Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
afgick härifrån i måndags e. m., till Öland för att assistera den vid Näsby samma dag strandade tyske ångaren Glütickanf, lastad med sprit från Libau till Karlshamn, Ångaren flottogs i går och ligger nu i Djupvik, hvarefter densamma, bogserad af Argo, vid lämpligt väder afgår, troligen till Oskarshamn, för att reparera.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
genom grundstötningen sistlidne sommar strax utanför Visby är föremål för ett yttrande af bolagets revisorer, som förklara sig hafva noga genomläst det vid förhöret hållna protokollet och anse sig icke kuona un deriåta att påpeka ytterligare en omständighet (atom försammelsen att använda lodet), som syaes dem varit vållande till olyckan, nämligen att fartyget Vid olyckatillfället gått med alldeles för stark fart, näml. med omkring 8 knop, enligt hvad loggen utvisar, ehuru man 10 minuter före grundstötniogen beräknade att hafva blott 2 1/2 minater eller sjömil qvar att tillryggslägga för att uppnå Visby, hvarigenom stöten blef så våldsam, att fartyget blef läck.
På grund häraf anse revisorerna att fartygets befälhafvare, som sjelf varit på däck, icke iakttagit den varsamhet och försigtighet som bolaget har rätt att fordra af en väl afiönad befälhafvare och föreslå för den skull att en nämd af 5 ojäfvige sakkuonige män mk tillsättas, hvilken får i uppdrag att utreda och bedöma hurnvida befälhafvaren kan kännas skyldig ersätta större eller mindre del af haverikostnaden (omkr. 6,000 kr.) i enlighet med § 49 sjölagen,
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
beviljades i går vid af hrr stads fullmäktiges sammanträde:
å stadsjordstomten nr. 135 i Klinterotens 4 qv. på ansökan af maskinisten L. O. Pettersson;
å stadsjordstomten nr 31 i St. Hansrotens 2 qv. på ansökan af bryggaren J. Sjöberg;
å stadsjordstomten nr 1,233 öster om staden på ansökan af sjömannen A. F.
Pettersson; samt
å stadsjordstomterna pr 68 i Strandrotevs 1 qv. och or 40 vester om staden på avsökan af Gotlands maltfabriksaktiebolag.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
som stadsfullmäktige beslutit skola borttagas, om så ske kunde, hade hamndirektionen anmält vara till salu inom 14 dennes för 1,000 kr., som visserligen vore ett högt pris, men som direktionen dock hemstälde måtte beviljas.
Då frågan föredrogs hos fullmäktige, fann hr Engström priset oskäligt högt hvarför han yrkade att 500 kr. måtte bjudas ägaren, om han bortförde maganinet; vore ägsren klok, toge han detta.
Hr Jeurling föreslog att bjuda denna summa för magasinet, men, om sådant kunde påskynda magasinets bortförande, låta ägaren ha qvar infästet, att användas till upplagsplats, så länge ban lefde. Hrr Björkander och Ekman förordade lifligt inköpet, ehuru priset var dyrt, då platsen ovilkorligen behöfdes, och alltid kunde lemna omkring 50 kr. årlig inkomst genom uthyrniog. Hr Hellgren föreslog att summan skulle höjas till 600 kr. stälda till hamndirektionens förfogande för magasinets bortförande.
Med 15 röster mot 6 beslöts att erbjuda hr Kinberg 600 kronor för magasinet och infästerättens återgång till staden. Minoriteten röstade för 500 kr.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
Drätselkammaren hade hos stadsfullmäktige hemställt, att, då sådant kunde ske utan kostnad för staden, en vattenafledning till hafvet måtte genom drätselkammarens försorg i år anläggas från gränsen af hospitalets tomt i Tvärgränd samt från stora torget i enlighet med ett af kapten Valgrén och ingeniör Ekbolm uppgjordt förslag.
Detta förslag slutade på en summa af 4,975 kr. 60 öre. Rörande dessa medels anskaffande, så hade lasarettsdirektionen för ändamålet anslagit 3.056 kr. 50 öre, bryggare Vedin, fabr\’kör Fornell och Bryggeribolaget åtagit sig att bidraga med 500 kr. fördelade på fem år samt apotekare Marelius med 500 kr. på en gång.
