var som bekant ämnet för ett föredrag, com skollärare K. Pettersson i Vestergarn höll i somras unger ett missionsmöte vid Roma. Föredraget inflöt sedermera i den härstädes af biskop von Schéele utgifna »Tidskrift för Kristlig tro och bildning.»
Denna uppsats göres nu till föremål för en ledare i Göteborgs Handelstidning, hvilken vi till största delen här nedan skola anföra:
Knappt hade prestmötena i Strängnäs och Lund förenat sig om det af biskop Billing formulerade tillägget till kyrkolagens § 1, i fråga om den lära, som borde kallas »Svenska kyrkans lära», förr än man får i en högkyrklig tidskrift läsa en framställning, som på ett betänkligt sätt motsäger och upphätver giltigheten af de båda prestmötenas uttalande, säger den citerade tidningen.
Detta gick nämligen ut derpå, att i kyrkolagen borde, efter ordandet om kyrkans bekännelseskrifter, förklaras, att innehållet i vissa omnämda skrifter, och bland dem Luthers stora och lilla katekes, vore »en sann utläggning och följdriktig utveckling» af kyrkans lära.
En författare, som kallar sig K. Pettersson, i »Tidskrift för Kristlig Tro och bildning», har i tidskriftens fjerde häfte innevarande år fått införd en uppsats, kallad: »Försvarsnihilismen inför Guds fjerde bud», hvilken, som sagdt, motsäger på ett föga uppbyggligt sätt den ofvannämda förklaringen, rörande Lutherska katekesens egenskap af »sann utläggning» m. m. af den evangeliskt-lutherska läran.
Hr Pettersson grundar sin gensaga mot den s. k. Försvarsnihiliemen på det fjerde budordet i vår katekes, då han tolkar detta sålunda, att det der uttalade löftet bör lyda: »Länge lefva i det land, Herren dig gifva vill» — under det att vi alla, allt från barndomen, af Luthers lilla katekes inhämtat, att orden börd lyda: »länge lefva på jorden.»
Luthers tolkning innebär en »kosmopolitism», hvilken icke kan tillfredsställa försvarsvännerna, men hvilken ej lärer jäfvas af Nya testamentets lära, om också något enstaka bibelspråk hos Paulus tycktes strida dermot. Ur det s, k. Mosaiska ordet, sådant det tolkas af hr K. Petterson, kan visserligen, om också något konstladt, dragas en slutföljd till förmån för det egna — ej gifna, utan utlofvade landet — men då får Luther orätt. Huru står man i eå fall inför det »klara uttrycket», att Luthers katekes utgör »en sann utläggning» o. s. v. af den på »Guds ord» grundade evangeliska läran?
Svaret på detta delikata spörsmål öfyerlemna vi åt biskoparne Billing och Ullman med deras liktänkande vid prestmötena i Strängnäs och Lund. Vi äro för vår del alldeles eniga med förf. i »Tidskrift för Kristlig tro och bildning» i fråga om skilnaden mellan försvars- och anfallskrig, I likhet med alla fredsvänner, hvilka hylla just samma mening, betrakta vi anfallskriget såsom ett brott, under det att försvaret af fädernesland och hem utgör en pligt af allvarligaste art. Men vi äro ej rätt säkra på, att hvad den afsedda förf:n åberopar eåsom stöd härför i vare sig fjerde budet eller Nya testamentet äger full giltighet.
I det förstnämda talas endast om att »hedra fader och moder». Låt vara att också förfäder kunna och böra häri inräknas, så lärer dock deri näppeligen kunna inläggas skyldigheten för de enskilde medborgarne »att hålla vårt land i betryggande försvar», såsom förf:n uttrycker sig, men väl måhända »att stänga hemmets dörrar för väldsverkarne». — I vår tanke ligger dock i orden »hedra fader och moder» en annan och, åtminstone enligt mosaisk uppfattning, högre menivg, nämligen den som sammauhänger mad den patriarkalism, bvarpå det israelitiska samhället, liksom alla Österlandets samhällen, var bygdt. — Men derom vilja vi ej här tvista.
