Dag: 18 april 2024

hade kortrollanten vid kyrkoreparationen N. Pettersson på förut omnämda grunder hemstält hos domkapitlat, som remitterat ärendet till kyrkorådet, hvilket förordade bifall till förslaget.
Sedan landssekreterare Hambræus å kyrkostämman begärt upplysning om, huruvida denna fråga stod i samband med det på föredragningslistan uppförda meddelandet från kyrkorådet rörande Väckt fråga om anskaffande af ny orgel för domkyrkan, och biskopen meddelat, att så ej vore förhållandet, enär ifrågavarande läktare under alla omständigheter måste rifvas, då det vore af stort gage att få platsen fri, biföll stämman utan diskussion den gjorda hemställan, hvadan sålunda norra läktaren kommer att nedrifvas.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juni 1891
N:r 89

för domkyrkan hade fråga väckts, hvadan kyrkorådet till onsdagens stämma beslutit att göra församlingarne ett meddelande härom.
Fördelarne af en ny orge\’s anskaffande i sammanhang med kyrkoreparationen ansåg kyrkorådet vara dels den, att reparationen då kunde blifva på en gång ge: nomförd, så att församlingarne finge tillfredsställelsen att få sin kyrka genast i godt skick, dels den, att man vid en i framtiden nödvändig uppsättning af nytt orgelverk icke behöfde befara någon skada å kyrkans restaurerade inre och slutligen den, att genom orgelns placerande på norra läktaren skulle erhållas 50—60 goda åhörareplatser.
I fråga om kostnaderna anförde kyrkorådet, att ett nytt orgelverk skulle komma att gå till omkring 11 tusen kronor, af hvilka dock blott 8,000 komme att drabba församlingarne, enär för ändamålet finge användas den s. k. orgelfönden och försäljningssumman för den gamla, hvarjämte en del medel ansågs böra kunna anskaffas på enskild väg och återstoden af skilnaden tagas ur domkyrko fonden, De behöfliga 8,000 kronorna ansåg kyrkorådet kuvna lämpligen anskaffas genom ett amorteringslån på 20 år så stäldt, att under de 4 första åren blott ränta behöfde betalas och under de 16 följande derjämte amorteras 500 kronor om året.
Rörande denna angelägenhet uppstod någon diskussion.
Landssekreterare Hambræus var kyrkorådet tacksam för att denna fråga blifvit väckt och godkände de anförda skälen för att vidtaga denna åtgärd nu. Den nuvarande orgeln vore gammal och bristfällig och kunde säkerligen ej användas många år till, så att, om frigan uppskötes, utgiften i en snar framtid dock komme att förestå. Vore nu förhållandet sådant, att ny orgel måste anskaffas, vore det lämpligast att göra detta under reparationen, ty olägenheter torde yppa sig vid att göra det senare. Kostnaden inskränkte sig till 8,000 kr. Visserligen borde man, med hänsyn till den varande höga beskattningen i församlingarna, ej lägga på de samma nya utgifter, men i många fall kunde en underlåten notgift alls icke räknas som god hushållning och ett sådant fall ansåg talaren föreligga här. Derför vore talaren icke rädd för denna nya utgift, utan föreslog att församlingarne skulle besluta sig för anskaffandet af ny orgel samt anvisa medel dertill.
Lsktor Höjer instämde. Men i fråga om sättet för medels anskaffande ville hav, gent emot kyrkorådet, föreslå, att utgifterna för den nya orgeln sammansloges med dem för skolhusbygget och att sålunda tillstånd till upptagande af ett amorteringslån, motsvarande summan af dessa utgifter, i sinom tid begärdes hos k. m:t, och då med en amorteringatid af 40 år, ty fördel vore att få denna tid så lång som möjligt. Han yrkade, att när fullständig utredning gjorts rörande kostnaderna för orgeln man skulle förfara såsom han föreslagit.
Rektor Jacobson yrkade afslag å en framställning som den ifrågavarande, entr han ) ville ytterligare betunga församlingarne me utgifter. För sin del trodde han, att den gamla orgeln ännu i flere år kunde tjenstgöra.
Då församlingarne redan satt sig i stora skulder, vore det ej välbetänkt att öka dessa, så att man blefve alldeles nedtyngd af skatter .
En ny orgel skulle nog draga större kostnader än kyrkorådet beräknat. Det hade sagts att domkyrkofonden skulle få bidraga, men tal, ville påpeka att af densamma skulle redan förut bestridas utgifterna för nya läktare, inredning af tornrummet m,.m., hvilka utgifter talaren för sin del ansåg ej komma att understiga 14—1500 kronor. Kostnaderna för kyrkoreparationen stego hastigt. Domkyrkofonden finge ej lika hastigt tömmas, så att man i en kanske snar framtid ej kunde med densamma betäcka utgifterna framdeles för kyrkan, utan blefve tvungen att äfven härför lita till församlingarne. Derför borde man väl betänka sig och se till, huru man kunde a sig utan denna nya utgift. Yrkade afslag.
Häradshöfding Valdenström erinrade att vid detta ej något definitivt beslut kunde fattas, utan att ärendet antingen måste hvila eller remitteras till kyrkorådet.
Landssekreterare Hambraeus hade äfven med sitt anförande åsyftat en remiss till kyrkorådet, men hade ansett det önskligt att ett meningsutbyte i frågan redan vid detta tillfälle komme till stånd, isynnerhet rörande kostnaderna. Rörande dessas bestridande vore han af enahanda mening som lektor Höjer.
