firade i lördags sin högtidsdag. Efter det vädret ända fram på morgonen varit kulet, så att värdarne voro mycket tvehågsne, huruvida man på sedvanligt sätt skulle förlägga festens förra del till Brunbergs betning, klarnade emellertid himlen så småningom, att man beslöt sig för att icke inskränka något i arrangemangerna. Vid half 5-tiden på eftermiddagen då afresan skedde från paviljongen, var vädret strålande härligt och den starka viaden hade nästan mojnat ut.
Det var alltså med glada förhoppningar man begaf sig ut till Saäckgärdet, der D. B. V.-isterna snart till ett 60-tal voro samlade på den med svajande flaggor prydda festplatsen. En del folk från staden, mest unga damer, hade också begifvit sig ut till betningep, ehuru icke i så stort antal som vid flere föregående likpande tillfällen.
Men det töfvade ej länge, förrän himlen öfverdrogs med tunga moln, en kylig vind började blåsa och man hade knapt hunnit höja välkomstbägaren, förrän regnet begynte falla så smått. Det såg icke synnerligen lofvande ut. Det blef dock bättre än man kunnat vänta, ty ovädret visade sig snart vara af öfvergående art, och qvällen blef jämförelsevis vacker.
Talet för D. B. V. hölls af literatör Sandberg.
Det är ju så — sade talaren — att allt menekligt verk måste träda skiftande öden till mötes. Denna naturnödvändighet har icke kunnat undgå att göra sig gällande äfven i fråga om D. B. V. Stora ha dess syften alltid varit, intet menskligt har varit främmande för detsamma; det har närt unga själar med kunskapens frukter, det har klädt den fattiges frysande små, det har gifvit den sträfsamme tillfälle att på ett verksamt sätt samla något för ålderns och orkeslöshetens dagar, det har sökt förädla menniskosinnet genom att ställa fram i rik fägring brottstycken af Guds härliga natur. Det bar så gjort, och vi veta att ännu i dag gå dess syften i samma riktning.
Men tiderna ba förändrats. Omständigheterna hafva gjort det till en plikt för sällskapet, att på allvar öfverväga kostnaderna, innan man fortsatte med byggandet af huset. Särskildt det år, som nu hunnit till vändpuukten af sitt lopp, har i detta atseende varit högst betydelsefuilt. Vi ha måst ransaka oss sjelfva, och vi hafva fnnnit, att, änskönt viljan är densamma som förr, medlen icke förslå. Detta förhållande, länge anadt, ha vi måst ställa fram för oss, Vi ha sökt göra det ärligt; icke hyst några illusioner. Vi ha måst staka ut gränserna för vårt verksamhetsområde för att derinom sedan arbeta med så mycket mera samlade krafter, tills dess kanske en gång de tider vara stundande, då tack vare denna generations kloka åtgärder, kommande slägten kunna blicka ut mot en vidare horisont.
En god och vacker sed vore det att i en stund som denna kalla fram för sig bågkomsten af dem, hvilka, sedan man sist såg hvarandra vid ett liknande tillfälle, fått sluta det af försynen dem tillmätta lefnadsloppet. Sedan 9 Juli 1891 ha sålunda af döden bortryckts handl, R. W. Molér, trädgårdsdirektörer John May, handlanden L. N. Åckander, adjunkten K. J. Berglund, svarfvaren G. Sjöberg, majoren K. P. Claasson och kamreraren K. J. Törngren.
Skålen beledsagades med ödfliga fyrfaldiga hurrarop.
Sedermera föreslog samme talare skålar för sällskapets ordförande, lektor N. Höjer, och vice ordföranden iaogeniör O. Warfvinge samt för de gäster, som man hade nöjet att se på festen. Bland dessa voro kammarrådet Wallenstéen, jägmästaren Wickman, lektor Kiljander, godsägaren Aug. Finlöf, kapten Bergström, dr G. Eggertz m. fl.
Skålen för gästerna besvarades af kammarrådet Vallenstéen.
Ettermiddsgen tillbragtes under angenämt samspråk, med varpkastning och pärkspel, hvari sällskapsta såväl äldre som yngre ledamöter med lif och lust deltogo. Artillerimusiken bjöd flitigt på det eva numret efter det andra och efter dess toner arrangerade ungdomen i gröngräset en improviserad bal.
Sång fattades ej derute.
Kl. half 9-tiden på aftonen glesnade lederna ute i Snäckgärdet och fylda vurstar rollade åter mot staden, der i pavil jorgen gemensam supé var anordnad för festdeltagarne. Paviljongen var som vanligt dekorerad med flaggor och sköldar.
Strax efter kl. 9 börjades supén, som genom sina fina arrangemanger och utsökta anrättniogar gjorde paviljongens innebafvariona all möjlig heder. Taffelmusiken sköttes här af direktör Speratis kapell och stämningen var hela tiden ytterst angenäm och blef det icke mindre, när man samlades kring kaffet och punschev. Här föreslog vice ordföranden de fyra värdarnes, regementsintendenten Karlsson, handl. Lundberg och Munthe samt literatör Sandbergs skål, hvilken beledsagades med fanfarer.
Till stor gamman för samqvämet hade det lyckats värdarne att hopbringa en dubbelqvartett sångare, som under aftouens lopp riktigt slösade med sina strupars rika håfvor, och då deras skål föreslogs, dracks den under allmänt jubel.
Festen fortsattes sedan till något efter midnatt.
D. B. V.dagen har sedan gammalt ansetts som en riktig folkfest. Och tack vare det på aftonen härliga vädret, förlorade den ej heller i år denna karaktär. Ute på planen framför paviljoogen var ända inne i sena qvällen stora skaror samlade, hvilka roade sig af bjertans lust med dans och lekar.
Trots litet motigheter med vädret torde dock kunna sägas att 1892-års D. B. V.-fest på det hela taget var lyckad.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 11 Juli 1892
N:r 104
