En intressant och spännande kamp för tillvaron utkämpides i går eftermiddag här utanför kusten skrifves fråv Hansthosmen 28 December, och fylde de åskådare, som förstodo att bedöma förhållandena, med beundran. Det blåste en orkanartad storm från vestnordvest med ett våldsamt upprördt haf, då inemot kl. 2 ett skonertskepp observerades utanför Vangsaa, styrande norrut under våldsam segelpressning. Igenom räddningsväsendets telefon erfor man, att stationerna Vorupgr, Klitmgller och Hanstholm voro alla färdiga med sina räddningsapparater, enär fartygets strandning syntes oundviklig. Det var en stolt syn att se skonertekeppet arbeta sig fram öfver det upprörda hatvet; att det avancerade jämförelsevis bra, var i ögonen fallande, men ingen af oss åskådare trodde det vara möjligt för fartyget att klara sig för Hanstholmeudden, bvaremot allmänna meningen var, att desz kapten belst borde segla skeppet rätt i land, innan mörkret föll på, ty på intet vis syntes annars dess räddning vara möjlig. Ombord var man säkerligen också förvissad om faran, ty nödflagg syntes på mesanmasten. Skymningen hade redan börjat, då vi förmärkte, att man ombord syntes i färd med att tillsätta focken, och detta lyckades också mot all förväntan. Verkan häraf uteblef ej, ty farten ökade ytterligare, men fartyget arbetade naturligtvis ännu våldsammare under den ökade segelpressningen. Framåt gick det stadigt, men ändock närmade sig fartyget mer och mer kusten med dess förfärliga bränningar, hvilka omöjliggjorde någon räddningsbåts användande. Den minsta vindförändring eller den minsta bräcka på segel och rigg var lika med fartygets undergång; ingen kunda bedöma, huru resultatet af denna forcerade segling, der fartygets och besättningens lif stodo på spel, skulle utfalla. Under andlös och allt sterkare epänning iakttogs den förtviflade seglingen, allt etter som ögonblicket nalkades, då frälsning eller undergång skulle afgöras, och då skonertskeppet kl. 4 e.m. passerade Hanstholmsudden på en kabellängds afstånd från stenrefvet utanför den nordliga Sirénstationen och hade Skagerack öppet för sig, gick en känsla af lättnad och beundran genom åskådarebopen, som fick uttryck i dessa ord: »Det finnes sjömän ombord å detta fartyg, hvilka förijena ett hurra och en handtryckning. Det var ej möjligt att från signalstationer ufröna fartygets nationalitet, men det var tylligen ett skandinaviskt fartyg.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 Januari 1893
N:r 7