Helsovårdsnämden hade tillstyrkt det ifrågavarande förslaget.
De föreslagna ledningarns skulle gå: en fram genom Smedjegatan, Späcksrum, Rostockergränd, Strandgatan och Norra strandporten ut till hafvet samt en från Stora torget genom Lybska gränd, Torggränd och Strandgatan, förenande sig vid hörnet af Bryggeribolagets tomt med den förra ledningen.
Vid ärendets behandling i går biföllo stadsfollmäktige drätselkammarens förslag om dessa ledningars anläggande i år genom försorg af kammaren, som sedermera skulle äga att underhålla dem, hvarjämte kammaren bemyndigades att med firman P. A. Otter & komp. sluta aftal om ledvingarnes ntförande samt att af stadens medel förskottera hvad till ledningarnes utförande ktgår, för att af de inflytande bidragen sedan betäckas.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
Då kontrakt med vederbörande naderhållare af dessa vägar utgår innevarande sommar och drätselkammaren ansett fördelaktigt att staden sjelf öfvertoge noderhållniogsbesväret af en del vägar, beslöto hrr stadsfullmäktige i går, att drätselkammaren skulle få inköpa 2 par hästar och nödig redskap samt anställa arbetsfolk och såmedelst öfvertaga underhållet af Lammelunds-, Bro- och Qvarnvägareal äfversom åtskilliga af kommualkationsvägarne. Hvad beträffar Endre- och Follingbovägarne skulle deras underhåll utbjudas på auktion.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
af småskolans lärare och lärarinnor har af särskilda komiterade utarbetats ett förslag, hvarötver rikets samtliga folkskoleinspektörer fått att yttra sig.
I ett längre utlåtande har folkskoleinspektören i Gotlands norra distrikt kyrkoherde J. Odin I Dalhem rörande förslaget anfört:
Komitén har endast mellan staten och skoldistrikten fördelat kostnadernas bestridande för berörda understödsanstalt, hvaremot den på uppgifna skäl icke ansett sig kunna ålägga lärarekåren sjelf att bidraga till uoderstödet såsom riksdagen i sin skrifvelse af 14 Maj 1889 hade ifrågasatt. Destia skäl synes inspektören dock mindre tungt vägande. Från principiel synpunkt kan visserligen komitéa hafva rätt, ehuru lärarekårens sjelfbeskattning för berörda ändamål äfven från denna synpunkt torde kunna försvaras med tagen hänsyn till nämda kårs extra ordinära ställning, men säkert är, att i praktiskt afseende inga nämnvärda orättvisor eller svårigheter skulle yppa sig deraf, om här bestämdes, att hvarje lärare eller lärariona, som åtnjoter fall medellön, 300 kr. — med undantag af gifta lärarinnor — skulle årligen bidraga till anstalten med 5 kronor. Ealigt utredningen faonos vid sintet af 1889 ej mindre än 1,345 lärare och lärarinnor hvilkas årliga lön ej uppgick till 300 kronor och insp. förmodar, att alla dessa ej skulle ha något emot att få sin lön ökad till detta belopp mot det att de förpliktigades att årligen erlägga 5 kronor till anstalten i fråga äfven med risk att förlora all förmån af denna lilla årsafgift i fall af förtidig afgång från tjensten.
Hvad nu beträftar kommunernas i förslaget bestämda ärliga bidrag till understödsanstalten i fråga 6 kr. så är insp. viss derom, att före den nu befintliga utredningens tillkomst ej många bade vågat hoppas, att församlingarna skulle slippa ifrån saken med en årsafgift af 15 kronor för hvarje lärare eller lärarinna. Då det tydligen icke är nödvändigt, att dessa afgifter utgå efter samma proportion som lönerna, så vågar insp. föreslå, att skoldistriktens i denna paragraf bestämda kreafgift höjes till 10 kronor för hvarje lärare, som åtnjuter full medellön, och till 15 kronor för hvarje lärarinna, hvars lön ej uppgår till 300 kronor. Äfven med en sådan ökning skall hvarje skol distrikt med skäl kunna anse sig för ett röfvarpris hafva undkommit den plikt som hittills enligt gällande folkskolestadga ålegat detsamma, enär denna afgift i de flesta fall ej medför en ökning af den årliga folkskolebadgeten, uppgående till 1/3 öre per fyrk. Derför vågar insp. hoppas, att ingen riksdagsman i andra kammaren skall hafva mod att säga nej till ett sådant förslag, då härigenom väsentliga fördelar kunna tillskyndas skolan och likväl en större besparing af statskassan äga ram än genom komiterades förslag.
