Månad: juli 2024

i riksdagen rörande befästningarne vid Tingstäde.

Andra kammaren:
Schefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet friherre Palmstierna: Äfven nu måste jag yttra mig för att framhålla den stora vigt, som befästningar på Gotland enligt min uppfattning hafva. Så vidt jag kan förstå, är det icke någon del af vårt land, som i högre grad än Gotland är hotad vid hvarje krig icke blott vid krig emot oss sjelfva, utan äfven vid krig i närheten, i Östersjön. Vi hafva många känsliga punkter, särskildt Stockholm och Karlskrona, men der finnas befästningar. Så är icke förhållandet med Gotland, som dock alltid kommer att spela en roll, liksom Boden, om fienden kommer norrifrån. Så stor roll spelar dock icke Gotland, att Sveriges väl eller ve skulle bero deraf. Man kan tänka sig, att äfven om det olyekliga inträffade, att vi förlorade Gotland, Sverige icke derför behöfde vara eröfradt. Med den fåtaliga armé vi hafva, kan man icke tänka sig, att vi hafva råd att skicka trupper till Gotland, utan det måste försvara sig sjelf. Och när man besinnar, att den gotländska härafdelningen saknar stöd af stamtrupper, är det tydligt, att den behöfver all den bjelp den för öfrigt kan få — och detta företrädesvis genom befästningar.
En dylik befästning bör ej läggas vid kusten. Der kommer den fiendtliga flottan med sina grofva kanoner; och det skalle vara en ofantligt dyrbar fästning, som skulle kunna motstå dessas eld, likasom ofantligt grofva kanoner för att kunna förstöra fiendens stora pansarfartyg. Man måste derför, om man skall få en befästning för rimligt pris med tillräcklig besättning, draga den längre in i landet. Undersökningar, verkstälda af schefen för generalstaben och schefen för fortifikationen, hafva ådagalagt, att en lämplig punkt snart sagdt, den snda lämpliga — är Tingstäde, derest man icke skall behöfva göra alltför dyrbara befästningar. Ställningen här är synnerligen förmånlig, På högra sidan ligger Tingstäde träsk; men ordet »träsk» betecknar på Gotland liksom i Lappland det samma som »sjö»; det är verkligen en fullständig sjö. På venstra sidan ligger Martebo myr, som dock snart kommer a!t torrläggas. Den kommer emellertid i alla fall att utgöra ett stort hinder. Den är mycket stor, omkring 8,000 tunnland, och det är klart, att det blir mycket svårt för fienden att under kanonernas eld marschera fram öfver en dylik slätt. Dessutom är den aldrig torr öfverallt; der finnas stora sanka ställen, stora grafvar; marken är sådan, att fienden der svårligen kan gräfva löpgrafvar. Den del af Martebo myr, som ligger invid den tillämnade befästniogen, är mycket sumpig och kan lätt sättas under vatten genom en liten kanel från den högre liggande Tingstäde sjö. Derigenom kan ett område af mellan 2 och 3,000 tunnland utan nämnvärd svårighet sättas under vatten. Behöfliga flankstöd finnas således.
De ritningar och kostnadsförslag, som uppgjorts för befästningarna, äro visserligen icke i detalj utarbetade, men äro dock tillräckliga, för att man skall kunna bedöma sjelfva saken.
Jag vill slutligen framhålla, att Gotlands försvarsförbund öfverlemnat en skrifvelse, affattad vid allmänt möte i Visby årsdagen af frärmande truppers intåg i staden år 1808. Det framhåller, huru som förslaget är affattadt efter gotländska förhållanden och hvilar på goda grunder, och uttalar den förhoppning, att Riksdagen skall vara intresserad för den aflägsna öns trygghet och sjelfständighet.
Herr Bokström: Då jag för min del icke kunnat jäfva den anmärkning, som af statsutskottet gjordes mot den utredning, som förebragts i denna sak, hade jag icke tänkt att vid detta tillfälle besvära kammaren med något yttrande. Men då till Gotlands repr sentanter i denna kammare ställts en uppfordran från Gotlands försvarsförbund, skall jag anhålla att få i sin helhet meddela kammaren den resolution, som af detta försvarsförbund blifvit i denna sak affattad.
»Gotlands försvarsförbund, som vid allmänt möte i Visby denna dag — årsdagen af främmande truppers intåg i staden år 1808 — öfverlagt rörande det af Kongl. Maj:t i framställning till Riksdagen upptagna förslag om en befäst plats i det inre af ön, emellan Tingstäde sjö och Martebo myr, har kommit till föll iosigt derom, att förslaget hvilar på goda grunder, afpassade efter gotländska förhållanden, helst som utredt är att Martebo myr äfven efter dess nu förestående terrläggning skall, till dubbelt större vidd än Tingstäde sjö, hastigt kunna sättas under vatten, till och med under den torraste delen af året, genom en kanal från den högre liggande sjön, och det utan nämnvärd minskning i utsträckningen at dennas vattenyta.