Svårare står sig förf:n inför nya testamentets uttalanden, Under kapitelöfverskriften: »Om vi såsom kristna hafva rätt till materiellt försvar», yttrar han, bland annat:
»Man medgifver måhända, att fosterlandskänslan är berättigad, men påstår, att det materiella försvaret icke är med kristlig lära och kristlig anda öfverensstämmande; och denna framställning är så mycket mera egnad att anslå fromma, fredsälskande sinnen, som den låter den stora verldsförbrödringen framstå så målande skön i hägrande bilder. »Det anstår icke en kristen», säger man, »att strida med köttsliga vapan»; »de som taga till svärd, skola förgås med svärd»; »om någon vill taga din lifklädnad ifrån dig, så låt bonom få manteln med!» Dessa och dylika skriftställen anför man för sin mening, och att rikta sådana ord mot förvärfs- och anfallskrig, är ju alldeles på sin plats; men att vända dem mot hvad som åtminstone till sitt syftemål alltid bör vara ett försvar, hvarigenom man icke blott vill hägna sitt fädernesland och värna dem, Gud anvbetallt oss att skydda, utan hvarigenom man i första runmet vill tillförsäkra sig fredens rätt, för att förekomma härjningar och blodsutgjutelser — detta är att miesförstå skrifteng ord öch tolka den utan urskillning och sammanhang. Berörda och liknande skriftställon mana till sjelfförsakelse och uppoffrivg af egna fördelar; men lika litet som Gud är söndrad mot sig sjelt, lika litet upphäfva dessa nytestamentliga bud de förpliktelser, han gifvit oss i sitt fjerde bud: att skydda hem och samhälle för våld och ödeläggelse, så långt vi det med hang bistånd förmå. Är det min plikt att hindra mördaren från att lemlästa en stapplande, värnlös fader eller moder, min maka och mina barn, eller är det min plikt att med omensklig likgiltighet låta dem marterag inför mina ögon, utan att söka afvända det? I senare fallet veta skogens djur bättre sina förpliktelser, Nej, ett sådant försvar, som det antydda, är min plikt, derför att familjekärleken är min heliga förpliktelse.»
Härtill må invändas, att det också gifves uttryck i nya testamentet, hvilka icke skilja mellan anfalls- och försvarskrig utan förkasta båda.
Dervid må i första rummet ihågkommas det bibelspråk, hvarpå Leo Tolstoj bygt sin absoluta försvarsnihilism — ty han hör till de få, som kunna med fullt fog kallas försvarsnihilister — nämligen order: »I skolen icke stå det onda emot» (numera öfversatt med »de onda emot».) Denna befallnitg, som varit atgörande för den frejdade ryske författarens verldsåskådning, har af honom betraktats såsom ett så afgörande budord — utgånget som det var ur Jesu egen mun — att han ansåg menniskorna böra lida allt, äfven våld på hem och samhälle, på föräldrar och allt det käraste vi äga, utan att göra motstånd. Ty hvad vinner man väl med motståndet? frågar Tolstoj. »Jo, endast att massan af hat och hämd blefve ökad», men detär något som vi böra hindra, icke främja.
Befallningen till Malchus (Joh, 18: 10) att sticka sitt svärd i skidan kunde svårligen innefatta förbud mot anfall; ty hvad Malchus ville var ej att anfalla, utan att försvara sin Herre och Mästare.
Lägger man härtill hvad som säges — orden lagda i Jesu egen mun — om huru de »saktmodige skola besitta jorden», samt huru de »fridsamme skola kallas Guds barn» så torde man finna, att nya testamentet icke ger försvarsväonerna stöd för sin nitälskan.
Och nya testamentet bör väl gälla mer inför kristne», än detta fjerde bud, inför hvilket, enligt den åberopade förf:n, »försvarsnihiliemens alla murar ramla. — I allt fall bör man, innan man blir viss på denna utsaga, göra sig säker om, hvilkendera af de båda uttolkarne af detta fjerde bud: hr K. Pettersson eller doktor Martin Luther, har rätt. Den senare har dock två prestmötens vitsord att stödja sig på, att hans tolkning utgör »en sann utläggning» af den evangeliska läran; men det har icke hr Pettersson.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1891
N:r 137