Sistnämda ingalunda outtömliga kassa behöfva vi — säger insp. — med större nödvändighet anlita för andra folkskolans ändamål. Ty vi behöfva ett med öfriga lönetillskott proportionerligt statsbidrag till fortsättaingsskolorna äfven som till den pedagogiska slöjdundervisningen, såväl den qvinliga som den manliga, om dessa läroanstalter skola uppnå en önskad och i rätt spår ledd utveckling.
Rätt till understöd vill inspektören i skolans eget intresse frånkänna lärarinna, som är stadd I äktenskap, enär i de flesta fall skolan icke torde odeladt kunna vid sig fästa dessa lärarinnors hufvudintresse, hvarför dessa lärarinnors antal borde allt mer och mer förminskas.
Har insp. sålunda nu i vissa afseenden velat mindre än komitén gynna lärarkåren, så vill han deremot i andra afseenden gynna den mera och detta företrädesvis I skolans intresse.
Först och främst önpskade han en resl åtskilnad mellan lärare och lärarinnor stipulerad dels så att helunderstödet för 1ärarne, som vanligen hafva familjer, höjdes till 200 kronor, dels sk, att rätt till helunderstödet 150 kronor måtte tillerkännas lärarinna som uppnått 45 års klder och räknar 25 tjensteår.
Afkortadt naderatöd borde i öfverentstämmelse härmed tillerkännas lärare för 50 + 25 (= 75) år och lärarinnor för 40 + 20 (= 60) år hvarvid endast 2 proe. af hvarderas belunderstöd afdrages för hvarje för rätt till helunderstöd bristaude år.
Om nämligen understödsanstalten skall blifva till verkligt gagn ej blott för lärarekåren utan äfven för skolan bör af.
gång från innevarande tjenst underlättas och derigenom en raskare omsättning af lärarekrafter befordras. Detta är af synnerlig vigt, ty — såsom komitéa sanningsfullt yttrar — »det ringa kunskapsmått, som småskolelärarne och med dem jemförliga lärare under några få månaders kurs iobämtat, förkofras ofta alls icke, utan förflyktigas i stället med åren, så att de imånga fall redan efter ett par tiotal år kunna anses för sin uppgift mindre lämpliga, och det är då ej blott för dem, utan änou mer för skolorna önskvärdt, att de kunna utbytas mot yngre och för sitt kall bättre rustade efterträdare». Men med bibebållande af komiténs förslag, som icke motsvarar deras här lemnade motiv, skulle mången redan utsliten lärarinna nödgas släpa sig fram ännu 10—15 år för att komma i besittning af det väl behöfliga understödet. Man invänder väl, att skolrådet har i sin makt att afskeda en mindre lämplig lärare och att inspektören dessutom kan Iinskrida, der skolrådet i sådant afseende försummar sig. Men i verkligheten faller det sig ej så lätt att vidtaga en sådan åtgärd emot fattiga och värnlösa, synnerligen då de derjämte äro stilla, beskedliga eller sympatiska naturer. Alla kunna väl i sådana fall össka att yxan skall gå, men ingen har mod att hålla i skaftet.
