har i dag inför magistraten hållits rörande eldsvådan i tisdags natt hvarvid intet väsentligt nytt, utöfver hvad vi redan meddelat, kom i dagen.
Till förhöret voro kallade konsul Axel Ekman (för Visby Varfsbolag) konsul E. Cramér samt de vid förberedande polisundersökningen hörda personerna, hvarjämte för försäkringsbolaget Skandia var närvarande inspektören Gabriel Lindbom.
Sedan polisrapporten blifvit uppläst och de deri gjorda berättelserna upprepats och vidkänts, anmodades brandschefen att redogöra för eldsvådan.
Genom telefonbud hade han varskotts om branden strax efter kl. 2 på morgonen och hade han då genast skyndat dit.
Elden hade d& redan börjat fatta i äfven Cramérska saltmagasinet, och hans uppfattning af branden blef genast den, att de båda magasinen ej kunde räddas, utan att ansträngningarne måste riktas på att rädda de kringliggande. Derför placerades de anländande sprutorna dels vid de söderut liggande magasinen, dels för att hjelpa artillerisprutan, hvilken först anländt till platsen, vid de norra magasinen.
Rörande stora uppfordringsverket, upplyste brandschefen, att detta anlände först när båda magasinen brunno. Dess uppgift hade ej varit att användas som spruta utan för att understödja de på ångbåtsbolagets magasin arbetande sprutorna. Verket hade blifvit rengjordt och hads flere gånger under hösten vid brandschefens inspektion befunnits i ordning; att det vid brandtillfället vägrade; satt tjenstgöra så länge, att det först vid eftersläckningen kunde komma till användning, ansåg brandschefen bero derpå, att det lätt händer, när verket vid låg temperatur sättes i gång, att ventilerna suga upp isbitar, som genast göra det obrukbart. Först sedan en smed, medförande glödgade jern för att tina upp ventilerna, anländt, lyckades man få verket i gång.
Härmed var förhöret afslutadt.
Att uppfordringsverket ej tjenstgorde så som man kunde ha väntat och önskat, är genom magistratsförhöret tillfyllest konstateradt genom den upplysningen att stadens verksammaste släckningsredskap ej kunde komma till användning förrän vid eftersläckningen. Om detta berott på någon försumlighet vid skötseln, hade saken, enligt hvad vi kunna finna, ej varit så bjelplös som nu tyckes vara fallet. Ty är uppfordringsverket så beskaffadt, att redan genom dess användning mankemang i maskineriet kan uppstå, då är detsamma icke så värdefullt som man både trott och hoppats. Och den upplysningen var ingalunda hugnesam.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Februari 1892
N:r 27
