Månad: april 2024

höll i går sitt årsmöte i och invid Roma kyrka. Rätt mycket folk, såväl från staden som landsbygden hade tillstädeskommit. Presterna voro talrikt representerade, deribland kyrkoherden Kulin i Vamlingbo och pastor Lagerman i Hangvar.
Kl, 9,15 f.m. hölls fullständig högmesogudstjenst i kyrkan, hvarvid altartjensten utfördes af kontraktsprosten Alfvegren, kyrkoherde Eneqvist och domkyrkokomminister Söderberg. Episteltexten utgjordes af Uppb. 12 kap., evangeliet handlade om de tio punden och den otrogne och late tjenaren. Biskopen predikade, hvarvid han till text valt Apg 12 kap., Petri befrielse ur fängelset.
Efter predikans slut behandlades å sammanträde de i stadgarne föreskrifna ärendena. Revisionsberättelsen föredrogs och utvisade i behållning från 1889 kr. 925: 79 och i inkomster kr. 1,235: 57 samt I utgifter kr. 709: 32, hvadan behållningen till 1891 blef kr. 1,452: 04. Till ledamöter i styrelsen återvaldes lektor Lemke och öfverstelöjtnant Carlstedt samt till revisorer redaktör Jeurling och handl. Vallér med adjunkten Berglund och bagare Vallin till suppleanter.
Den första af de till öfverläggning uppstälda frågorna lydde: »Är syndernas förlåtelse det sista och högsta, hvarefter en af hjertat Gud sökande själ här på jorden trängtar?» Kontraktsprosten Budin var inledare och höll ett längre föredrag» hvari han betonade att syndaförlåtelsens nåd var pågot outsägligt högt, men högre ändå var, helgelsens nåd, förnyelsens nåd och härlighetens nåd.
Efter afsjungande af en psalmvers samlades man sedan i en bakom kyrkan belägen liten äng, och fortgick mötet sedan hela dagen i det fria.
Andra frågan: »Finnes någon särskild fara för fariseism hos vår tids kristendomslit?» — inleddes af reseombudet Öblom.
Talaren betonade att alla menniskor befunne sig i fara. Ej blott grofva synder lurade, utan äfven dolda snaror, som voro än farligare. Bland dessa voro fariseismen en. Bad att Gud måtte bevara alla från den samma.
Pastor Lagerman. Fariseismen funnes så väl inom som utom kyrkan, och man slapp ej ifrån fariaeismen, om man söndrade sig och ingick i en sekt, Tvärtom vore faran för fariseism mindre inom svenska kyrkan, än annorstädes, ty der predikades Guds ord rent och klart. Fariseismen vore något personligt. Vi borde drifva ut densamma ur bjerta och lefverne.
Kyrkoherde Uddin: Hvem tillstod ej ait fariseismen inom kyrkan vore en stor fara.
Men att för den skull gå ut ur kyrkan för att slippa undan fariseismen kunde blifva att utbyta den ena kryckan mot den andra. Och faran vore större hos sekterna. Genom det idkeliga tackandet och lofvandet, genom det ständiga suset af att vi äro Guds barn, kunde menniskan föfvas in i fariseism, så att hon aldrig vaknade. Begäret att framstå och visa sig sjelf blef också lättare tillfredsstäldt hos separatisterna än inom kyrkan.
Skollärare Pettersson: Luften vore förpestad af fariseism, och detta just på grund at det hemska värfningssystem, som gjorde sig gällande på det andliga området. Den ene ropade hit, den andre dit, Yrvaken, lyssnade menniskan till och följde den som skrek värst. Så vaggades hon i slummer af allt skriket. Det blef ej så noga, hon behöfde ej bryta med sig sjelf. Hög tid vore, att Guds ord med mera allvar lästes, så att man kom på det klara med att det var från sig sjelf, ej från det ena eller andra samfundet, som man måste frälsas.
Biskopen: Just genom motsättningen mot kyrkan uppstod fara för fariseism. Ty fariseism vore till sin ursprungliga betydelse beslägtad med separatism, Mest ondt gjorde den okyrkliga fariseismen, och inför Gud ville talaren vittna, att han alltid funnit fariseismen störst bland de okyrkliga riktningarne.
»Den frivilliga välgörenhetens betydelse för en kristens eget helgelselif» — lylde nästa fråga, som inleddes af
kyrkoherde Enegnist: Krafven på välgörenhet hos Herrens folk äro stora. En kristen med tillslutet bjerta för nöden, vore iagen kristen, ty välgörenheten är en kristens plikt. Den största välgörenheten vore att leda menniskorna in i de himmelska sanningarne. Men man skulle också hugsvala de bedrötvade, afbjelpa den lekamliga nöden så mycket man kunde, I allt måste man lifvas at den kärlek, som tror, hoppas och lider allt. I välgörenheten måste, om den skall vara af rätt art, visa sig ett hjertligt medlidande. Icke blott den hulpne hade nytta af gåfvan, utan än mera gitvaren sjelf. Ty att öfva välgörenhet vore en af lifvets renaste och rikaste fröjder. Delad fröjd, dubbel fröjd. När en kristen lärde att försaka sig sjelf, blef han allt mer renad. Välgörenheten medtörde så att säga en ny salighet, den stärgte och lifvade boppet om det eviga lifvet.
