Södra Gotland, 19 december 1892.
Ett ovanligt bröllop firades nyligen i Öja socken då landtbr. K. Andersson å Botvide sammanvigdes med enkekonsulinnan Wiechel från Norrköping. Vigselakten, som förrättades i den för tillfället rikt upplysta sockenkyrkan, bevittnades af en ovanligt stor folkmassa, som nyfiket beskådade den 65-åriga bruden, vid tilltället klädd i en dyrbar purpurröd sammetsklädning. Omedelbart efter bröllopets slut afreste det nygifta paret till Norrköping, derifrån de i dagarne återkommit med särskild förhyrd ångbåt till Burgsvik medförande numera fru Anderssons omfattande lärösebo.
Ryktet vill veta att den nygifta frun är ägure af en jämförelsevis stor summa i kontanter.
Ett säreget prof på qvinnolist omtalas från en sydlig socken sålunda: En båtsmanshustru reste en vacker dag med egen skjuts till hamnen för att göra åtskilliga uppköp till På vägen upphann hon en väninna från en grannsocken som — till fots — äfven hade samma mål för sin färd. Naturligtvis fick den kära väninnan, en bondhustru, åka på skjutsen, samt löfte om att på återresan äfven hålla sällskap, Vid framkomsten till ort och ställe uträttade de båda gummorna sina ären= den och blott ett återstod för båtsmanshustrun nemligen att kontant betala sina uppköp. För detta ändamål upptog hon sin portmonä och framplockade vaiutan iklingande mynt. Plötsligt sakaar hoa af de framlagda p:nningarne ett belopp af 2 kronor, som spårlöst försvunnit från handelsdisken. Stor uppståndelse och efterfrågan, men utan resultat, pengarne voro och förblefvo försvunna. Omsider, när ej något vidare hopp återstod att återfå det törlorade, skulle gamman bege sig på hemvägen, då hon först varseblef att »väninnan> utan vidare försvunnit, En ljus idé uppranna nu i vår båtsmansbustru; hufvud, hon skyndade sig att få fatt i hästarne och skjutsen och snart såg man henne i full karrier ila mot hemmet. Snart upphans; bondhustrun som, bärande på ett stort knyte, gnodde i väg äfven hon åt hemmet — allt hvad apostlahästarne förmådde. Åter fick hon plats på ekjatsen, då naturligtvis första frågan gälde om »de bortkomna pengarne kommit till rätta».
Eiter att ha erhållit ett nekande svar, utbrast båtsmaushurtrun sålunda: Jag gör en god dag i den lilla samman, men värst blir det för den som anammat den, ty kännemärke skall tjufven få så att det förslår, Min gubbe har en bekant, en »riktig fione i Karlskrona och med första post skall han tå underrättelse om allt:ammans, och då kan du vara säker på att det minsta den får i lön som knipit mina pengar, är förlust af — båda ögonen>. Bondhustrun, som med feberaktig rysving åhört denna dialog, satt en stund alldeles tyst. Bäst det var utbrister hon »kanbända att pevgarne har på något vis kommit i mitt knyte, bland mina saker.» Och så blef undersökning verkställd med det resultat att pengarne hittades längst ned i »väninnans» saker. Tablå! — För omkring ett par månader sedan skickade en landtman ifrån Vamlingbo en penningesumma under rekommendation till Kalmar. I dagarne har personen ifråga emottagit underrättelse att ej pengarne framkommit till adressaten.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 December 1892
N:r 197
