarvarande 11, under månaden tillkomna 6, derunder afgångna 5, af hvilka 1 förflyttats till Långholmens centralfängelse och 1 till Vaxholm.
Vid månadens slut qvarvarande 12.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Sofia

hitkom i dag strax före kl. 12 samt hade haft en ganska svår resa på grund af stormen, som sedan i natt rasar härstädes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Vid infanteriets skjutningar

är afståndet till målet 220 meter och skottens antal 24, tolf i hvarje serie. Högsta antalet poäng som kan nås är 60 i hvarje serie.
Hvad beträffar officerarnes skjutning för 1890 kom Vesterbottens fältjägare främst med en medelpoäng af 33,92 poäng. Gotlands infanteriregementes officerare kommo sist med en medelpoäng af 18,4. I fråga om manskapet kom andra lifgardet högst med 30,78 poäng och vårt infanteriregemente sist med 19 poäng. Dervid är dock att bemärka att det förra utgöres af stam, det senare af beväring.
Med sådana exempel för ögonen manas man att kraftigt och energiskt arbeta för bildandet at skyttegillen inom hvarje socken, på det att de värnpliktige i tid må kunna få insigt i samt erhålla färdighet i skyttekonsten, ty med den ringa öfning, som i följd af de korta mötestiderna i detta hänseende stå dem till buds, när de en gång blifva uppbådade till tjenstgöring, kan resultatet ej blifva annorlunda än hvad det här ofvan visar sig. Och framför allt byr riksdagen anslå tillräckliga medel till skyttesaken.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Från stadskamrerarebefaltningen

har landskamrer O. Melin 9 dennes erhållit sökt afsked från och med utgången af Mars månad.
Då nu ny stadskamrerare skall tillsättas, hade drätselkammaren till fullmäktige inkommit med förslag till reglering af stadskamrerarens lön, Denna hade hittills utgjort 800 kronor jämte omkring 200 kronor af räntan å Gazelianska fondev, hvarjämte hittills varande innehafvaren åtnjutit ett personligt lönetillägg af 300 kronor. Då emellertid detta naturltgtvis komme att nu bortgå samt ränte andelen å Gazelianska fonden kunde tilldelas stadskamreraren endast då räntan å fonden betalades med 6 proc. hvilken ränta nu näppeligen kunde erhållas, kterstode i sjelfva verket till stadskamrerarens aflöning blott 800 kr.
Drätselkammaren, som ausåg denna aflsning alldeles för låg i förhållande till till det arbete och ansvar platsen kräfde, föreslogs derför att stadsfullmäktige ville höja stadskamrerarens lön till 1,200 kr., deraf 700 kronor i lön och 500 kronor i tjenstgöringspenningar, hvilka senare icke skulle utgå vid tjenstledighet eller kortare sjukdom. Vid längre inträffande hinder att sköta tjensten kunde hela lönen tilldelag vikarien. Gazelianska ränteandelen skulle samtidigt med denna reglering öfvergå till stadskassan.
Fullmäktige biföllo hvad drätselkammaren sålunda föreslagit.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Förklaring