Äfven den af insp, föreslagna åtskilnaden mellan lärare och läraringor har komitéa lika vältsligt som sanningsenligt motiverat der det yttras: »komitén har nämligen icke kunnat underlåta att taga i betraktade att nu ifrågavarande lärarepersonal till mer än nio tiondelar utgöres af qvinnor, hvilka i fysiskt hänseende äga mindre motståndskraft än männen och derför blifva tidigare utslitna, så mycket mer som de vanligen med ansträngd itver fullgöra det dem ålagda arbetet.» Det hade dock varit önskligt — säger insp, — att komitén utdragit den konklusion, som följdriktigt måste ntdragas ur en sådan premiss. Det torde väl få anses som ett konstateradt fektum, att en lärarinna, som oafbrutet tjenstgjort i skolan från 20 till 40 års klder, har förtärt sina för skolarbetet erforderliga krafter, såvida hon icke blifvit begåfvad med en ovanligare koustitntion.
Slutligen nödgas insp. i billighetens och rättvisans namn anmärka, act det är alldeles för bjertlöst, att lärare, som genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att sin tjenst vidare sköts, och i de flesta fall äfvea torde vara oförmögen att genom annat arbete sig sjelf försörja och derför måste i högre grad än andra vara i behof af understöd, lemnas utan all hjelp, om han icke kan prestera 15 tjenstekr. Minsta pensionsbeloppet borde i sådant fall kunna tillerkännas lärare, som tjenstgjort i 10 år och lärarinaa, som äger minst 8 tjensteår, hvarvid grunderna för öfrigt borde vara analoga med dem, som i dylika fail äro gällande för ordinarie folkskollärare enligt reglemeatet för folkskollärarnes pensionsinrättning.
Då i öfrigt det fullt lämpliga sätt hvarpå statens bidrag föreslagits böra utgå, möjliggörs friare och mera oproportionela bestämmelser och ett större oberoende af i dylika fall vanliga matematiska formler och kalkyleringsserier, borde k. m:t lemnas friare händer att i ömmande fall efterskänka vissa fordringar i reglementet för erhållande af ett nödigt ålderdomsunderstöd.
I alla af insp. oberörda delar af förslaget önskar han detsamma all möjlig framgång.
Inspektören i södra distriktet har helt kort, hufvadsakligen blott med någon betänklighet vid det låga distriktsbidraget af 6 kr., tillstyrkt förslaget.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
Såsom förut omtalats hade förste provinsialläkaren till k. m:ts bfbde afgifvit utlåtande i anledning af astadsfullmäktiges framställning rörande särskildt ordningsstadgande för latrinrenhållningen här i staden.
Helsovårdsnämdes, som haft att yttra sig i saken, ansåg som ett oeftergifligt vilkor för att stenkistsystemet med torfströ skulle kunna användas att en särskildt aflönad polisman anstäldes för att under helsovårdsnämdens öfverinseende och kontroll tillse och öfvervaka efterlefnaden af gällande stadgar och förordningar rörande den allmänna helsovården.
Hvad avginge förste provinsialläkarens förslag att staden försöksvis under ett år skulle kostnadsfritt tillhandahålla torfströ, opplyste helsovårdsnämden att torfströåtgårgen, under förutsättning af att istenkistorna uppsamlas blott afträdesspillning, kunde beräknas till minst 30 kg. för person och år, men att då i kistorna äfven spillvatten utslås minst 50 kg. åtginge; således för stadens befolkning minst 180, högst 300 tusen kg., det senare troligast. Ur ren helsovårdssynpunkt instämde likväl nämden i förste provinsialläkarens förslag.
Uader anförande, att godt torfströ från Karlskrona nu tillhandahölles stadens husägare till inköpspris, 4 kr. 45 öre för 100 kg., hade drätselkammaren beräknat, att ett kostnadsfritt tillhandahållande af torfströ, skolle förorsaka staden enligt den uträkning helsovårdsnämden gjort, en utgift för ett år af 8,110 eller 13,350 kronor. Då staden icke på några vilkor hade råd härtill, afstyrkte kammaren på det lifligaste förste provinsialläkarens förslag i detta afseende. Deremot hemstälde kammaren, att den måtte få i uppdrag att fortfarande, i mån af behof, till inköpspris tillhandahålla torfströ.
I fråga om en särskild helsovårdspolis, hemstälde kammaren, att då en sådan icke rimligtvis kunde behöfva egna hela sin tid åt detta åliggande, förslaget i denna del måtte af stadsfollmäktige bifallas på sådant sätt att till helsovårdsnämdens förfogande stäldes tillsvidare ett krligt anslag af 250 kr. för anställande af polisbiträde.
