Om den flera gånger i telegram omtalade resa, som de med Polhem härifrån 14 dennes afgångna passagerarne måste göra för att framkomma till hufvadstaden, sedan ångaren ej lyckats framkomma dit, skrifver till Gotlands Allehanda en korrespondent bland resenärerna:
Resan, som länge skall stanna i de deltagandes minne, kan ju möjligen äfven för andra äga sitt intresse.
Då vi på lördagsaftonen 14 dennes lemnade Visby, var vädret ganska lugnt, men efter det häftiga stormande, som nära nog hela julen varit rådande, var hafvet ännu upprördt och motsjön gjorde att ännu kl. 8 på morgonen syntes ej en skymt af land, hvarjämte den täta dimman föranledde, att båten fick gå för half maskin. Efter att hafva passerat ett drifisband började vi få landkänning och snart pejlades Grönskärs fyr. Nu närmade vi oss så småningom kusten och isen tilltog i styrka, så att båten fick på allvar börja forceringen och på detta sätt framkommo vi vil 4-tiden till Sandhamn, hvars hela befolkningen var samlad på isen för att åse brytningen.
Sedan några passagerare från platsen medtagits, fortsattes tärden under liflig konversation mellan då nykomne och deras vänner och bekanta, som i sakta mak följde med på isen. Denna var här väl sina 8—9 tum tjock och rännan hade ej passerats sedan Polhems nedresa. Under omväxlande back och framåt gick det nu omkring en båtlängd i taget tills vi vid 1-tiden på natten hunnit ett stycke in på den stora Kanholms-fjärden.
För att båten i mörkret skulle följa rännan, måste en af besättningen gå längs denna med en lykta, som han ställde ut några båtlängder f.am för fartyget, hvarefter man satte kurs derefter tills båten stoppade och lyktan sattes på en annan plats och så vidare. Kl.
1 lade man sig emellertid till hvila för natten, Passagerarne hade under tiden roat sig efter bästa förmåga. Sång, lekar och spel aflöste hvarandra ända långt in på natten, så att tiden blef ej alls ej lång.
Under patten företogs omstufning af en del af lasten, i det ett parti cementtunnor placerades på akterdäsk, genom hvilken anordning båten fick mera kraft att pressa isen under sig och derigenom bräcka devsamma, Express hade under tiden med begagnande at den nu upparbetade rännan uppbunnit och gått om Polhem samt öfvertagit forceringen, Båten ötfvergafs nu af passagerarne som i spidda grupper ströfvade kring på isen för att betrakta Express. Det var en ståtlig syn att se den finska ångaren för full maskin rusa in i isen som svigtade och knakade för att släppa fram den en båtlängd eller så i taget. Det började nu se mörkt ut med framkomsten till S:ockbolm, hvarför, det öfverenskoms att Polhem skulle vända om till Sandhamn och per telegraf göra sig underrättad om isförhållandena vid Oxelösund och under tiden skulle Express fortsätta sitt arbete.
Så gjordes ock, Som telegrammet från Oxelösund ej lät boppgifvande, medan deremot från Stvckholm spordes att Tor och Sandhamn hunnit förbi Vaxholm, beslöts emellertid att fortsätta forceripgen som nu pågick i änou några timmar, hvarefter en alltmer tilltagande snötjocka gjorde allt vidare framframträngande för tillfället omöjligt. Ovädret tilltog allt mer och stämningen började blitva tryckt bland passagerarna, då kaptenen förklarade att det allt såg mörkt ut med framkomsten och att det enda möjliga nog vore att gå i land för att på släde försöka uppoaå hufvudstaden. För att anskaffa skjutsar hade från Sandhamn medtagits en med terrängen bekant person, hvilken så snart yrvädret lagt sig skulle gifva sig i land. Nu var det för tillfället slut med lugnet och qvällen gick åt under förberedelser för resan och öfverläggningar om hvad som skulle medtagas, ty man kunde antaga att knappast tillräckligt antal för inforslande af 52 passagerare med alla deras effekter skulle kunna skaffas.