har nu af stadsfullmäktige afgifvits öfver de besvär som hos k. mit anförts öfver beslutet om den utsträckta utskänkningsrättigheten å stadshotellet. Som man torde minnas tillsatte fullmäktige en komité, bestående af häradshöfding Waldenström, lektor Bergman och auditör Engström, för att uppsätta förklaringen, hvilken i går föredrogs hos stadsfullmäktige, som äfven godkände densamma.
Fullmäktige bestrida till en början klagandenas behörighet att i denna sak föra talan på den grund att enligt kommunalförordningen enskild person äger rätt att anföra besvär öfver stadsfullmäktiges beslut endast i det fall att beslutet kränker hang enskilda rätt eller eljes hvilar på orättvis grund, eller ej tillkommit i laga ordning eller öfverskrider deras befogenhet som fattat beslutet.
Enligt follmäktiges omdöme kan icke något af dessa fall tillämpas på den af stadsfallmäktige beslutade framställningen till länsstyrel. sen om utsträckt utskänkningsrättighet för stadshotellet, och om så vore, ägde ingen enskild rätt att öfverklaga beslutet.
Att denna inskränkning i klagorätten äfven måste gälla länsstyrelsens i full öfverensstämmelse med fullmäktiges gjorda framställning fattade beslut, anse fullmäktige likaledes uppenbart, Enär sålunda klaganden torde ha saknat befogenhet att besvära sig, hemställa fullmäktige att besvären, på ofvan angifna grunder, måtte lemnas utan afseende.
För den händelse k. m:t likväl i hufvudsak skulle upptaga besvären till pröfning, anföra fullmäktige i fråga om klagandenas påstående, att i Visby inga särskilda omständigheter förekommit, som bort föranleda utsträckningen, följande:
Först påpekas, hurusom förordningen om att bränvinsutskänkningen sön- och helgdagar skulle inskränkas till endast spisande gäster, d. v. s. till aptitssupen, icke ledt till det åsyftade målet. Då nämligen förordningens 1 innehåller att med bränvin skall förstås alla slags spirituösa drycker, så kunde åt den som å sön- och helgdagar besökte utskänkningsställe i ändamål att förtära spritdrycker, om han jämte sådana reqvirerade en ringa mängd mat, i hvilket fall han var att betrakta som spisande gäst, strafflöst utskänkas all slags spirituosa utom under gudstjensterna. En dylik tillämpning af lagen gjorde sig här gällande i ganska stor utsträckning säga fullmäktige — och kunde till följd af nämda lagrums lydelse ej stäfjas, hvaraf följden helt naturligt blef den, att allt öfvervakande af spritutskänkningen på sön- och helgdagar upphörde.
En lag som gifver anledning till gäckeri, verkar alltid förderfligt och mer än andra den lag, hvilken, såsom förhållandet är med lagstiftningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, ingriper reglementerande i den stora allmänhetens bestämningsrätt på områden, der ett dylikt ingrepp påkallag icke från rättens, utan från den allmänna ordningens och sedlighetens synpunkt. Dylika lagar emottagas af många med ovilja, oviljan föder retelse till lagens kringgående och ju lättare detta kan ske, desto talrikare blifva öfverträdelserna.
Dels med afseende å dessa missförbållanden, dels med afseende på att stadshotellet är stadens enda värdshus och att inga oordningar der, stadsfollmäktige veterligt, förekomma samt att förbrukningen af spritdrycker har så nedgått, att då 1873—74 från utskänknvingsställena såldes för 67,457 kr., år 1888—89 såldes för blott 22,747 kr., ett förhållande som visar att stadens befolkning intresserar sig för och medverkar för nykterhetens sak och hvari de restriktiva bestämmelserna mot söndagsutskänkningen säkert icke haft någon del — hafva stadsfollmäktige, som fortfarande anse dylika bestämmelser just i nykterhetens och laglydighetens intresse icke böra sträckas längre, än klokheten och måttligt begagnande af spritdrycker kräfva, hos länsstyrelsen upprepade gånger gjort framställningar om utsträckt söndagsutskänkning, hvilka dock, hvad stadshotellet beträffar, först genom den öfverklagade resolutionen vunnnit afseende. Fullmäktige anse, att det just är de här ofvan nämda omständigheterna som föranledt länsstyrelsens beslut.
Fullmäktige öfvergå härefter till en liten kritik af åtskilligt i besvärsskriften. Det heter deri: »att på vår kyrkas högtidsdagar låta lokalerna för utskänkning at rusdrycker vara öppna står — minst sagdt — på gränsen af en revolt mot kristendomen.»
Stadsfullmäktige erinra endast härom, att då k. m:t och riksdagen efter sorgfällig pröfning funonit skäligt medgifva en om också inskränkt utskänkning af spirituösa drycker under sön- och helgdagar, det ofvan återgifna yttrandet synes fullmäktige stå — minst sagdt — på gränsen af en revolt mot den vördnad, som hvarje medborgare är skyldig att visa en grundlagsenligt stiftad af k. m:t sanktionerad lag.
Klagandena hade vidare yttrat, att det, att undanrödja bestämmelser för att förekomma lagbrott, förvisso vore en lära lika ny som oantaglig, hvarefter klagandena egnat denna lära den kraftiga vederläggning, som den onekligen erbjuder.
Anledningen till denna utflykt på kriminalrättens område säga stadsfullmäktige vara dem alldeles förborgad, då säkert en sådan lära aldrig uttalats eller omfattats af fullmäktige och de äro lika förvissade som klagandena derom, att det är alldeles oantagligt, att den ägt någon inverkan på länsstyrelsens beslut.
Till sist säga fullmäktige.
»Ett stort antal personer har undertecknat eller låtit underteckna besvärsskriften. Bland dessa äro många, hvilkas nit om nykterhetens stora och fosterländska sak virespektera, äfven om nitet denna gång kan synas något öfverdrifvet. Andra åter finnas, om hvilka vi med glädje se, att de nu uppträdt i deras led, som, såsom det i besvären heter kämpa för nykterhetens sak». Ehuru vid sakens pröfning synnerligt afseende icke torde kunna tillmätas namnunderskrifternas mängd, vilja stadsfullmäktige dock såsom betecknande i afseende på dessa underskrifters tillkomst fästa ej k. 1:ts uppmärksamhet exempelvis der, attigrefve Fr. Öronstedts samt lotskaptenen O. V. Berggrens namn förekomma under besvärsskriften på två särskilda ställen, samt att ett mycket stort antal namn tydligen är skrifvet med samma handstil.
För den händelse besvären upptagas till pröfning, yrka fullmäktige, att den öfverklagade resolutionen måtte af k. m:t fastställas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Borgenärerna

