Några minnen från en sommartärd af
Frans Hedberg.
1.
Det inträffade i ett, gladt sällskap för några år sedan, att en af de närvarande omtalade en utflykt, som han hade gjort till Gotland, och att han i Visby en qväll fått höra en förträfflig qvartertsång, uppstämd en härlig månskensafton framme i koret i S:t; Karins ruin; Berättaren kunde icke nog varmt uttrycka sin förtjusning öfver, den vackra sången inne i den präktiga ruinen och blef icke litet förvånad, då han helt plötsligt afbröts af en af damerna i,sällskapet, som helt naivt utropade:
»Nej, hvad säger ni! Kan de verkligen sjunga på Gotland?»
Någonting snarlikt hände mig för någon tid sedan, när jag omtalade att jag gjort ett kort sommarbesök på Fårön hos ett par gamla vänner; som firade sitt silfverbröllop, och genast från min ende åhörare fick höra det tämligen oväntade utropet: »Nej, hvad säger vi! Finns det menniskor på Fårön ?»
Jo, det vill jag lofva! Det finnes något öfver tolfhundra invånare på den lilla egendomliga ön, som ligger der norr om Gotland; skild från storön af detistrategiskt hänseende så vigiiga Fårösund, hvilket öppnar en hamnbassäng, stor nog att rymma alla verldens flottor, säger man, och hvars redd är skyddad både åt öster och vester af framför inloppen liggande holmar, mot hvilka det stormupprörda hafvet bryter aig. Hela ön är två mil lång, men knappast på något svälle öfver en half mil bred, och den bebos af gästfria, idoga och raska menniskor, djerfva fiskare, duktiga sjömän och flitiga landtbrukare, hvilka veta att aflocka den magra och grunda jordmånen rikliga skördar, sedan de förut gödslat den med den tång som hatvet kastar upp vid stränderna, som de på sitt egendomliga språk kalla »sleke» och som de samla i väldiga högar inne i bugterna.
Men det märkvärdiga med Fårön är, att der egentligen, strängt taget, icke fivnas några får. Jaja, förstå mig rätt; der fins en massa hvita, grå och svarta represetanter af det menlösa slägtet »Ovis»; men på Fårön kallas de inte för får, utan för lamm. Jag vet inte, om det är någon omedveten yttring af den menskliga fålängan, och att man inte kallar dem för får, derför att ön beter Fårön; ett faktum är att det generela namnet är lamm, fastän det också nyttjas specielt om tackorna, då baggarne deremot kallas för bockar och lamungarna för killingar. Det må nu vara hur det vill med den saken; men godt är det om dem öfverallt och ute gå de året om, samt föras endast bem, när det gäller klippning eller slagt. Här och der i hagarne s:r man öppna skjul, »merendels med kalkstensväggar oeh torftak, och dit taga de sin tillflykt när oväder uppstår eller när vinterkylan blir ovanligt sterk, Dessa skjul kallas på öspråket »gifter», och i en sådan lamgilt lär det vid ofvannämda tillfällen kunna vara så fullt hus, att djuren bokstafligen ligga ofranpå hvarandra och på detta sätt hålla sig varna så att det ryker af dem.
Men som »lammen» ovilkorligen äro de talrikaste bland öns inbyggare, torde man kunna hafva rättighet att tala om dem litet mera. De synas tillhöra en helt annan ras än den man i allmänhet ser på fastlandet. När man ser dem i spridda flockar betande, antingen på den nakna strandbrädden, bland hvars:hvita kalkstenar man knappast kan upptäcka ett grässtrå, eller också framskymtande i de skogbevuxna hagarne, der tallen och enen äro enväldige herskaren bland träden, faller-det genast i ögonen att deras halfvilda lefnadssätt förlänat dem ett större mått af intelligens-än hvat man- egentligen anser: hafva fallit på fårets lott här i verlden. Deras hufvuden äro min= dre än fastlandstårens, och de bära dem något ledigare och vackrare på en något uppåt krökt hals; kropparne äro smärtare och benen finare, och (det är något af rådjurets rädda behag i deras rörelser och hållning. När man ibland i en hastig vändning ser ett par af svartsjuka upptända bockar drabba tillsammans för att pröfva hållbarheten hos hvarandras skallar, så kan man iakttaga meterhöga språng och raskt växlande ställningar, hvilka icke skulle vara ovärdiga att återges af en skicklig) djurmålares pensel.
