Dag: 15 juli 2024

fortsatte till middagen i onsdags diskussionen om det nya handboksaförslaget. I meningsutbytet deltogo, efier de i vårt onsdagsoummer nämda talarne, v. pastor Lagerman i,Hangvar, hvilken åter uppträdde till försvar för prestens sjelfkommunion — Kyrkoherde Reuser i Stenkyrka ansåg att det skulle vara fördelaktigt, om det nya förslaget tillåtit presten att vid bönernas läsande från altaret stå vänd åt församlingen, som annars i stora kyrkor hade svårt att höra. För sjelfkommnuoionen hade tal. nästan varit böjd, men hvad prof. Bring yttrat i saken hade han funvit så talande att han ej pu ville vara med derom. Deremot skulle det ha varit till stor nytta om presten haft rättighet att utdela nattvarden erskildt åt dem som af samvetsbetänkligheter ej ville anamma den tillsammans med den öfriga församlinden. Derigenom skulle separatismen säkert mycket stäfjats. — Pastor Sjögren, Fridtorp, uttalade sina sympatier för den nya formen på syndabekäunelsen. — Kyrkoherde Olofsson, Levide, ville lemua sitt votum för det nya handboksförslaget. — Professor Rudin anmärkte, gent emot kyrkoh. Reuser, att det ej låge så mycken vigt på, att liturgien bördes, då församligen snart lärde sig den och kunde följa med.
Såsom försvar för prestens sjelfkommunion ville han använda b:bslordot: du skall icke binda munnen till på oxen somtröskar. Hvad beträffade nattvardens utdelande till presten genom kyrkotjenarne kuode detta gå för sig i den reformerta kyrkan, der de äldste voro mera liturgiskt holgade än t. ex. våra kyrkovärdar och klockare. — Prosten Alfvegren förklarade att han icke med sina unmärknoingar mot handboksförslaget uttalat en förkastelsedom; tvärtom örskade äfven han dess antagande.
Till sist gjorde biskop von Schéele några detaljanmärkringar mot förslaget.
I fråga om sjelfkommunionen ville han säga, att han aldrig nekat eller skulle neka någons af stiftets prester att sammanlysa gudstjensten, när han kände behof af att begå nattvarden hos en embetsbroder. Hyste mycken betänklighet mot sakramentets anammande utan föregående absolution. Härmed var meningsutbytet slut och psalmen 325, vv. 2—3 sjöngs.
Det andra af öfverläggningsämnena lydde: »Hvad kunna och böra vi såsom kristoa göra till åtlydnad af vår Herre Jesu Kristi befallning i Mathei 28: 1920? — Som bekant innehåller detta bi belatälle Jesu uppmaning »act gå ut i hela verlden och göra folken till lärjungar»: Frågan inleddes af teol. docentea Tottie, som till aoknytosingspunkt valde berättelsen i 2 Mos 17 kap. om Israels barns strid med Amalek. Mot denne fiende sände Moses ut Josua med en utvald skara krigare; sjelf steg Moses upp på ett berg och följde med öga och deltagande de sinag kamp, och så länge han höll sina händer sträckta mot höjden hsde Israels barn seger, men när han lät dem falla hada Amalek öfverhanden.
Häraf gjordes nu tillämpning på misesionsverksamheten. Vi kristne hade att utsända utvalde män i striden, men skulle ej lemna dem vind för våg utan med del tagande följa dem samt lyfta våra hän der i bön. Tal. beklagade att vår yttre missionsverksamhet vore så splittrad. »Med samlade krafter» borde vara valspråket. Äfven borde man se till att man sände missionärer endast till folk, som ägde de förberedelser, som kristendomens mottagande fordrar.
Hvad sålunda af tal. yttrats fick utgöra svar då frågan. Tvänne andra spörsmål, som stodo på förmiddagens program, uppskötos till nästa årsmöte och förbandlingarna afslötos med afsjungandet af ps.
69 vers 1.
