domkapitlet och kyrkorådet emellan har af den senare korporation framlagt till församlingarnes bedömande å kyrkstämma kl. 5 om söndag afton i domkyrkans sakristia. Vi vilja för våra läsare på förhand redogöra för grunderna till och fortgången af striden.
Å stämma 2 Maj 1890 beslöto för samlingarne uppdraga åt kyrkorådet att försälja de i kyrkan befintliga gurneyugnarne och hvad öfrigt af kyrkans inredning blefve genom reparationen obehöflig och skulle för allt detta inflytande medel användas till betäckande af oförutsedda utgifter i samband med samma reparation.
Sedan kyrkorådet fått åt sig uppdragen reparationen af de sedermera tillkomna bristfälliga pelarne, beslöt rådet å sammanträde 10 sistlidne Oktober att antaga ett af bygmästare Lindgren gjordt anbud att för diverse trävirke efter gamla bänkar m. m. betala 50 kronor, hvilken summa sedan skulle gå i afräkning på Lindgren tillkommande liqvid för sagda pelarreparation.
Biskopen, som vid detta sammanträde ej var närvarande, afgaf sedan å kyrkorådssammanträde 2 Nov., då rådet beslöt att till domkapitlet öfverlemna de för gurney-ungnarne inflytna 285 kronorna till domkapitlet, mot rådets beslut af 10 Oktober följande protest:
Genom det nu fattade, enligt min öfvertygelse alldeles riktiga beslutet (nämligen kyrkorådets öfverlemnande till domkap. af 285 kr. för försålda ugnar) synes mig domkyrkorådet komma i strid med sitt beslut af 10 Oktober; detta år att använda inkomsten af andra försålda obrukbara kyrkoinventarier till pelarnes reparation. Kyrkostämman har nämligen på domkyrkorådets förslag 2 Maj 1890 besintat försäljande af de i domkyrkan varande gurney-uguarna och hvad öfrigt af kyrkans inredning blefve genom reparationen obehöfligt, samt att de för detta allt inflytande medel finge till betäckande af oförutsedda utgifter vid samma reparation användae. Det sammanhang, som här råder mellan ugnarna och öfriga inredningsföremål från kyrkan, hvilka kunde komma att af domkyrkorådet till fullgörande af ifrågavarande stämmobeslut försäljas, medgifver icke någon godtycklig åtskilnad vid användningen af de influtna medlen. Och godtycklig är den af kyrkorådet nu gjorda åtskilnaden, då hvarken vågon utredning föreligger eller änvu kan föreligga, som gifver stöd för det antagandet, att till pelarnes reparation möjligen komme att erfordras utötver det af församlingarna anelagna maximibeloppet 4,855 kr. de 50 kronorna, som inflntit för försåld träinredving, men icke de 285 kronorna för föreålda v2anvar, ej heller den omständigheten, att stämmobeslutet i fråga blifvit på olika tider verkstäldr, kan i minsta mån inverka på sjelfva böslutets likhet rörande alla de deri omnämda obrukbara kyrkoinredningsföremålen eller slutligen något ua danvtag låter sig göra från beslutet, att de för detta allt inflytande medel skulle på ett och samma sätt användas. Med stöd ar hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig bemställa, det domkyrkorådet behagade brivga sa astämmighet i användvingen af de genom rådets försorg medelst försäljning af de i domkyrkan varande gurneyugnarne och bvad öfrigt at kyrkans inredning blefve genom reparationen obehöfligt inbragta penningmedel.
Spörjes åter, hvilketdera af de bägge beslutade olika sätten att använda dessa medel är det rätta, förefaller mig svaret lätt fannet. Kyrkostämmobeslutet säger, att de skola användas till oföratsed.la utgifter vid samma reparatiop, som komme att göra något af inrednivgen obehöfligt, hvilken reparation vid beslutets fattande var den enda förefintliga domkyrkoreparationen och hvars besörjande blifvit af kyrkostämman 27 Maj 1889 åt domkapitlet öfverlåtet. Att detta öfverlåtande är i bel och full laga kraft lärer icke kunna bestridas. Att åter pelarreparationen är en annan, icke samma reparation, har rådet visat sig sjelft anse, då det 30 sistlidne September funnit nödigt att föreslå församlingarna dess anförtroende jämväl åt domkapitlet såsom den myndighet, som kunde anses dertill bäst lämpa sig. Att älven församlingarna betraktade reparationen al pelarae såsom en relativt ny, icke samma reparation, framgår ovedersägligt af deras beslut 5 Oatober innevarande år att åt en annan myndighet uppdraga verkställandet häraf.