Så småningom lade sig emellertid oron och qvällen tillbragtes under muntett samqväm och man lade sig oviss om bvad morgondagen kunde bära i sitt sköte. I god tid dagen derpå voro alla passagerare uppe och nu spanade man ifrigt inåt land för att upptäcka en skymt af de efterlängtade slädarne. Det var bestämdt, att de först ankommande af dessa skulle användas att ilandföra effekterna till en bondgård på den ungefär en tjerdedels mil från båten belägna Skarpön, dit passagerarne gående skulle begifva sig. Ändtlige. syntes långt borta en mörk punkt; den upplöste sig i flera och snart kunde man med kikaren urskilja 4 slädar, som långsamt i den djupa snön närmade sig fartyget. Med hvilken glädje de helsades, dessa slädar, det kan man lätt föreställa sig. Nu började arbetet med lossnivgen af effekterna, man rusade allmänt ned i matsalongen för att stärka sig till den ovissa färden. Snart voro effekterna fastsurrade på slädarna, de resande strömmade ut på isen och efter några krattiga hurra för Polhem och dess kapten satte sig skaran i rörelse öfver den snötäckta fjärden. Den ena sången aflöste dea andra och underlättade marschen genom den djupa snön. Efter en balftimmes promenad var man framme vid högqvarteret, en mindre bondgård med alla byggnader enligt traktens bruk målade irödt och hvitt.. Här aflastades ru sakerna, som genom gin mängd gjorde ett tröstlöst intryck, då man tänkte på att allt detta och dertill en sådan mängd passagerare skulle på till stor del obanade vägar föras 5—6 mil. Man höll emellertid humöret uppe och medan slädarna 8 mlades, sutto vi i ett par små rum i manbyggnaden roande oss på bästa sätt. Snart hade inemot ett tiotal skjutsbönder infunnit sig, bvar och en med sin lilla skärgårdshäst och släda efter råd och lägenhet, – Alla saknade fäll och fotsack och sätena hade ofta hvarken sido- eller ryggstöd. Snart hade ett antal passagerare inskeppat sig och vid två tiden kuskade de i väg. — Vi andra hade nu en egtunds sysselsättning med att göra upp en förteckning öfver effekterna, då det var att förutse, att man skulle nödgas qvarlemna större delen, tills vidare. Nya skjutsbönder kommo emellanåt, men man beslöt att icke fara förr än på qvällen, då det i alla fall ej skulle lyckas framkomma till staden förr än nattetid. Kölden blef emellertid allt skarpare och det kändes godt att få komma in i den varma stugan, som nu var alldeles uppfylld af skeppsbratne och skärgårdsfolk. De senare gjorde i allmänhet ett mycket godt intryck. Rappa och lifliga sågo de ut, deras sätt var fritt från den ytterliga kruserlighet, som plägar göra ett tråkigt intryck på besökaren. Ett sträfsamt lif få de förs dessa skärgårdsbor och de väderbitna kinderna och valkiga händerna vittnade om mången kamp mot vind och våg och om hårdt arbete äfven med jurdens skötsel, ty iaycken möda kräfves nog att af dessa steniga och karga jordar framtvinga något, som lönar odlarens möda. Mycket af intresse hade de att omtala om lifvet derate på öarna. Just som man nu sysselsatte sig på bästa vit kom ett bud som förknonade att Polhem i Sandhamn fått order att vända och fortsätta isbrytningen och att han nu åter låg der vi hade lemnat honom, Stor vilervalla, skulle det kanske nu vara bäst att återvända till båten. Det klokaste ansågs vara att skicka ett bud ut till båten för att genom personligt samtal med kaptenen taga reda på hvad som vore det bästa. Resultatet af budskickningen blef att några passagerare vände tillbaka till båten, hvaremot vi andra gjorde oss i ordning att fara på släde. Ett tiotal sådana hade vi till vårt förfogande och snart ilade karavanen ut öfver fjärden, till en början i en oordnad flock som dock snart ordnades i en lång linie. Klockan var nu ungefär 7 på aftonen. Qvällen var härlig, inte en vindfläkt märktes, stjernorna tindrade och snön gnistrade af köld.
I alnshög snö gick resan öfver ett mindre sund, så på slingrande stigar, uppför och nedför backe; någon väg fans egentligen icke och ett par gånger hände, att någon körde kull i de förrädiskt lurande dikena, men den mjuka snön gjorde kullerbyttorna alldeles ofarliga. Efter att hafva farit ett stycke omväxlande öfver land och is kommo vi ut på den stora Elgöfjärden, som vi höllo rakt fram ett par timmar ända till Vermdön, der vi kommo på något så när banad väg. Efter att ytterligare hafva öfverfarit Torsby tjärd kommo vi vid 1-tiden fram till hållstället Vetsede, der vi togo in för att få lite varmt i oss.
Framför en flammande brasa tillbragte vi nu vid kaffet en treflig timme och så har det af igen till Gustafsberg, der vi påträffade det på förmiddagen afresta partiet, som för att slippa komma fram nattetid hade hållit rast ända tills pu. De hade tillbragt sin rast på ett angenämt sätt, sjungit, musicerat neh dansat. Äfvenså hade de sammanträffat med 8 af Express’ passagerare, som dock vid vår ankomst redan gifvit sig af. I en lång rad af 20 slädar kuskade vi vidare. Kölden började nu på morgonsidan kännas ganska skarp, men så visade också termometern öfver 20 grader.
Det var en ganska ståtlig anblick det erbjöd detta slädparti der det slingrade sig fram i Vermdöskogen, då någon krökning af vägen visade hela raden. Snart passerade vi Skurubro och närmade oss nu raskt Stockholm. Ju närmare vi kommo staden desto svårare blef det att hålla hop karavanen. Skärgårdshästarna, ovana vid lifvet och rörelsen utan för tullen blefvo allt svårare att handtera, men allt gick lyckligt och kl. 8 vidpass kommo vi in till stor förvåning för folket på gatorna, som undrade hvad i all verlden det flugit i bönderna, som kommo in i slädpartier. Något trötta voro vi naturligtvis, hvilket ju ej var att undra på, då vi setat en 12 timmar i slädar, der man måste sitta alldeles rätt upp för att icke på den oländiga vägen ramla bredvid och der stödet för ryggen var så lågt att man kände sig alldeles rådbråkad. Nu återstod blott sakerna och tack vare de förträffliga anordningar som vidtrgits under ledning af stadens med på resan varande riksdagsman kommo dessa in redan på qvällen och så ändades till allmän belåtenhet denna resa, som om ock något besvärlig dock aldrig var tråkig och som sent skall gå ur de deltagandes minne.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 23 Januari 1893
N:r 13
