var i går första adventsöndagen alldeles fyld med folk då biskop von Schéele predikade högmässa. Det var ju första gången efter reparationen som domkyrkan nu begagnades, och derigenom fick allt en högtidligare prägel än vanligt.
Sedan altartjensten förrättats af tre i messkrud klädda prester och »Hosianna» från skångläktaren sjungits af domkyrkokören, besteg biskopen predikstolen:
»Huru lustiga äro dina boningar, Herre Zebaoth. Min själ längtår och trängtar efter Herrans gårdar; min kropp och själ fröjda sig i lefvande Gud; Ty fågeln hafver funnit sitt hus och svalan sitt bo, der de sina ungar lägga kunna, nämligen ditt altare, Herre Zebaoth, min konung och min Gud. Salige äro de, som i ditt hus bo, de lofva dig till evig tid. Sela».
Jag tänker — sade talaren — att dessa ord, som äro hämtade ur Davids 84 psalm, 2 och följande verser, i denna stund gifva ett återljud i allas deras hjertan, som här i dag hafva församlats. »Hur ljufliga äro dina boningar; Herre Zebaoth! Min själ längtar och trängtar efter Herrans gårdar; min kropp och själ fröjda sig i lefvande Gud», Länge hafva vi saknat Herrans gårdar, som flyttfåglar hafva vi sökt att lägga vår själs oro fram för vår himmelske konung på främmande ställen. Våra böner hafva söndag efter söndag stigit till Herren med rop om att han snart åter måtte låta oss komma tillbaka till Herrans gårdar, att kropp och själ måtte fröjda sig i lIefvande Gud. Och han har hört vår bön. Åter äro vi församlade i Herrans helgedom, åter höra vi orgornas toner brusa, åter se vi öfver våra hufvuden bugta sig dessa hvalf, hvilka påminna oss om den himmelska härligheten. Han, vår konung och vår Gud, han skänker oss mera än vi kunna ana, svarar oss förrän vi ropa. Så har han ock gjort här. Hvem af oss anade väl vid början af arbetena i vårt tempel, hvad deraf sedan skulle blifva, Men Herrans starka hand hafver hulpit oss. Låtom oss derför sjunga och prisa hans namn! Huru lustiga äro dina boningar, Herre Zebaoth! Kropp och själ fröjda sig i lefvande Gud! Nu hafva vi åter kommit i ditt tempel för att lyssna till vittnesbörden om dig och din härlighet. Tag emot, O Herre, våra läppars ljud, då vi nu uppstå och sjunga:
O huru ljuflig är Din boning, Herre kär!
Ditt tempel och din kyrka,
Der sig min själ får styrka,
Och med ditt ord sig spisa,
Samt all din godhet prisa.
Biskopen öfvergick härefter till betraktelse af dagens text med anledning hvaraf han i ansintning till hvad förut blifvit antydt till ämne för betraktelsen lade:
»Herrens Zebaoths rätta, lustiga gårdar eller sanningens Gudsrike på jorden»
Hela gudstjensten präglades at stor högtidlighet. Kyrkan var alldeles fyld af folk, men de ståendev antal var icke särdeles stort, hvaraf torde kunna slutas att icke obetydligt flere sittplatser vunnits genom de nya bänkanordningarna.
Högt och ljust ter sig det nyrestaurerade templet, glasmålningarna i korfönstren äro synnerligen tilltalande. Den nya orgeln bidrager i icke ringa grad att höja gudstjenstens högtidlinghet.
Temperaturen i kyrkan var angenäm. Någon besvärande kyla märktes ingenstädes utan var värmen öfverallt jämn.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 28 November 1892
N:r 184
