Vid frågans föredragning i andra kammaren begärdes ordet af
statsrådet frib. Palmstierna, som till en början betonade, huru hotadt Gotland i krigstillfälle vore. Vi hade visserligen flere dylika känsliga punkter: Stockholm, Karlskrona och om fiend:n komme norr ifrån, Boden, men i sjelfva verået vore ingen punkt så hotad som just Gotland. Det, som emellertid härvidlag verkat lugnande, vore tanken, att om Gotland eröfrades, så vore det derför ej förbi med det öfriga Sverige. Fastlandet kunde icke umbära någon truppstyrka, och gotländingarne hade också att törsvara sig sjelfve. De gotländska trupperna behöfde emellertid det stöd, som låge i en befästning, och angående platsen för denna hade man enat sig omatt trakten vid Tingstäde ur flere synpunkter vore der lämpligaste, För denna betästning hade också nyligen det gotländska försvarsförbunidet uttalat sig, och detta uttalande vittnade om hvad öns egna invånare tänkte om saken.
Hr Bokström kunde visserligen icke jäfva utskottets utsago, att ritningar och kostnadsförslag till befästningarna icke framlagts, och han ville derför ej heller göra någotyrkando.
Men hvad vigten af den föreslagna befästningen och platsen för den samma anginge, ville talaren till fullo instämma i hvad som från militärt håll påpekats. Att dessa åsigter äfven delades af Gotlands invånare, derom vittnade den resolution, som schefen för landtförsvarsdepartementet omnämt och som talaren äfven ville taga sig friheten att för kammaren uppläsa. Hvad försvarsförbundet i denna resolution uttalade vore nämligen ett troget uttryck för hvad folket i talarens hembygd tänkte och kände.
Då krigsministern yttrat, att skyddandet af Gotland icke kunde tillmätas någon synnerligen stor vigt, vore detta dock ett hårdt tal i gotländska öron. Det som dock härvidlag verkade lugnande vore öfvertygelsen, att i krigstillfällen moderlandet nog skulle göra allt hvad i dess förmåga stode för att bistå ön — och mera kunde man ju icke begära.
Tal. vore öfvertygad, att detta bistånd skulle lemnas, helst som det, som borde göras för Gotlands försvar, borde göras före och ej efter krigsutbrottet. Hvari detta bistånd skulle bestå, derom gåfve k. m:ts proposition den bästa upplysningen.
Gotlands försvar vore anförtrodt åt 3,000 man beväring och 1,500 man tillhörande landtstormen. Denna beväring, hvars utbildning naturligtvis lemnade åtskilligt öfrigt att önska, saknade stödet af en stamtrupp. Det vore derför af desto större vigt, att dessa trupper, som, om de skulle komma att kämpa mot fienden, ovilkorligen måste möta mera öfvade och krigsduglige motståndare, icke måtte sakna stödet af en befästning. Tal. vågade uttala såsom sin öfvertygelse, att denna förstärkving af Gotlands försvar skulle blifva af betydelse ej blott för lokalförsvaret, utan för lahdet i sin hellet. Då Gotland erkändt vore den mest hotade punkten, vore det ju nämligen af vigt, att ön vore befästad, just för att landet i sin helhet skulle få åtnjuta fred.
Talaren ville, som sagdåt, ej framställa något yrkande, men ville blott uttrycka den förhoppningen, att då förslaget återkomme i samband med ritningar och kostnadsförslag och dessa senare visade sig motsvara vår förmåga, kammaren och riksdagen i sin helhet skulle egna frågan den uppmärksamhet, som den genom sin vigt förtjenade. (Bravorop.
Öfrige gotländske representanter instämde).
HrLytikens motiverade i korthet utskottets afslag dermed, att man icke ansett sig kunna utan vidare biträda ett förslag, som ej åtföljdes af kostnadsförslag.
Hr Hedin instämde på det lifligaste i den önskan, som uttryckts af den förste talaren. Men det hade dock ej varit för att instämma i dennes yttrande, som tal. begärt ordet. Han hace visserligen icke fullmakt att tala å annat än sina egna vägnar, men han kände sig öfvertygad att han gåfve uttryck åt fleres tanke, då han förklarade, att de ord statsrådet och schefen för landtförsvarsdepartementet fält angående Gotlands betydelse för landets försvar i dess helhet icke allenast vore ett hårdt tal i gotländska öron. Anförandet kunde i sjelfva verket stämplas med en hårdare karaktäristik.
Den dsg, då en stormakt fattade fast fot på Gotland, så berodde Sveriges sjelfständighet blott på tillfälligheter eller osäkra allianser, och talareu ville derför uttrycka sitt beklagandr af att ett sådant yttrande blifvit fäldt af en konungens rådgifvare.
Statrådet frih. Palmstierna trodde, att det vore ännu beklagligare, om en konungens rådgifvare icke sade sin mening rent ut eller om riksdagen sväfvade i okunnighet om denna meniog. Ville sedan riksdagen icke bevilja anslagen till befästningarna, så blefve detta riksdagens sak.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65