Hr Jeurling: Naturligtvis skulle väl anslaget utgå endast under förutsättning af bifall till det begärda undantagestadgandet.
Hr Höjer: Drätselkammarens förslag otillfredsställande, Hade trott att kammaren och helsovårdsnämden skalle komma med något förslag till öfvertagande af torfatröaffären.
Öfvertygad att beräkningen var oriktig. En ledamot af helsovårdsnämden hade beräknat kostnaden till omkring 3 tusen kr. Enligt erfarenhet från Tyskland vore kostnaden för hvarje persons torfströ för år 50—75 öre, alltså högst 4,500 kr., eller jämt 5 tusen. Ville ej föreslå att staden utan vederlag åtoge sig denna kostnad. Men kunde ej staden utgöra besväret och husägarne betala. För hvarje tusen ksonors taxeringsvärde å fastighet kunde t, ex. betalas af fastighetsägare 1 kr. På så sätt blefve saken ordvad. Men då skulle öfverenskommelse träffas. Föreslog att drätselkammaren sammankallade fastighetsägarne till ett möte för frågans dryftande. All renhållning borde af staden öfvertagas.
Borgmästaren: Uppgifterna om torfströåtgången ej för hög, snarare för låg.
Hr Hellgren: Den utväg br Höjer föreslagit blefva för dyrköpt. Åtgåogen blefvo nog stor. Men resultatet? De som hade lagliga afträden finge betala för dem som hade olagliga. För öfrigt hade ju ej länsstyrelsen fordrat ett kostnadsfritt tillhandahållande at Tan Yrkade bifall till drätselkammarens förslag.
Hr Höjer: Ja, kontroll nödvändig, tog upp yrkandet om särskild polisman. Erkände att hans förslag innebure en orättvisa mot ett fåtal. Så vore dock fallet vid alla regleringar. Älven om länsstyrelsen tillstyrkte undantagsstadgandet utan fordran på fritt torfströ, skulle man svart blifva öfvertygad om, att det blefve blott en galgenfrist man vunne med anställandet af endast en helsopolis.
Hr Björkman: Ingen enda liten husigare ville kosta på sig en krona till torfströ, han använde det knapt om han fick det gratis.
Torfströ måste bli dyrt här. Det måste införas, då det kan tillverkas endast af hvitmossa som ej fins här. Prisuppgifterna varierade dock. Kanhända hela historien med torfströ stälde sig så ofördelaktig, att det blefve vinst att upptaga det lagenliga tunnsystemet, En misshushållning med torfatröet ägde rum derigenom att det användes för att uppanga äfven spillvatten. En qvantitet torfströ, som uppsugit endast urin, hade fem gånger så stort gödselvärde som en dubbel qvantitet, hvilken uppsugit äfven spillvatten. Tillhandahölles tortströt ej fritt, skulle oefterrättlighetssystemet fortfara.
Hr Hellgren: Kostnaden blefve ej större än att äfven de små busägarne kunde komma ut med den. Hjelpte ej annat, finge tvång användas, Det vore nog gjordt med en helsovårdspolis.
Hr Björkman: Olika &åsgter funnes om hvad som vore billigt. För den fattige vore 50 öre mycket.
Hr Kolmodin. Äfven om torfströt vore dyrt, blef det billigt att använda det.
Sedan hr Hellgren och borgmästaren yttrat sig i samma syfte som förut beslöto follmäktige uppdraga åt drätselkammaren att anskaffa och till inköpspris tillhandahålla torfströ- samt att anslå tillsvidare 250 kr. årligen till en helsopolis.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Mars 1891
N:r 39
Såsom förnt är omnämdt hade komiterade för uppgörande af förslag till anskaffande af ett epidemisjukhus för sådant ändamål till stadsfullmäktige hemstält, att lägenheten Manhem måtte inköpas för 12 tusen kr.