Kyrkoherde Gadd: Bland de kristna gjorda man för litet väl; Om man bara en dag i veckan, hvar och en för sig, lade undan en liten skärf, bura mycket godt skulle ej kunna uträttas! Kristendomens sak vore den frivilliga fattigvårdep, som talaren varmt förordade framför den nuvarande kommunala. Genom densamma skulle äfven goda: frukter vinnas på helgelsens väg.
Kyrkoherde Kullin: Välgörenhet vore välgörenhet, blott då den sprang fram ur ett innerligt medålidsamt hjerta.
Biskopen: En rätt välgörenhet vore att först gifva sig sjelf och sedan sitt. Välgörenheten vore andlig eller lekamlig och kunde åsyfta denna tid eller framtiden. Den sistvämda glömde man i våra dagar. Huru skulle det vara med oss, om våra förfäder också glömt framtiden och ej betryggat den genom allmännyttiga legat och donationer.
Man finge ej glömma, att det andliga arbetet behöfde lekamligt understöd, dels arbetet här hemma, dels ute i hednaverlden. Sjelf behöfde talaren så ringa, och sjelf var han nöjd, men han ville lägga folket på hjertat, att flere af deras församlingslärare måste, på grund af sin ekonomiska ställning, göra sitt arbete med suckan i stället för med fröjd.
Det vore hvarken dem sjelfva eller församlingame nyttigt, hvarför de borde bebjerta detta förhållande och söka undanrödja det. Detsamma gälde hednamissionen.
Efter en timmes middsgarast samlades man ånyo kl. 3 e m., hvarvid först behandlades frågan: Hvilka missriktningar finnas för närvarande hos oss i afseende på den offentliga bönen?
Kyrkoherde Odin fann att den offentliga bönen i våra dagar ofta var ord utan innehåll, visade ej tillbörlig vördnad för Guds majestät, vore salvelsefull, kom oftare från ett bjerta, öfverfullt af andliga ägodelar, än trån ett andligen fattigt bjerta. Der saknades förkrosselse och barnasinne. Synderna bekändes för litet. Särskildt hos sekterna vore det idkeliga bedjandet en missriktning, såsom om man trodde att Gud mera bevektes genom att samma sak upprepades gång på gång af flere perserer. Innan man kan bedja offsnmtligen, måste Hjöreas enskildt stämmas til bön. Hade man ej bönestämningen, vora det bättre att bedja efter formulär. Dermed kunde hända, att bönestämningen infurno sig.
Reseombudet Öblom betönade att bönen mera borde användas i hemmen. Hänvisade till psalmbokens böner.
Kyrkoherde Gadd: Man borde ej taga anstöt af en bön efter formulär. Kristus sjelf bade gifvit oss ett böneformulär i fader vår. En stark missriktning i fråga om bönen fans hog separatisterna.
Kyrkoherde Uddin: Bättre att i fattigdomens tider använda formulerad bön än att det skulle bli ljudande malm och klingande bjällra blott. Vände sig mot det ofta förekommande förfärliga skriandet på Jesus, hvilket påminde om Basls prester. En missriktning vore ock att qvinnor och barn bådo offentligen. Strede mot Guds ord, alstrade högmod.
Pastor Lagerman påpekads-att i vår psalmbok fans en god och beaktansvärd afhandling, som hette: kristlig undervisning om bönen.
Kontraktsprosten Alfvegren: Man bad för litet med hopp om bönhörelse. Likt sjömannen, som, om han ej för töcken ser fyrbåken, dock ser åt det hållet, der han vet den finnas, så skulle ock bedjaren vänta bönphörelse.
Sedan biskapen gjort en sammanfattning af diskussionen, öfvergick man till en ny fråga: Vigten af och bästa sättet för åstadkommande af kyrkornas uppvärmning på Gotland.
Hemmansägare J. Larsson, Endregårda påpekade vigten af kyrkornas uppvärmniog. Folket vore ej så härdadt nu som förr, en del fattiga hade ej nog varma kläder, en del kyrkobesökare voro sjuka och gamla. Många dödsfall hade sin grund i de kalla gyrkorna. Ingen andakt kunde bibehållas, om man skulle sista och frysa under gudstjensten. Man finge ej undra på om man i st. f. de kalla kyrkorna valde de uppvärmda separatistkapellen.
Sättet att värma upp kyrkorna floge rätta sig efter råd och lägenhet. Hade man fått syn på behofvet, hittade man nog på mebel. Först borde kyrkornas dörrar och fönster tätas samt varmluftsvgoar användas. Förordade Friedländers system, som vore billigt neh bränslebssparande.
Sedan skollärare Pettersson, Vostergarn, hållit ett föredrag öfver ämnet: Försvarsnihilismen inför Guds fjerde bud, afslötos dagens förhandlingar med gudstjenst i kyrkan af kyrkoherde Uddin, som dervid talade öfver liknelsen om sånirgsmannen.
Deltagarne i mötet torde i det närmaste ha uppgått till 7—800 personer.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juni 1891
N:r 89