Jag nämde nyss de i hagarne och skogsbackarna ymnigt förekommande enarna, och med dem är det på Fårön en egendomlig sak, Det är nämligen högst sällan man der ser pyramyd-enen resa sin prydliga gestalt midt ibland de öfriga barrträden, hvilkas raka stam.
linier han bryter; här förekommer han : est i låg,nästan cirkelrundi form, bildade små uppstående tufvor här och der och skänkande en egendomlig fysionomi åt landskapet. Men det är nog inte sjelfmant han vuxit på det sättet; det är lammen som tuktat honom’och kommit honom att bilda dessa klotformiga små grupper, hvilka breda sitt blågröna grennät öfver de hvita kalkstenarna eller öfyer det magra starrgräset inne i skogsbrynet.
2.
För den som kommer ifrån fastlandet är det en högst egendomlig natur som man får göra bekantskap med på den lilla ön derborta i Österhafvet. Vid första anblicken förefaller den icke så litet karg och kanske till och med förkrympt, och detta isynnerhet när man nalkas stränderna der de ligga hvitlimmade och stenbundna i det varma solskenet, med det djupblåa lätt vattrade eller våldsamt upprörda hafvet till ram. Sjeltva Fåröniligger; liksom? hela det öfriga Gotland, på kalkgrund, och-matjorden bildar icke något särdeles mäktigt lager öfver stenbottnen, som här och der träder direkt fram i dagen, än i horisontala, än vertikala block och skifvor, hvilka i synnerhet vid stränderna bilda högst egendomliga formationer. De märkvärdigaste bland dessa, utaf hafvet urhälkadelklipplemningar, här på ön kallade »raukar» eller »pyntar», finnas nedanför. gården Lautersroch,vid den så kallade »Gamle hamn», båda belägna på norra sidan af ön.
Vid »Gamle hamn» finnes ännu en tämligen stor bassäng nu mera likväl afskild från hafvet .genom en af vågorna nppkastad vall af sand och rullsten,. öfver ken sedermera mylla samlat. sig och bildat en grönskande skiljomnr af växlande höjd och bredd. Omkring och i denna bassäng, som säges hafva utgjort sjeltva hamnen, ser man spridda högar al gråsten, .och.som dessa äro de enda förekommande på hela ön, antar man att de af fartyg ditförts,som ballast och sedan kastats ut och blifvit liggande. Längre uppåt den nakna sand- och stenstranden ser man,lemningar af några grundmurar, utvisande platsen. för ett litet kapell, säga somliga af öboarna; — andra åter hålla före att der fordom stått ett kastell till hamnens försv r. Hvad som dock mera tyder på att ett kapell stått der, äro de grafvar. hvilka flonas i grannskapet och bland hvilka ett par utmärkas at väl. bibebållra stensättningar i form af skepp eller båtar, och hvilka antagligen är af hög ålder. Ett par af dessa grafvar batva blifvit öppnade, och flera hvitnede kranier och ben bära vittne om, att många af hafvets djerfva söner här fått sina sista hvilorum, ombrusade af du stormar och dyningar, hvilkas raseri de så ofta trotsat i lifvet.
Öfverger man nu stranden och kommer längre inåt ön, får naturen ett helt annat skaplynne. Om man stannar på krönet af en backe — ja, det vill säga, någon egentlig backe kan man knappast tala om hvarken på Fårön eller »storön», som öboerna kalla sjelfva Gotland; — det fiuns endast en och annan liten höjning af vägen i detta skjutshästarnas paradis; — när man kommer upp på en sådan liten höjd och ser de blånande vidderna öppna sig med omväxlande åkerfält, ängar, hagar, skogsbitar, små, klara insjöar här och der, och emellan idem en gård eller en stuga, omgilven af sin lilla trädgård — ja, då märker man att Fårön har en rik och omväxlande nator, och man förälskar sig i denna natur mer och mer för hvarje dag som går och för hvarje ny plats, som man få göra bekantskap med.