Kl. 6 på e. m. samlades man åter och förtog till behandliog frågan: »Hvad har kyrkans presterskap att räkna för sin uppgift beträffande ledningen af det nyvakvade kristendomslifyet? —
Kyrkoherde Reuser, Stenkyrka, yttrade inledningsvis att i presterskapets ifrågavarande ledning borde innefattas allt, som behöfs för kristendomslifvets födelse, utveckling, värnande, styrkande och bevarande. Men den, som skall leda andra, måste sjelf se. Pånyttfödelse hos presten vore en betingelse för en rätt vård, hvarjämte ledaren måste besitta en relativ andlig mogenhet och stadga. Dock borde man ej undertrycka friheten, så att alla själar blefvo som stöpta i en form. Prestens personliga förhållande till Gud, hans vandel och exempel vore en stor myndighet, när den förenas med kärleken.
Pastor Lagerman, Hangvar, påpekade, att presten ej borde lägga an särskildt på vinnandet at ejälarnes förtroende. Han skulle blott bemöda sig om att få åhörarnes samveten på sin sida, Hvad presten härför hade att göra, vore att på ett lefvande sätt framställa frälsaren, utan tillägg, utan fråntagning. Sund och ren borde själanäringen gifvas och i rätt tid. Ätven påpekades vigten af att söndagsskolan komme under presternas ledning.
Professor Bring framhöll, att presten borde leda genom sitt exempel samt sin predikan, som ej finge vara för mycket dogmatiserande, utan sådan, att den kunde gifva svar på själens frågor. Äfven enskild själavård borde öfvas och häri borde husbönders, skollärares och andra till andlig stadga komna lekmäns biträde begagnas. Särskildt borde man taga vara på de nykonfirmerade. Målet för ledningen vore att bibringa själarne andlig sjelfständighet.
Biskopen betonade kraftigt vigten at en själslig fydle motsvarande den kroppsliga.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
»Huru skall ett kristligt diakonat tänkas bäst anordnadt i anslutning till våra kyrkliga förbållanden?» lydde sista frågan som inleddes af pastor Söderberg, Visby, hvilken, efter en historisk öfverblick af det apostoliska diakonatet framhöll, att i våra dagar ett sådant kanske bäst anordnades med hjelp af kyrkoråd och skollärare samt andra allvarligt sinnade kristne inom församliogen. En helt frivillig sak borde det vara. Äfven vore önskligt om till församliogarnas tjenst diakonissor kunde utbildas.
Efter ett kortare meningsutbyte mellan pastor Lagerman och inledaren afslöts diskussionen.
Passor Lagerman yttrade sedan några ord angående hvad det ville säga, att den kyrkliga bekännelsen, betraktad såsom trosnorm, vore normerad af den heliga skrift och hvarken af det menskliga förnuftet eller af kyrkans subjektiva erfarenhet.
Till sist besteg professor Rudin talarestolen och afslutade mötet med ett fö redrag.
Tal. lade till grund för sin betraktelse Pauli ord i 1 Kol, 9 kap.: för alla bar jag blifvit allt».
Paulus försvarar i vår text sin apostlavärdighet mot anfall. Han har, säger han, velat göra sig till allas vår tjenaré för att vinna några, Hvilken underbar bild hafva vi här för ögonen! Här är en man, stor för alla och som kunde uppträda med myndighet — likväl gjorde han sig till allas tjenare. Han var en man af jern och stål och dock visar han sig så mjuk och böjlig. Han har, som ban säger, för judarne blifvit en jude, för alla blifvit allt. Han gjorde detta till sin grundsats, att icke tveka att för Kristi skull bli allas tjenare för att vinna dess flere.
Om vi nu vilja se till, huru han utförde denva sin grundsats, så måste vi först framställa den frågan: Hvad är apostelns ståndpunkt? Svaret blir att han ville vara ett fäate för Kristi lag, en äkta hängifven medborgare i Kristi rike och ingenting annat. Han vill blifva i legeo, men denna lag är, innerligt uttryckt, frälsarens bjerta, Ty der är det geom- aposteln bar sin boning och der är änovu vidt rum för alla; der upptagas på det mest opartiska sätt alla som vilja upptagas. Och denna lag är frihetens lag, ty frihetens är lagen i sanningens, i realiteternas rike; den har rum för en oändlig mångfald af former och gör ingen stor skilnad, ty den omfattar allt efter dess egen natur. I denna lag har aposteln sin ståndpunkt. Och i detta sammanhang häfdar han också sitt oberoende af alla menniskor. Kristus är han underdånig, men ingen annan i och för sig. Kristus är hans konung, derför är han också konungeligt oberoende; men lika villig är han att lyda dem som äro af konungen, vore det också den ringaste slaf. — För att bevara denna frihet ville han göra sig oberoende af de vanliga behofvev. Han begärde ej andras gunst, ej underderstöd eller penningar, utan försörjde sig med händernas arbete. Intet fast hem hade han — tåldes han ej på ett ställe så drog han till annat. Han ville vara beroende endast af Kristus.