Kronofogde Bokström uuderkände ingaluda behofvet af ett nytt orgelverk, ej haller de skäl som anförts för dess anskaffande. Men man finge å andra sidan ej förbise, det de ekonomiska förhållanden, under hvilka församlingarne lefde, voro så svåra, att såväl församlingarne som kyrkorådet endast med största tvekan borde inlåta sig på nya utgifter. — Visby komme i 5 eller 6 ordningen, från höjden räknadt, bland svenska städer i fråga om utskylder och om man härtill lade den jämförelsevis ringa valata Visby gifver för de skatter det tager, stode det måhända högst. Stadssamhbällena såge i allmänhet med allt för stor sorglöshet tiden an. Dem hotade måhända en fara från politiskt håll. En vy arméorganisation vore en tidsfråga. Måhända ej alltid tullarne kunde användas att bestrida utgifterna härför. Många voro de bland Teprerentationen som då för att fylla bristen hade sina blickar fästa på stadsinkomsterna, t. ex. tolags- och bränvinsmedlen. En vacker dag kunde de kanske tagas. Hade då städerna fortfarande som hittills gått på och ökat beskattningen, blefve det olidligt att bo i dem. Derför borde man väl akta sig för en ny utgift, om den ej vore alldeles nödvändig. I föreliggande fall vore detta ej utredt, ingen sakkunnig hade gifvit sitt bestämda omdöme om den gamla orgeln. Skulle en remiss till kyrkorådet ske, ville talaren att der all möjlig hänsyn skulle tagas just till kostnaderna. Knoappast en kyrkstämma ägde rum utan att man der kom med nya utgifter. Det vore tid att lägga hämsko på detta.
Kontrollanten Pettersson lemnade med stämmans bifall några upplysningar för att visa, att de af rektor Jacobson anförda kostnaderna för nya läktare m. m. ej skulle plifva så stora, som denne talare agsett.
Biskopen var äfven af den meningen, att man vore pliktig till den största förtänksamhet, ionan man framkomme till stämman med kraf på en utgift. Derför kade heller ingen framställning i föreliggande fråga gjorts af kyrkorådet, som blott velat lemna ett meddelande, på det att ej församlingarne möjligen i en framtid skulle kunna göra rådet en förebråelse för att detsamma låtit ett tillfälle gå sig förbi att iakttaga församlingarnes bästa.
Sant vore i allmänhet att man i få städer hade så liten valuta för gina utskylder. Men såg man på skatterna till kyrka och skola både hade tå samhällen och komme sannolikt få samhällen att erhålla så drägliga utgifter.
Rektor Jacobson hade grundat sina beräkningar öfver de af honom anförda kostnaderna på befintliga handlingar, så att de vore nog riktiga. Förenade sig med kronofogde Bokström och upprepade sin farhåga för att domkyrkofonden allt för mycket skulle blifva tagen i anspråk.
Landssekreterare Hambræus interpellerade direktör Söhrling rörande den gamla orgelna användbarhet.
Direktör Söhrling förklarade att nuvarande orgeln ej länge kunde bestå. Den vore gjord af dåligt materiel och metallpiporna vore af nästan bara bly samt hade sjuakit ihop. Det berodde på, om den kunde räddas nu vid reparationen, men han trodde ej att den skulle befinnas i särdeles godt skick efter afklädningen. Orgeln:hade aldrig varit god. Den Far förfärdigad 1837 af en slöjdare, som dels begagnat gamla pipor, dels alldeles för mycket bly i de nya. Kanhända blefve den åter bruzbar, om ej för mycket dam kommit in i piporna. Huru som helst måste den alltid justeras och kunde ej genast begagnas, Mera än 5—6 år trodde tal. ej att den under några omständigheter skulle räcka.
Biskopen betonade det yttrandet, att orgeln i alla händelser måste justeras. Detta vore en betänklig upplysning. Tal. vore rädd för lappverk. Det blifeve ofcast litet resultat af stora utgifter.
Rektor Jacobson erinrade, att dir. Söhrling förut i domkapitlet sagt, att genom inklädnad orgeln kunde bibehållas i brukbart skick, Lektor Bergman ansåg det naturligt, att dir. Söhrling såsom konstnär ville ha ett nytt öch bättre instrument, men ealigt talarens tanke hade han skött den gamla orgeln så förträftligt, att om man blott toge hänsyn till den kyrkliga musiken och icke till konsertmusik, syntes det talaren som om den ännu länze skulle räcka. De buckliga piporna kunde rätas. Så hade man gjort år 1760. Om vederbörlig omsorg iakttagits vid inklädandet, vore orgeln nog oskadad, Önskligt vore om denna nya utgift kunde anstå, då vi ha så många andra nu på en gåäg. Troligen tillkomme på kyrkan åtskilliga öfverarbeten.
Tal. framförde en bön till kyrkorådet att väl se till hur långt de gingo.
Biskopen betonade att domkapitlet alltid, då det gälde kyrkoreparationor, följt den grundsatsen, att inga utgifter för öfverarbeten kunnat ske.
Sedan dir. Sökrling replikerat rektor Jacobson och anfört, att det var efter korrespondens med den bekante orgelbyggaren Lundh, som han rådt till orgelns inklädande, men att enligt hans åsigt en rensning, ehuru ej så kostbar, måste vidtagas, remitterades ärendet till domkyrkorådet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juni 1891
N:r 89