Drätselkammaren, till hvilken saken hänskjutits, fann visserligen icke priset högt med hänsyn till fastighetens läge och jordareal. Enligt kostnadsförslag af stadsingeniören öfver beböfliga omändrin gar och reparationer af bygnaden för dess nya ändamål skulle dessa, en desinfektionsugn inberäknad, belöpa sig till 2,500 kr., och om sålunda 14,500 kr. kunde anses billigt för ett sjukhus berodde derpå, om icke för samma eller billigare pris ett nytt sjukhus kunde på annan plats erhållas, hvaröfver kammaren icke kunde yttra sig.
Ehuru såväl Visby vattenkurinrättningsaktiebolags styrelse som dess förre läkare i ingifna skrifvelser skarpt framhållit olämpligheten af att å Manhem förlägga ett epidemisjukhus, kuade drätselkammaren ej antaga att faran för smittans spridande derifrån skulle vara så särdeles stor, då ju en läkare instämt i förslaget om Manhems inköpande, men med kännedom om fördomarnes makt, höll kammaren för ganska troligt att ett så nära badanstalten beläget sjukhus skulle minska freqventen vid denna och då detta indirekt skulle vara ataden till stort men, ansåg sig kammaren böra ur ekonomisk syopunkt afstyrka det ifrågavarande köpet.
I ofvan omförmälda skrifvelser protesterade såväl Vattenkurbolagets styrelse som dr Nylander mot sjukhusets förläggande vid Manhem på grund af att derigenom badgästerna skulle komma att sky badinrättningen och staden derigenom lida ekono.nisk förlust. »Ansvaret för de menliga följderna komme att hvila på hrr stadsfullmäktige.»
Då ärendet i går föredrogs hos stadsfullmäktige uppträdde först
Borgmästaren: Ville ej yttra sig om hurnvila fördomen om en smittas lätta spridande från ett epidemisjukhus vore befogad, men den funnes dock. Fördomen vore seg, svår att utrota, helst då det ej gälde den fasta befolkningen här, utan flyktiga badgäster, som ej vilja tänka sig möjligheten af att bli utsatta för smitta, då de ligga vid en badort. Tyfas vore här vanligast. Vi voro ej rädda för den, men fastländingar hade fasa för densamma och det vore dessa ingalunda angenämt att under de ljumma sommardagarne ligga i palissaderna och veta att den smekande vind som susade öfver dem, ginge öfver tyluspatienter. Lyckligt, om badgästerna öfvergåfve blott palissaderna, men de öfvergåfvo nog också hela badorten. Invändas kunde, att det vore lika farligt, om sjukhuset låge i staden. Men då kande badgästerna alltid undvika att passera det. För öfrigt vore, ifråga om Manhem, endast läget något att bålla på. Huset var kallt och fuktigt. Svårt vore der att tillämpa de nya systemen för ett sjukhus, utan skulle det från början blifva gammalmodigt. Det funnes sålunda inga skäl att utsätta sig för de olägenheter man helt säkert skulle få, om epidemisjukhuset förlades till Manhem.
Hr Bergman gaf först en historik öfver sjukhusfrågan, huru den allt sedan 1884 vandrat från nämder till komitéar för att slutligen nu föreligga i detta skick. Komiterade medgåfve gerna, att Manhem ej uppfylde alla fordringar, betingade af nutidens hygien, men i stället motsvarade det kommunens förmåga att bära kostnaden för ett provisoriskt sjukhus. Läget vid hafvet hade fäst komiterades uppmärksamhet vid stället, vidare att der fans godt och rikligt med vatten, att pie var billigt, att egendomen genast kunde få tillträdas och att små reparationer tarfvades, Slutligen vunnes med köpet också den fördelen att arbetainrättningen fick ett behöfligt jordland. Alla ledamöter utom doktor Björkman, som varit frånvarande, hade varit ense öm att föreslå inköpet.