Förbundet uttalar ock den fasta och ödmjuka förhoppning att Riksdagen, såsom representerande Sveriges folk, skall, i likhet med hvad Sveriges regering redan gjort, ådagalägga högsint nitälskan för värnandet i nödens stund af den aflägsna öns trygghet samt dess svenska sjelfständighet och frihet.»
Med anslutning till detta uttalande, som jag anser vara ett troget uttryck för hvad min hembygd känner och tänker i denna sak, skall jag anhålla härtill få foga några ord.
I det yttrande, som beledsagar Kongl. Maj:ts framställning rörande denna sak, har herr statsrådet och schefen för landtförsvarsdepartementet med en öppenhet, för hvilken jag håller hr statsrådet räkning, uttalat »att vid ett krig skyddandet af Gotland icke kunde tillmätas någon synnerligen stor vigt, att någon förläggning dit af trupper från fastlandet så mycket mindre kunde vid ett möjligt krigsutbrott ifrågasättas, som, oafsedt att en dylik åtgärd skulle medhinnas, våra försvarskrefters ringhet knapt medgåfve en nöjaktig gruppering deraf & fastlandets vigtiga punkter, än mindre tilläte detacheringar derifrån.» Detta är nu ett mycket hårdt tal i gotländska öron. Men jag skall icke tillåta mig att deremot göra någon vidare gensaga, än att jag, detta uttalande oaktadt, är öfvertygad om att moderlandet vid krigsutbrott skall göra allt hvad i dess förmåga står, och mera kunna vi icke fordra. Jag är ock öfvertygad om, att hvad som kan och bör göras för Gotlands försvar mindre bör göras vid sjelfva krigsutbrottet, men dessmer före detsamma, eljes kan det lätt blifva för sent. Detärjust en sådan åtgärd kongl. m:v i detta fall föreslagit med denna mindre befästning, som k. m:t ansett oafvisligen nödig, om man skall kunna hafva någon förhoppning om, att de svaga gotländska försvarskrafterna i nödens stund skola kunna fylla sitt ändamål. Om Gotland, såsom hr krigsministern antydt, vid inträffande krigsutbrott blir hänvisadt till allenast sina egna krafter, så bestå de af omkring 3,000 man beväring med 54 dagars öfning jämte omkring 1,500 man landstorm. Som förut är af mig vid ett föregående tilltälle framhållet, står den gotländska beväringen i en undantagsställning äfven i det hänseendet, att den saknar stöd af stamtrupp för ein linie. Det roterade manskap Gotland uppställer, och som väl vore närmast till att bilda sådan stamtrupp, är anvisadt till sjöförsvaret. Då sålunda denna fåtaliga beväring, som saknar stam och hvilkens Utbildning och utrostning lemnar så mycket öfrigt att önska, vid krigsutbrott el!er neutralitetsförsvar skall användas mot en fiende af motsvarande numerär och en fiende, som säkerligen bar flerårig krigsutbildning, så synes det vara alldeles otänkbart, att dennå beväring skall fylla sitt ändamål, om hon icke beredes stödet af en fast punkt, som kan i någon mån ersätta den saknade stammen, fåtalet i numerären och den bristande eller ofullständiga krigsutbildningen.
Jag kan ju icke vid detta tillfälle begära, att denna kammare skall i någon form gifva på hand, att den framdeles skall votera hvad en sådan förstärkning, som här blifvit ifrågasatt, af Gotlands försvarsanstalter skulle kosta. Det beror naturligtvis på beskaffenheten af den utredning, som dervid kan komma att framläggas. Men jag vågar antaga, att en sådan förstärkniug af Gotlands försvar skall icke endast få betydelse för det lokala försvaret, utan äfven en vida större, och synnerligen ur den synpunkten vågar jag hoppas, att riksdagen, när denna fråga återkommer, skall allvarligt taga den i öfvervägande och äfven anvisa den kostnad, som derför kan blifva erforderlig, förutsatt naturligtvis att befästningen anges fylla det vigtiga ändamål, som är med densamma afsedt och kan åstadkommas med våra tyvärr begränsade tillgångar.
