i måndags afton i S:t Nikolaus till förmån för domkyrkoreparationen gynnades af vackert väder och var besökt af omkring 400 personer.
Festen inleddes med tvänne af en tredubbel qvartett ur sällskapet »N. N.» afsjungna sånger »Du som verldar har till rike» och »I skogen hörs en mäktig stämma brusa», hvarpå literatör Sandberg deklamerade Tegvérs vackra och stämningsfulla poem »Fridsröster».
Efter en kort paus, hvarunder den ståtliga ruinen upplystes med bengaliska eldar i skiftande färger, hvilket, som vi nogsamt här känna, verkar särdeles effektfullt, föredrog en ung manlig amatör ett par fiolnummer till ackompanjemang af piano, Schumannos »Tränmerei» och »Schlummerlied». Spelet var mjukt och känsligt, instrumentet var ett högst förträffligt sådant, och den unge amatören inhöstade rikligt bifall.
Följde så åter ett par mansqvartetter, »Sturmbeschwörung» och »Tonerna», hvarpå fröken Söhrliog och en musikälskare sjöngo en anslående duett, Faures »Krucifix». En ung musikälskarinna sjörpg med behaglig stämma, beledsagad af piano och fiol en sång af Sjögren.
Kom så föreställningens »clou», som det plägar heta. Från en i kyrkans vestra del befintlig tribun drogs förhänget undan och nu visade sig för &åskådarne en vacker tablå, belyst af eldar.
Marken låg hvit af snö, rundt om stodo granar och furor med snötyngda grenar, och på det mjuka, hvita täcket slumrade ett par af armodets barn. De hade råkat vilse i skogen och uttröttade slutligen somnat in i hvarandras armar.
Men rundt omkring dem stodo skinande hvita eglar på vakt, bredande sina skyddande händer öfver de små värnlösa.
Den stämningsfulla, idéalistiska tablån väckte lifligt bifall och förhänget måste ännu en gång dragas undan för taflan, som nu visades i ny belysning. Under tablån utförde den omnämda tredubbla mansqvartetten »Integer vite» för brumkör.
Slutnummret på programmet utgjordes af ett par ytterligare qvartetter »Brudeferden i Hardanger» och »Stjernorna tindra re\’n». Till utgångsmarsch sjöngs med fart och kläm »Hur skönt det är i skogen få», hvarunder man så småniogom aftroppade.
Den i festen icke minst integrerande delen var belysningen, hvilken som vanligt sköttes af bokhandlare V. Nyberg på ett om verkligt mästerskap vittnande sätt.
Hr N. har ett öga som få för ljuseffekterna och en djerfhet att placera sina eldar, som är öfver allt beröm. Vi vilja blott påpeka de moment, då ruinens vackraste partier upplystes på en gång af röda och gröna eldar, hvilkas ljusstyrka bröt sig mot hvarandra i rent af magisk verkan.
Tillställarne hafva all heder af denna fest, som nog ej kostat så få ansträngningar, och hvars ändamhl var så oegennyttigt.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 26 Augusti 1891
N:r 131
