har nu af stadsfullmäktige afgifvits öfver de besvär som hos k. mit anförts öfver beslutet om den utsträckta utskänkningsrättigheten å stadshotellet. Som man torde minnas tillsatte fullmäktige en komité, bestående af häradshöfding Waldenström, lektor Bergman och auditör Engström, för att uppsätta förklaringen, hvilken i går föredrogs hos stadsfullmäktige, som äfven godkände densamma.
Fullmäktige bestrida till en början klagandenas behörighet att i denna sak föra talan på den grund att enligt kommunalförordningen enskild person äger rätt att anföra besvär öfver stadsfullmäktiges beslut endast i det fall att beslutet kränker hang enskilda rätt eller eljes hvilar på orättvis grund, eller ej tillkommit i laga ordning eller öfverskrider deras befogenhet som fattat beslutet.
Enligt follmäktiges omdöme kan icke något af dessa fall tillämpas på den af stadsfallmäktige beslutade framställningen till länsstyrel. sen om utsträckt utskänkningsrättighet för stadshotellet, och om så vore, ägde ingen enskild rätt att öfverklaga beslutet.
Att denna inskränkning i klagorätten äfven måste gälla länsstyrelsens i full öfverensstämmelse med fullmäktiges gjorda framställning fattade beslut, anse fullmäktige likaledes uppenbart, Enär sålunda klaganden torde ha saknat befogenhet att besvära sig, hemställa fullmäktige att besvären, på ofvan angifna grunder, måtte lemnas utan afseende.
För den händelse k. m:t likväl i hufvudsak skulle upptaga besvären till pröfning, anföra fullmäktige i fråga om klagandenas påstående, att i Visby inga särskilda omständigheter förekommit, som bort föranleda utsträckningen, följande:
Först påpekas, hurusom förordningen om att bränvinsutskänkningen sön- och helgdagar skulle inskränkas till endast spisande gäster, d. v. s. till aptitssupen, icke ledt till det åsyftade målet. Då nämligen förordningens 1 innehåller att med bränvin skall förstås alla slags spirituösa drycker, så kunde åt den som å sön- och helgdagar besökte utskänkningsställe i ändamål att förtära spritdrycker, om han jämte sådana reqvirerade en ringa mängd mat, i hvilket fall han var att betrakta som spisande gäst, strafflöst utskänkas all slags spirituosa utom under gudstjensterna. En dylik tillämpning af lagen gjorde sig här gällande i ganska stor utsträckning säga fullmäktige — och kunde till följd af nämda lagrums lydelse ej stäfjas, hvaraf följden helt naturligt blef den, att allt öfvervakande af spritutskänkningen på sön- och helgdagar upphörde.
En lag som gifver anledning till gäckeri, verkar alltid förderfligt och mer än andra den lag, hvilken, såsom förhållandet är med lagstiftningen angående vilkoren för försäljning af bränvin, ingriper reglementerande i den stora allmänhetens bestämningsrätt på områden, der ett dylikt ingrepp påkallag icke från rättens, utan från den allmänna ordningens och sedlighetens synpunkt. Dylika lagar emottagas af många med ovilja, oviljan föder retelse till lagens kringgående och ju lättare detta kan ske, desto talrikare blifva öfverträdelserna.
Dels med afseende å dessa missförbållanden, dels med afseende på att stadshotellet är stadens enda värdshus och att inga oordningar der, stadsfollmäktige veterligt, förekomma samt att förbrukningen af spritdrycker har så nedgått, att då 1873—74 från utskänknvingsställena såldes för 67,457 kr., år 1888—89 såldes för blott 22,747 kr., ett förhållande som visar att stadens befolkning intresserar sig för och medverkar för nykterhetens sak och hvari de restriktiva bestämmelserna mot söndagsutskänkningen säkert icke haft någon del — hafva stadsfollmäktige, som fortfarande anse dylika bestämmelser just i nykterhetens och laglydighetens intresse icke böra sträckas längre, än klokheten och måttligt begagnande af spritdrycker kräfva, hos länsstyrelsen upprepade gånger gjort framställningar om utsträckt söndagsutskänkning, hvilka dock, hvad stadshotellet beträffar, först genom den öfverklagade resolutionen vunnnit afseende. Fullmäktige anse, att det just är de här ofvan nämda omständigheterna som föranledt länsstyrelsens beslut.
Fullmäktige öfvergå härefter till en liten kritik af åtskilligt i besvärsskriften. Det heter deri: »att på vår kyrkas högtidsdagar låta lokalerna för utskänkning at rusdrycker vara öppna står — minst sagdt — på gränsen af en revolt mot kristendomen.»
Stadsfullmäktige erinra endast härom, att då k. m:t och riksdagen efter sorgfällig pröfning funonit skäligt medgifva en om också inskränkt utskänkning af spirituösa drycker under sön- och helgdagar, det ofvan återgifna yttrandet synes fullmäktige stå — minst sagdt — på gränsen af en revolt mot den vördnad, som hvarje medborgare är skyldig att visa en grundlagsenligt stiftad af k. m:t sanktionerad lag.
Klagandena hade vidare yttrat, att det, att undanrödja bestämmelser för att förekomma lagbrott, förvisso vore en lära lika ny som oantaglig, hvarefter klagandena egnat denna lära den kraftiga vederläggning, som den onekligen erbjuder.
Anledningen till denna utflykt på kriminalrättens område säga stadsfullmäktige vara dem alldeles förborgad, då säkert en sådan lära aldrig uttalats eller omfattats af fullmäktige och de äro lika förvissade som klagandena derom, att det är alldeles oantagligt, att den ägt någon inverkan på länsstyrelsens beslut.
Till sist säga fullmäktige.
»Ett stort antal personer har undertecknat eller låtit underteckna besvärsskriften. Bland dessa äro många, hvilkas nit om nykterhetens stora och fosterländska sak virespektera, äfven om nitet denna gång kan synas något öfverdrifvet. Andra åter finnas, om hvilka vi med glädje se, att de nu uppträdt i deras led, som, såsom det i besvären heter kämpa för nykterhetens sak». Ehuru vid sakens pröfning synnerligt afseende icke torde kunna tillmätas namnunderskrifternas mängd, vilja stadsfullmäktige dock såsom betecknande i afseende på dessa underskrifters tillkomst fästa ej k. 1:ts uppmärksamhet exempelvis der, attigrefve Fr. Öronstedts samt lotskaptenen O. V. Berggrens namn förekomma under besvärsskriften på två särskilda ställen, samt att ett mycket stort antal namn tydligen är skrifvet med samma handstil.
För den händelse besvären upptagas till pröfning, yrka fullmäktige, att den öfverklagade resolutionen måtte af k. m:t fastställas.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Februari 1891
N:r 24