Drätselkammaren hade säkert fist sig för mycket vid fördomarnes makt. Då sjukhuset legat midt i staden har man ej skytt det och, om en fördom funnes, borde den ej oppmantras, Talaren fann att Vattenkur-bolaget alldeles för mycket ville lägga sig i stadens angelägenheter. Det hade, som man vet, redan förat velat underlägga sig stadens vägar, dess vatten, ja en del af hamnområdet. Genom palissaderna skulle ej sjuka föras utan genom Söderport och öfre vägen. Att badgästerna promenerade förbi Manhem vore alldeles onödigt; det fans andra vackra promenader. Hvad tyfus beträffar, uppträdde den vanligen på hösten, då badgästerna rest samt i spridda fall. Skulle allmän epidemi utbryta, blefve badorten nog skydd, hvar sjukhset än låg, Kunde någon föreslå en bättre lösning af frågan, sågo komiterade det med glädje. Yrkade bifall till komiterades förslag.
Hr Engström fann komiterades förslag vara det mest olämpliga man kunde tänka sig. Manhem vore så fuktigt, att det ej kunde bli sundt ens genom dränering. Olämpligt vore ock att lägga sjukhus på en plats, der dagligen 4—6 tåg gå förbi, Bättre plats vore Stenbergeka åkern utanför norderport. Den innehöll 9 tnld, och kunde fås för 3 tusen kr., 8 tnld kunde bortarrenderas eller säljas. Läget förträffligt, godt vatten. Protesterade mot komiterades förslag.
Hr Björkmanhade ej varit med, då komiterade bes!öto sig för Manhem. Vid senare besök der hade han funnit det ej lämpligt till sjukhus. Läget sj så otjenligt, eburn närheten till bebodda platser :j eå liten. Fara för smitta dock ej så stor för gruonarne. Deremot möjligt att vågbruset om höstarne, då sjukhuset mest skulle användas, kunde vara obehagligt för patienter, som behöfde sömn. Lämpligare vore, som föreslagits, Stenbergska åkern. Den låg närmare staden, hvilket vore bra för läkaren, men hade ändåinga grannar. Att köpa och inreda Manhem vore att sätta py klat på gammalt kläde. Hade man der tagit hänsyn till klosetter och badrum, som fordrade stort utrymme? Tillräcklig isolering för olika sjuke ej så lätt att der åstadkomma. Enligt stadgan måste sådant kunna ske. Allteå måste finnas särskilda utgångar, plats för olika sköterskor. Provisoriskt sjukhus hade man kanske tagit i oriktig bemärkelse. Nu för tiden betydde det ständigt sjukhus. Anspråken på dem stiga gapphörligt. Det skulle ej dröja länge förrän Manhem vore föråldradt.
Trodde Nr lämpligt till epidemiskt sjukbus. Det kunde ej så hastigt uppvärmas, som ofta fordrades. Eada sättet vore att kläda väggarne invändigt med trä, men det blefve dyrt. Af vigt vore att ha sköterskornas rum centralt. Kunde det fås på Manhem?
Om man strängt nagelfore förslaget, erbjöd det så många svårigheter, att ändamålet vore förfeladt om man använde Manhem, Instämde med drätselkammaren och föreslog att bygga af trä på Stenbergska åkern. (Flere instämmanden).
Hr Bergman: Komiterade hade nog tänkt på Stenbergska åkern, men ej föreslagit den åå det blefye dyrt att der skaffa vatten, som ej fans i öfre delen, utan antagligen måste ledas från St. Göran, Böjde sig för den vetenskapliga auktoriteten, men påpekade ännu en gång att kostnaderna måst tagas med i räkningen.
Hr Lindell: Efter dr Björkmans utredning yrkade ban på remiss till helsovårdsnämden. Hade varit böjd för bifall till komitens förslag, då med Manbems inköp också skulle fyllas en brist för arbetsinrättningen. Den då erhållna åkern kunde i afkastning ge 300 kr. om året, då kostnaden för sjukhuset egentligen blefve blott 8 tusen.
Hr Jeurling: Inogen större misshushållning finnes än att aptera gamls till ändamål, för hvilka de icke alls varit afsedda, Yrkade återremiss till komiterade med anhållan att de ville uppgöra förslag till ett sjukhus af trä på Stenbergska åkern för omkr. 12 tusen kr.
