skulle vara i stånd att skaka på statsrådstaburetter, hade väl ingen trott. Emellertid har, som bekant, deras besvär öfver ålagd brefbäringsskyldighet gifvit konstitationsutskottet anledning att för riksdagen anmäla ecklesiastikministern för hans åtgärd att underkänna besvären. Utskottet motiverar denna framställning sålunda:
»Ifrågavarande af domkapitlet i Visby meddelade beslut, i hvilket kongl. meaj:t ej funnit skäl göra ändring, synes grunda sig på den uppfattningen af lagen 21 September 1888, angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet, att denna afsett att upphäfva allenast den i kap. 24 § 82 kyrkolagen omnämda skyldigheten för klockare att »bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref till prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare», men att samma lag deremot ej afsåge den skyldighet för klockare att bära expeditioner och embetsskrifvelser mellan pastor och komminister inom samma pastorat, som kunde vara klockare ålagd i särskild af domkapitlet utfärdad stadga.
I kap, 24 § 82 kyrkolagen, som innehåller bestämmelser om klockares åligganden, stadgas i sista punkten: »i det öfriga bvad hans embete angår, så rättar han sig efter den förordning, som biskopen och konsistorium honom föreskrifva», Härigenom är således befogenhet gifven domkapitlet att meddela närmare föreskrifter om klockares skyldigheter. Dessa föreskrifter skola dock endast röra »hvad hans embete angår», och stadgandet innebär ej någon rätt för domkapitlet att genom utfärdad stadga utvidga området för de plikter, som åligga klockare, och derigenom pålägga klockare någon för lagen främmande skyldighet.
Det enda stadgande, som pålade klockare brefbäringsskyldighet, innehölls i kap. 24 § 32 kyrkolagen, och då detta numera genom lagen 21 September 1888 upphört att gälla, finnes ej längre i lag någon föreskrift om dylikt åliggande för klockare. Vid sådant förhållande kan emellertid ifrågavarande skyldighet ej vidare anses angå klockares »embete», och för den skull kan ej heller, enligt utskottets åsigt, någon som helst brefbäringsskyldighet åläggas klockare genom af domkapitlet utfärdad stadga eller förordning.
Att med lagen 21 September 1888 verkligen afsetts att befria klockare från all brefbäringsskyldighet framgår äfven af den förberedande behandlingen af densamma. Derunder förekom nämligen intet, som, enligt utskottets åsigt, gifver den minsta anledning att antaga, att efter borttagande af merberörda stadgande i kap. 24 § 32 någon brefbärirgsskyldighet derefter skulle kunna åläggas klockare. Alla de skäl, som finuas anförda till förmån för den genom lagen 24 September 1888 vidtagna ändringen, synas till sin falla kraft gälla äfven ett befordrande af bref och embetsskrifvelser inom en visa församling.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då en sådan tillämpning af lagen 21 September 1888 angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet, som ofvan berörda resolution angifver, enligt utskottets åsigt, till väsentlig del skulle förhindra uppnåendet af det med nyssnämda lag afsedda ändamål, har utskottet ansett sig böra för riksdagen anmäla ifrågavarande ärende.»
Gotlands Allehanda
Måndagen den 20 April 1891
N:r 60