Detta betraktelsesätt står ock i full öfvereusstämmelse med såväl församlingarnas som domkyrkorådets uppfattning af den a, k. orgelfrågan. Församlingarna ansågo icke at nöden att uttala hvem som hade att verkställa deras härntinnan fattade beslut, såsom ej heller domkyrkorådet framstält något förslag i detta alseeude, Och när sedan rådet förklarade det beslutade inköpet af ny orgel sjellsärifvet tillböra sig, skedde detta naturligtvis under förutsättning att frågan nu gälde något relativt nytt, icke eamma rcparation, som domkepitlet aumodats att ombestyra. Och hvem twiflar väl, att denna domkyrkorådeta törklaring träffade samman med församlingarnas outtalade åsigi? Likväl hade orgeln varit upptagen i det större reparationsförslaget, något som naturligtvis icke kunvat vara fallet med pelarae, om hvilkas bristfällighet man vid tidpunkten tör de bägge ursprungliga reparationsförslagen icke hade någon aning. Har sålunda orgelköpet, som ju icke var en så alldeles ny sak, likväl blifvit behandladt såsom något utanför den åt domkapitlets försorg uppdragna reparationen liggande, bura är det då tänkbart, att polarreparationen kan vara »samma reparation»?
Då jag anser det alldeles oförenligt med sann bildning att icke göra hvad man förmår för att få ett begånget misstag rättadt, så föreslår jag att rådet, med ändring af dess i min frånvaro 10 Okt. 1891 fattade beslat att använda en del af de för försålda obrukbara inredningsföremäl influtna medlen till pelarnes reparation, nu måtte besluta, att hela den inkomst, som härigenom uppkommit, skall ö:verlemuas till domkapitlet till bestridande af oförutsedda utgifter för den vid tidpunkten för sagda beslut allena existerande och åt denna myndighets försorg öfverlemnade domkyrkoreparationen. Lika väl som inkomsten för de törsålda obrukbara ungnarna med rätta tillfallit den kassa, som har att besörja ny värmeledning, så måste inkomsten af de försålda obrukbara bänkarne och läktarne tillfella den kassa, som har att besörja nya bänkar och nya läktare, enligt kyrkostämmans åtvetydiga beslut, att låta genom domkyrkorådet försälja de i domkyrkan varande gurney-ugnarne och hvad öfrigt af kyrkans inredning blefvo genom reparationen obeböfligt, samt att de för detta allt inflytande medel finge till betäckande af oförutsedda utgifter vid samma reparation användas.
Kyrkoherde, med undsntag af lektor Lemke, afslog den sålunda gjorda framställningen under övskan, att i anledning af biskopens protest, få uti protokollet intagen dess uttalade hsigt att beslutet af 10 sistlidne Oktober vore fattadt i full öfvertygelte om dess laglighet och öfverensatämmelse med kyrkostämmans föreskrift.
Med anledning af denna protest har kyrkorådet å sin sida afgifvit nedanstående svaromål:
Om det i kyrkostämmoprotokollet 2 Maj 1890 begagnade uttrycket »samma reparation» skall såsom hr biskopen anser innefatta betydelsen af enahanda bygnadsarbete, som vid tiden då beslutet om försäljning af för kyrkan obehöfliga inventarier af församlingarna fattades, var åt domkspitlet uppdraget eller icke — detta är af underordnad betydelse.
Lösningen af frågan ligger icke i detta uttryck. Skall, det oaktadt, uttrycket anses vara af någon väsentlig inverkan på frågan, så är lätt att inse, att i detta fall gäller det här samma kyrkobygnadsreparationsarbete pelarnes iordningsställande, ty domkapitlet har sig nemligen uppdraget att reparera nedre och kyrkorådet den öfre delen af pelarne. Kyrkorådet håller före att samma reparation bör här rättast tagas i betydelsn af kyrkobygnadsreparation. Denna rådets uppfattning var ock orsaken dertill att rådet 30 sistl. September föreslog att reparationen skulle öfverlåtas åt domkapitlet, som redan hade uppdraget att låta reparera pelarne, helst detta nya uppdrag vore att betrakta endast såsom en fortsättning, ett follständigande af det förut varande arbetet. Kyrkostämmobeslutet säger nämligen att, sedan obehöfliga effekter genom kyrkorådets försorg försålts, de influtna medlen skulle få användas till oförutsedda extra utgifter vid kyrkans reparation — det är här det väsentliga — utan att angifva hvilka myndigheter eller för hvilka arbeten medlen skola användas, och kyrkorådet synes närmast berättigadt att, för församlingarnas räknivg, använda dessa församlingarnas medel för den del af »kyrkans reparatior» som rådet af församlingarna uppdragits att verkställa och det så mycket hellre som då — såsom här är förhållandet kyrkostämman för utförandet af dess beslut ej utsett annan särskild myndighet, sådant enligt kyrkostämmoförordningens § 22 och alldeles i likställighet med uppgifna förhållandet med orgelverket, tillhör kyrkorådet, som det ock åligger att medlen redovisa.