i herr kapten Abraham Carl Henrik Langes vid Gotlands södra häradsrätt anhängiga konkurs kallas att sammanträda i enkefru Lovisa Vibergs bostad i Klintehamn onsdagen den 25 Februari 1891 klockan 3 eft. middagen för att bestämma underhåll åt gäldenären, gifva godemannen föreskrift om boets förvaltning samt besluta öfver andra frågor, som röra konkursboet.
RÄTTENS OMBUDSMAN.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Dödsfall Gertrud Elisa Dahlbäck

Tillkännagifves att fru Gertrud Elisa Dahlbäck, född Friström, stilla och fridfullt afled den 8 Februari 1891 i en ålder af 78 år, 5 månader och 29 dagar. Sörjd och saknad af make, barn, barnbarn, slägt och vänner.
Sv. Ps. 491.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt hade i dag att handlägga endast några mindre mål af civil natur.

Ohyggligt brott af en moder. För någon tid sedan omtalades i en del tidningar att hustru Emma Carolina Lundin i Vifsta födt ett barn som hon först bragt om lifvet och derefter, till förekommande af ny upptäckt, sökt bränna upp. Hustru L. uppgaf sig vid länsmansförhöret vara född i Gammalgarn på Gotland år 1864. För sin man Johan Lundin i Vifsta, med hvilken hon vigdes 27 sistlidne December, hade hon dolt sitt hafvandeskap och förloppet vid barnets födelse.
Rättemedicinsk besigtning å barnets lik är nu verkstäld af d:r O. Söderbaum. Utlåtandet lyder så:
att barnet, om icke alldeles fnllgånget, dock varit så utveckladt att det efterfödelsen konnat lefva; att barnet andats efter födelsen och sålunda varit med lif framfödt, hvilket och modren erkänt; att den betydliga blodutgjutningen i och omkring halsens muskler gifver stöd för det antagande att derstädes ett tryck utöfvats å det lefvande fostret, på grund hvaraf större skäl finnas för det antagandet att ett sådant tryck å fostrets hals, medan det lefvat, qväft det samma, än att det aflidit i följd af bristande vård — men att fostret först efter döden synes ha blifvit sönderstyckadt.
Brottet upptäcktes af en hustru Olivia Andersson i Vifsta, som 15 Januari besökte hustru Lundin och kände ett märkvärdigt os från eldstäden och undersökte den samt faun förbrändå delar af fostret i spisen, der hustru L. uppgjort en större brasa. Senare på aftonen fans i hustru Lundins säng en afskuren barnarm, och följande dag framlemnade hbustru L. sjelf hufvudet och en del af kroppen.
Hon har haft åtskilliga uppgifter om de ställen der hon förvarat de många likdelarne af hvilka några blifvit bortdragna och afgnagda af råttor, såsom hon trodde.

Efterskänkt bötesandel. Skepparen A. Olsgon, förande jakten Laurine Marie, dömdes 19 Maj 1890 af rådhusrätten i Visby att för oloflig varuinförsel böta 1,575 kr. 46 öre, hvarjämte lasten förklarades förbruten. Dessutom bestämdes att af de Olsson ådömda böter och värdet af lasten trefjerdedelar skulle tillfalla beslagtagaren och en fjerdedel kronan.
Af nåd har k. m:t nu efterskänkt den kronan tillkommande delen af böterna och lastens värde.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Februari 1891
N:r 23