Hr Kolmodin hade hört att en myndighet begärt att komiten skulle framlägga antingen förslag till ett nytt sjukhus eller till reparation af det gamla, som, enligt hvad talaren hört, för en utgift af 2/3 af hvad ett nytt kostade, kunde bli så bra att ej dess make fovunes i Sveriges rike. Hvarför bade det ej gjorts? Komiténs förslag vore ensidigt och fattigt. Yrkade återremiss till komitéa, sm nu vore väl bsvandrad i saken, samt uppgöravde af reparatiousförslag å gamla sjukhusat för att man ej sedan måtte inbilla sig, att man gått förbi någonting förträffligt.
Hr Ihre yrkade afslag å komitens hemställen.
Hr Jeurling: Det vore egendomligt, om man nu skulle börja på med det gamla sjukbuset igen, då stadsfullmäktige just upptagit rjukhusfrågan i afsigt att få sjukhuset förlagdt utom staden.
Hr Björkman: Det gamla sjukhuset ännu sämre än Manhem, Om återremiss, skulle tal. bra gerna se, alt stadsfullmäktige bemyndigade komiten att vända sig till någon kunnig och i sjukhussaker förfaren arkitekt i Stockholm t. ex. arkitekten Kumlien. för uppgörande af förslag till sjukhus för 12—15 tnsen kr, Hr Kolmodin: Höll ej på gamla sjukhuset. Befarade att en stockholmsarkitekt skulle göra upp ett alldeles för dyrt föralag, Ett sådant kunde nog göras här på orten, Hr Engström: Vatten kunde lätt fås on Stenbergska åkern, Instämde med hr Björkman.
Hr Bergman: Stenbergska åkern blefve nog bra, men med särskilda kostnader. Det af hr Kolmodin åsyftade förslaget till reparation af gamla sjukhuset hade inkommit flere månader efter det komiterade fattade sitt beslut, som de ej kunde ändra, helst den nya tanken ej var så lockande. Komiterade bads fullgjort sitt uppdrag och återlemnat alla till saken hörande handlingar. Troligen skulle nya ögon upptäcka nya platser. Da gamla hade ej haft tur.
Hr Jeurling: Stkert skattade follmäktige till fullo komicens arbete och tal. vore Öfver tygad att afskgelsen icke skulle, mot fallmäktiges önskan vidhållas. Frågan borde remitteras till samma komiterade.
Hr Kolmodin instämde.
Hr Bergman: Från Stockholm blefve ett förslag mycket dyrt.
Hr Jeurling: Priset vore ju fixeradt till 12—15 tusen kr.
Hr Engström: Blott ritningar skulle infordras, kostnadsförslag kunde bäst göra sjelf.
Fullmäktige biföllo utan votering hr Björkmans förslag att återremittera ärendet till komitsrade med uppdrag att från follt sakkunnig person på annan plats anskaffa ritningar till ett epidemiskt sjukhus af trä för 12—15 tusen kronor.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Mars 1891
N:r 40
låter herr sjökaptenen Dav. Herlitz, medels offentlig frivillig auktion, som förrättas vid Bjers i Lärbro onsdagen den 18 innevarande Mars och börjar kl. 9 på dagen, till den högstbjudaode försälja: silfver, deraf en pokal och 2:ne snusdosor, koppa:, malm, jern- och blecksaker; möbler, såsom sängar, soffor, bord, stolar, ett bättre divansbord; träkärl och andra husgerådssaker; en del glas och porslin; sängkläder; kreatur, hvaraf 2:ne hästar, 1 par dragoxar, mjölkkor och I tjurkalt; kör- och åkerbruksredskap såsom vägnar, kälkar, vänd- och spetsplogar, bättre och sämre selar, klös- och jernpinobarfvar, vindmaskin, grepar, spadar, hötjugor, hackor, sigdar, lior, oxok och kettingar, äfvensom eu vätstol, spinnrockar, vågbalans med vigter, en större spisbäll af jern samt mycket annat, som ej närmare specificeras. Med betalningen. lemnas endast follt säkre och käoda inropare 3:ne månaders anstånd.
Othem den 6 Mars 1891
Etter anmodan,
JOHAN SMEDBERG.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Mars 1891
N:r 40