Gör man en fotvandring på ön, och det är det bästa sättet att lära känna dep, och har man då under en halftimme eller så vandrat igenom den vackra furuskogen, deringa vindfällen ligga och skräpa, utan der marken är frisk och grön som i en engelsk park, utom på de ställen der den lyser röd af smultron, stora som körsbär, —-så kommer man plötsligt vid en krökning af gångstigen till ett led som för in till en äng, der ekar; oxlar, askar, björkar, aspar och alar, här och der uppblandade med rönnar och sälgbuskar stå, i täta, mjuka grupper, speglande sig i vattensamlingar från de omgifvande »träsken» — så kallas här insjöarna.
Det lär finnas icke mindre än 92 sådana på ön, bland dem naturligtvis inberäknade de små gölar, som ligga kringspridda i hagar och ängslintor och i hvilka det växer ett lågt starrgräs, hvars strån äro alldeles hvita af kalk, så att det på något afstånd ser ut, som om det låge frost öfver sumptrakterna, och det midt i den solvarma sommardagen.
Så kommer man till en myr, som blifvit afdikad och odlad-och der det nu växer råg och hvete eller korn och hafre på långa, raka och välskötta itegar, till dess skogen åter tar vid och begränsar synkretsen. Eller också dyker plötsligt en trädesåker fram, en yta af idel sten, bland hvilka man icke kan tänka sig någon växtlighet; men ser man noga efter i den vnxna åkern bredvid, så finner man der samma stenrikedom och ändå växer det så man tycker. att det hörs. Och öfver allt detta, öfver åker, äng och skog ligger ett mångekiftande spel af sol och skugga, en skugga som emellanåt låter en skogssträcka ligga alldeles mörk emellan solbelysta ihöjder, för att i nästa ögonblick låta samma skog framstå i gnistrande ljus mellan de mörkblå höjderna, hvilka tyckas närma sig och försvinna allt efter som molnen stryka förbi för den friska brisen utifrån hafvet, Det härliga hafvet, som blickar fram här och der, med hvita kammar på de mörkgröna vågorna och med ett skivande ljust segel eller en mörk strimma af tyngande åvgbåtsrök långt borta vid horisonten.
Och se här och der de små kalkstenshusen med sina låga väggar och höga tak, uthuslängorna med sina tröskverk, öfver hvilka en balmtäckt pagod höjer sig på sina fyra kalkstensfötter och borta vid skogsbrynet, det hvita underredet till en väderqvarn, här alltid stående på bara marken utan fot och ofta nog lika vinglös som en ruggande fågel. Och rundt omkring boningshuset den lilla trädgården med sina blommor och fruktträd, sällan eller aldrig saknad vid en stuga på Gotland eller på Fårön, och som ger landskapet en prägel af trefnad, så ofta saknad på fastlandet. Nere vid stranden, der uddarne sticka ut framom hvarandra, lysa lemningarna af en och annan öfvergifven kalkugn så pittoreskt i solskenet, liknande ruinerna af något gammalt fäste från fordomtima, och när de frambrytande solstrålarne falla ner påsden spegelblanka ytan af något framskymtande träsk, så sbrytes det mörka allvaret i lundskapats fysionomi, som af ett just leende barnaansigte, hvilket lekar tittut mellan träden. Det är, med ett ord, en rikedom af stämningar ötver det hela, som inte kan annat än tjusa och hänföra, och sjelfva -den jämna, kalkhvita landsvägen, som lik ett smalt, gråhvitt band slingrar sig fram öfver vidderna, dyker upp och försvinner och kröker sig och kommer igen, bidrar till landskapets behag.
Följer man då strauden åt och ser den skiftande belysningen på de nakna kalkklipporna och uddarna som sfp ner i hafvet, eller på de trädlösa små holmar, som här och hvar ligga utkastade i öppna sjön, så är det visserligen ödsligt, men det är storhet i ödslighetten. Ty hafvet ger den torftiga strandbrädden något med af sitt eviga mejestät, och man tycker,det är såmnaturligt, att den stormbitna vegetationen dar sig tillbaka mot landet för att inte krossas af den väldiga vattenytans frnktansvärda kraft, när den bryter lös i en rytande ovädersnatt.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 November 1892
N:r 185