Den andra frågan blir: Hvad var apostelns lefnadsmål och syfte? Vårt bibelställe ger oss svar: att frälsa menniskorna, alla eller åtminstone några. Hedningar och judar, rika och fattiga, svaga och starka ville han vinna för Kristus och i denna mening var han sannerligen vinningelysten, för att kunna utföra sitt heliga uppirag. Han vet sjelf huru salig ställning man vinner genom frälsningen. Och i Kristi kärleks lag drifver han sitt verk med kraft; det är ej nog för honom att blott inverka litet på dem, nej, han vill full frälsning till det bättre, till det eviga lifvet.
Huru går han pu till väga för att vinna sitt syfte? Han ställer sig på samma ståndpunkt som dem han vill frälsa. Han blir en äkta israelit med israeliterna, en grek med grekerna. Han påminner om, att en hedning sagt: »vi menniskor äro Guds slägte»: Han låter sin egen gudsväg sammanvflätas med hedningarnes falska väg. Han väntar ej på att bli uppsökt, han sitter ej lugnt i Jerasalem, och låter sig besökas, utan går ut på vägarne att söka menniskor, går ut såsom allas tjenare. Han tätter sig in i allas sinnen, seder, vanor, behof, och tänkesätt. Och härvid tyckes han ej alltid vara fullt konseqvent. Så låter han en gång för troenda judars skull omskära en hedniog, fast han annars såsträvgt höll på nedningernes frihet att i detta fall följa sin egen åsigt. Och för att icke bli beskyld för fientlighet mot Mose lag går han i Jerusalem igenom omständliga reningsceremonier, fast dessas betydelse annars för honom hade nog litet värde. Han vill ha full frihet, han umgås med hedviogarne och äter vid deras bord. Huru hans umgänge i allmänhet gestaltade sig se vi af hans bekanta tal på Areopagen i Apostlagerningarna. Huru har aposteln kunnat komma igenom utan att stöta alla? — Vi svara: Aposteln har offrat äfven konseqvensens ära för kärlekens skull, detta på grund af sitt konungsliga oberoende af alla. Han bryr sig ej om huruvida han blir missförstådd af några, han är förvissad derom att han blir förstådd af dem som vilja förstå honom. Och här följer han blott Kristi exempel. Ja, han får ibland rent af uppträda till Guds försvar, då man förebrått honom, att han var stundom partikularistisk, stundom unviversalistisk; ibland betraktande judarne som det utvalda folket, ibland åter så sträng emot dem.
Huru skola vi nu tillämpa detta på vår prasterliga ställning till den kristna församlingen?