Det förhållande, att kyrkorådet medgifvit domkapitlet att för de åt kapitalet uppdragna reparationsarbeten använda försäljningesumman för gurney-ugnarne, 285 kr., stödericke hr biskopens uppfattning i hvad rör dispositionsrätten till de omtvistade 50 kronorna bär är icke fråga om »andra» obrukbara inventarier — emedan vid tiden för ungnarnes försäljning annan bygnadsmyndighet för kyrkobyggnadsreparations utförande än domkapitlet ej var utsedd och kyrkorådet redan å sammanträdet 2 Augusti, innan bristfälligheterna å öfre delen af pelarne voro kända eller åtminstone något beslut derom fattats, attalat sin åsigt om försäljningssummans för gurneyugnarnes användsnde, om ock beslutet derom först 2 November formligen affattades.
En så trång uppfattning af begreppet »kyrkans reparation», som här vill göras gällande, har förat ej förekommit. Medel, genom testa= mente donerade till»kyrkans reparation», och gåfvomedel, som uttryckligen blifvit insamlade för samma ändamål hafva med hr biskopens och domkapitlets goda minne användts för orgelbygnaden. Det är i sanning förunderligt, att samma myndighet, som nyss godkänt en dylik tolkning, nu skall bestrida att reparationen af öfre delen af pelarne, hvilkas nedre delar domkapitlet sjelft låter laga, ej skall ingå wi eller utgöra en del af den »kyrkans reparation». hvarom åmajstämman handlades, och till hvilken, i händelse af oförutsedda utgifter, medel, som kunde komma att inflyta, för kasseradt och :örsåldt innanrede, finge användas. Hade ofvanvämda reparationsdetalj blifvit anförtrodd åt domkapitlet och en oföratsedd utgift dervid framträdt, så hade kapitlet, på grund af kyrkostämmans beslut utan tvekan användt de femtio kronorna till dess betäckande och ingen bade tadlat kapitlet derför. Kan det månne vålla någon ändring i sakens hela beskaffenhet och natur att arbetet tillfälligtvis genomföres af en annans korporation? För kyrkorådet är hela den på hr biskopens och domkapitlets sida uppstälda distinktionen ofattlig.
Emot påståendet att, emedan domkapitlet åtagit sig att ombesörja anskaffandet af nya bänkar, kapitlet ock borde få disponera hvad som ingått för de gamla bänkarnes försäljning förefaller dels att ett dylikt anspråk här så mycket mindre borde ifråga komma, som domkapitlet i denna fråga icke inhämtat församlingarnas mening och följaktligen ej heller för bänkarnes anskaffande erhållit något dess uppdrag och dels att kontrakt om bänkarnes förfärdigande är upprättadt och bänkarne snart färdiga utan att någon särskild ökad utgift derför varit af nöden eller någon utredning föreligger, som gifver skäl förmoda att någon ny utgift erfordras. Ur denna synpunkt kunna inga rättsanspråk åberopas. Tvärtom!
Då anskaffandet af nya bänkar icke ingått i de bygnads- och reparationsarbeten, som församlingarna åt domkapitlet uppdragit, kan här med skäl sägas, att kyrkostämmobeslutet af 2 Maj 1890 icke äger tillämplighet särskildt på de ifrågavarande femtio kronorna.
Orgelverket har sin särskilda historia och Sövå har föga sammanhang med den väckta frågan.
Kyrkorådet beklagar slutligen att denna tvist blifvit väckt; det är en tvist de två kyrkliga myndigheterna å platsen emellan, hvilken rent af för det kyrkliga anseendets skull aldrig bort äga rum, en tvist, som rör rätten att disponera 50 kronor, en tvist, som, då det är antagligt att der icke blir något mera att försälja, hvilket i så fall skall gifva sig till känna före medio af Mars månad, då pelarne skola vara färdiga, lätt kunnat undvikas, om domkapitlet till dess velat bida med åtgärden i fråga, helst om, såsom antagligt är, det vid nämda tid visar sig att medlen ej behöfvas för de åt kyrkorådet uppdragna arbetena, dessa då blifva till domkapitlet öfverlemnade. Det synes så mycket hellre kunnat gå för sig att uppskjuta med denna lagsökningsåtgärd, som frågan ej stort före sagda tids utgång medhinner att till sintligt afgörande befordras och — i sak — antingen nu medlen af domkapitlet eller kyrkorådet disponeras, de, på hvilken väg de än gå, alltid komma »kyrkobygnadens reparationer» tillgodo.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 December 1891
N:r 196