Som bekrant och som det redan blifvit af herr stadsrådet och schefen för landtförsvarsdepartementet antydt, är det vigtigaste vilkoret för att vi fortfarande skola få lefva ifred med våra grannar, att vi, om och när så behöfves, med vapenmakt kunna gifva eftertryck åt denna vår önskan. Och det lär vara i hög grad antagligt, att vi just på Gotland behöfva markera denna vår önskan. Om så skulle blifva fallet, torde det icke blott för Gotlands, utan i hela rikets intresse vara af allra största betydelse, att vi här på Gotland äga en befästad ställning sådan som den nu ifrågavarande; och herr stadsrådet och schefen för landtförsvarsdepartementet betonar ock särskildt, att en neutralitetsförklaring innebär städse »förpliktelsen att med vapenmakt skydda landet mot den af de krigförande makterna, som kan vilja för sin krigföring tillgodogöra sig dess hjelpkällor, och de förberedande försvarsanordningar, som en neutralitetsförklaring kräfver, måste sålunda i grunden blifva desamma som de, hvilka nödvändiggöras af ett verkligt krig.»
Det är med hänsyn härtill, som jag vågar anhålla, att då denna fråga, såsom jag hoppas, snart återkommer, kammaren vill taga den i allvarligaste öfvervägande, och detta icke endast för att tillmötesgå de lifliga önskningar, som Gotlands befolkning hyser för denna angelägenhet, utan ock för det gemensamma fäderneslandets skull, för dess trygghet och säkerhet.
I detta yrkande instämde herrar Larsson i Fole, Norrby, Nydahl, Thestrup, Goethe, Alexandersson och Johansson i Esset.
Herr Lyttkens anförde: Då vice ordföranden på den afdelning inom statsutskottet, som haft fjerde hufvudtiteln till behandling, för ögonblicket icke är inne i kammaren, skall jag be få upptaga det förslag, utskottet gjort, nämligen om afslag på kongl. maj:ts framställning. Anledningen, hvarför vi blefvo alldeles enhälliga härom i utskottet var, att det icke fans några kostnadsberäkningar eller förslag hurudan befästningen skulle blifva och hvilka kostnader som erfordrades. Man tog dessutom i betraktande, att våra pekuniära tillgångar voro sådana, att man var tvungen till stora prutvingar på anslagen till redan påbörjade befästningar. Vi hafva ju icke tillräckliga medel att änru fullborda befästningarna vid Karlskrona och Karlsborgs fästning, och om man företoge sig att bygga efter ett förslag på så lösa grunder som detta och utan några kostnadsberäkningar, fruktade man, att det skulle blitva samma resultat, som då det var fråga om Stockholms befästande. Då betalade man 90,000 kronor för en grusbacke vid Enskede, och hela affären belöpte sig sedan till att man gräfde några hål och anlade några små murar, som man sedan raserade, emedan det visade sig att kostnaderna för det hela skulle blifva så oerhördt stora, att man måste uppgifva alla förhoppningar på att kunna fullborda arbetet. Det är antagligt att det skulle blifva samma förhållande med den nu föreslagna: fästningsbyggnaden som för öfrigt, hura önskvärd för Gotlands försvar den än må vara, dock ej kan vara af den stora vigt för landet i fin helhet som en del andra befästningar, isynnerhet ej som Karlskronas fästningsverk, hvilka i första rummet böra fullbordas.
På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag och afslag på kongl. maj:ts hemställan.
Herr Hedin: I den önskan och förhoppning, som uttelades af den näst siste talaren, ber jag att få af hela mitt hjerta instämma. Men det var icke för att säga detta jag begärde ordet. Jag har en anmärkning att framställa, som jag håller före icke borde undertryckas. Jag har icke rätt att tala i någon annans namn än min eget, men jag är förvissad att jag uttalar mångas mening, då jag säger, att det är icke blott för gotländska öron, som det talet ljuder hårdt, att skyddet at Gotland ur en viss angifven synpunkt icke kan tillmätas någon synnerlig betydelse. Det är icke blott ett hårdt tal. Det talet kan äfven karaktäriseras på ett annat sätt, hvilket jag dock skall underlåta att göra. Den dag, då en stormakt sätter sig fast på Gotland, då lefver Sveriges sjelfständighet icke längre på något annat än på oberäkneliga händelsers och osannolika alliansers nåd. Jag beklagar, att ett sådant yttrande blifvit fäldt af en konungens rådgifvare till stadsrådsprotokollet.
Herr Fredholm från Stockholm förenade sig med herr Hedin.
Statsrådet Palmstierna: Herr talman! Mine herrar! Det bar beklagats, att ett sådant yttrande, som här citerats, blifvit fäldt af en konungens rådgifvare till statsrådsprotokollet. Jag tycker, att det vore mera att beklaga, om en konungens rådgifvare icke öppet uttalade hvad som är hans bestämda öfvertygelse. Och jag tror, att riksdagen har en berättigad fordran på att få veta af kovungens rådgifvare just deras åsigter i hvarje fall, synnerligast i ett så vigtigt afseende som det, hvarom det nu är fråga. Vilja sedan riksdagens kamrar säga: vi bry oss icke om några befästningar! det blir deras sak.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 25 Maj 1892
N:r 79