Svaret blir både svårt och lätt. Prineiperna äro så enkla och klara, om vi blott hafva Guds lag i vårt bjerta, hafva vår ställning i Kristi lag. Vårt bjerta skall vara ädelt och högsinnadt och vi skola söka att lyfta os3 till ett högsint oberoende af menskliga former. Icke utan skäl svarade Luter en gång på en furstes invändning att det låge en fara uti att på en gång bryta med de katolska ceremonierna: »Ers furstliga höghet må gerna ta på sig tre korrockar, om han finner det nödigt», Vi ha en viss bjelp i vår trygga ställning, i vårt verldsliga oberoende. Men just häri ligger också en stor fara, ty denna tygghet kan lätt förleda oss till maklighet och liknöjdhet, till att göra nätt och jämt vår officiela skyldighet och ingenting annat. Men hafva vi vår ställning i Kristi hjerta, då falla vi ej i denna frestelse, då arbeta vi tvärtom villigt för att vinna alla, Vi få ej tänka, att de som ej vilja mottaga nåden, de kunna skylla sig sjelfva, ej nöja oss med yttre ärbarhet och kyrksamhet; vi måste förstå att af vissa kännetecken bedöma, huru menniskorna ha det, ocn vi måste kunna sätta oss in i deras inre lif. Vi måste förstå behofven hos dem, som sorgligt nog fått namn af öfverklassen, måste begripa hvilka tvifvel, svårigheter och frågor, som röra sig der, okända för de ringare. Just dertill behöfver presten sin högre bildning, sin intilligens, Så måste vi ock sätta oss in uti underklassens behof, veta hvad de hafva att slita dag för dag, ofta om morgonen görande sig den frågan hvarifrån skall jag taga dagens bröd? Vi få ej vara för fordrande emot dem, utan tänka på att deras bekymmer följa äfven om söndagarne och att de — jag talar bär cm landsbygdens folk — efter en veckas hårdt släp och arbete måhända ej finna det så lätt att gå en hel eller en half mil till kyrkan, isynnerhet som de kanske af alltid ha snygga söndsgskläder. Vi måste stiga ned till dem, så att de i oss ej se en person af öfverklassen, utan i stället en deltagande vän och broder. Och det är här vi hatva det största behofvet af den kristliga diakonien, här känna vi bäst vår egen otillräcklighet. Ej få vi heller förbise de ungas behof af ungdomsglädje och förneka dem den, men vaka öfver den med en moders ömhet. De gamla bafva ett djupare behof att tillfredsställa, och äfven bär skall presten vara mäktig att fylla sin plikt. De andligen likgiltiga höra också till de alla, som vi skola tjena. Ty huru ofta behöfva de ej vårt deltagande? Här gäller det i sanning, att ett ord i sinom tid är såsom gyllene äpplen i silfverskålar. Och i vår predikan låtom oss komma ihåg, att den predikan närmar sig det typiska, som ständigt jämte annat än en barnpredlkan.
Detta allt i teorien. I praktiken förlora vi deremot gerna en del af våra åhörare ur sigte.
Somliga stå vi öfver och vilja ej sänka oss till, ehuru vi ej vilja bekänna det för oss sjelfva. Andra taga oss så helt i anspråk, att vi ha föga tid för någon annan. Detta skola vi förstå att undvika. Vi måste hafva ett sanningens ord för alla, vara ett salt för alla. I fråga om olika andliga riktningar och främmande bekännelser få vi ej se dem ovänligt an, om vi finna, att menniskorna på den vägén vunnit hvad vi ville gifva dem, utan då visa vår storsinthet genom att glädjas med dem, Ofta nog är dessa rörelsers verk dock blott ett sken; men ej heller då skola vi förakta dem, nej, hjelpa dem som vilja. Nykterhetssaken skola vi understöda, ehuru den tyckes mig i mångas händer drifvas med nit utan motsvarande förstånd. Vi skola ihågkomma, att den allt mer tagit karaktären af ett sjelfförsvar från de ringares sida mot ett stort ondt, som hotat dem. Dock skola vi se till att vid nykterhetsarbetet ej kristendomen lemnas ur sigte, ej nöja oss med en enstaka borgerlig dygd. Vi ha också här en princip att häfda, nämligen den kristliga friheten, Allt hvad Gud bar skapat är godt då det tages med tacksamhet.
Ändtligen måste vi lägga på minnet hvad aposteln sade om sig sjelf: »det jag gör, det gör jag för evangelii skull och för det jag sjelf skall blifva delaktig deraf». Sedan vi blitvit frälsta skola vi taga det mycket allvarligt med vår egen frälsniogseak. Vi prester, fom hafva himmelrikets nycklar, få derför ej tro, att vi utan vidare komma dit iv, ej heller våra hustru och barn. Vi få ej vara stela visare vid vägen utan sjelfva delaktiga af lifvet och ej låta oss försoffassaf gammal vana, fast vi syssla med samma sak vårt hela lif. Men ha vi rätt fattat vår uppgift och arbeta derefter, då gäller om oss det apostaliska ordet: allt hör eder till».
Sammanträdet afslöts med bön af profeskor Rudin och afsjungande af ps. 285: 6.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 8 Juli 1892
N:r 102