Dag: 2 september 2024

är, såsom telegram i onsdagsnumret upplyste, nu stängd i Stockholm åtminstone till fram i Mars månad.
Den af ångbåtsbolagets direktion gjorda framställningen om Svensksund har af regeringen remitterats till poststyrelsen. Den senare ser med nöje om Svensksund kunde få användas, men vet för öfrigt under nuvarande förhållanden ingen utväg vare sig att få upp ränna från Stockholm till hafvet eller att i händelse af behof ersätta Klintehamn. Äfven om Ölandsbåten kunde disponeras, möter hinder att få den ut ur Kalmarsund.
Sjöministern, som anser Svensksund fortfarande behöflig vid vestkusten, vill tillstyrka att han längre fram, antagligan icke förrän i Mars, då kölden icke strax stänger farleden, får gå till Stockholms skärgård för att bryta ränna.
Under sådana förhållanden har bolagets styrelse beslutit, att besättningen tillsvidare skall hemförlofvas.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19

Gotländska bilder
tecknade af Osvald Stein.
11.
Öfvergifven.
Sant i den mörka höstiftonen bultade det på dörren hos Lars Jakobsson. Han satt ensam ione i stugan och rökte sin pipa, ty husfolket var på bönemöte ibaptistkapellet. Jakobson ropade kom in notan att vända på hufvudet.
En magerlagd, blek flicka steg inom dörren.
— God afton, Lars.
Mannen spratt till vid ljudet af den spröda stämman.
— Hvarför kommer du bit, Lovisa? Jag har ju förbjudit dig det.
— Ja, ni har så, men jag kunde ej låta bli. Jag ville tala ännu ett ord med er.
— Nå fort då; folket kan komma hem när som helst; jag vill ej att de ska se dig här.
— Hvarför det? Ni har ju sagt att ni inte har något med mig att göra.
— Nej, det har jag heller inte, men jag vill inte, att man skall börja prata, nu strax innan jag skall till och gifta mig.
Flickan sjöask trött ner på en stol.
— Då vore det bäst, Jakobsson, att vi hjelpte mig en smula ur allt bekymmer ni satt mig i. Ni vet, hur jag har det, snart sagdt hvarken mat eller kläder åt mig sjelf, mycket mindre då också åt den, som skall komma.
Lars Jakobsson rökte, så att det blossade. Flickan fortfor.
— Jag begär ju så litet. Iogenting för mig sjelf, fastän ni förstört hela mitt lif; men var barmhertig och drag försorg om ert eget barn! Jag skall aldrig med ett ord förråda er, aldrig träda emellan er och er bustrn. Men tvinga mig bara inte att bli en brottsling!
— Det må bli din egen sak, Lovisa, bur du ställer för dig. Men hvarför vänder du dig till mig? Det finns ja så många andra…
— Tig! — utropade flickan — nu vet ni att ni ljuger.
— Jag vet ingenting jag. Och derför skall du vara snoäll och lemna mig.
Skämtat med töser har väl litet hvar ejort, men inte är det derför sagdt…
— Jag förstår, Lars. Ni skall aldrig höra af mig mera. Men Gud förlåte er, om jag gör något galet.
— Nej, det skall du akta dig för, Lovisa, det kommer alltid så svårt efter.
— Tack för rådet.
Hon gick. Tunga voro stegen längs den uppblötta landsvägen bort till den lilla backstugan der Lovisa bodde med sin gamla moder.
Gumman såg på henne, då hon steg in.
Lovisa skakade på hufvudet.
— Min Gud, kunde han vara så hård!
— suckade gumman.
— Han sade, att han aldrig haft med mig att skaffa sade Lovisa med ett bittert skratt.
— Herren straffe honom för hans uselhet. Oj, oj, hvad skall det bli af dig stackare. Ack, att du skulle ställa det så olyckligt för dig!
— Det är skedt mor, och ni skall inte länge behöfva förebrå mig. Ni vet sjelf hur det var, att han med hand och mun lofvat mig äktenskap, fastän han så skamligt bedrog mig. Men niär trött mor, gå och lägg er.
— Än du sjelf, barn?
— Jag! Å, jag skall väl också så småningom gå och lägga mig.
Hon gick nt på backen och satte sig på en sten, med hufvndet doldt i händerna. Hon hade tänkt, att hon skulle känna sig mycket olycklig; det var icke så. Lugna kommo tanksraa. Hvad skulle hon tiga sig till? Dar fans icke utsigt att kunna föda ett barn i huset, och hon orkade ej arbeta för dess uppe: hälle, så klen som hon var. Kommunen?
Nej, den fick icke taga hennes barn.
Hon tänkte på historien om Greta från gannsockner, som satt på cellen för det att hon… Hu! Lovisa ryste, när hon tänkte derpå. Aldrig skulle hon med ett finger haft mod att skada en oskyldig varelse. Men var det ändå inte bättre så? Skulle den lilla födas till försakelse och elände hela sitt lif? Nej, det fans dock ävou en tredje utväg. Lovisa stannade vid den i tankarne. Den låg framför henne mörk, men inte låog, innan den nådde sitt slut. Den vägen, ja den var den enda hon hade att gå. Den måste hon beträda.
När?
— Samma qväll Lars Jakobsson står brudgum — sade hon tämligen högt, när bon reste sig från kullerstenen och gick in i stugan.
Och der blef bröllop med brudsvenner och allt annat, som hörde till den gamla ståten. Bruden var fager och ung och brudgummen tog sig ståtligt ut i helgdags: drägten. När tåget begaf sig till kyrkan, hade Lovisa afått på gården och betraktat följet. Hon hade märkt, att brudgummen bleknade litet, då han fick ögonen på henne.
Lovisa stod och såg efter bröllopsskaran.
— Så, nu börjar jag vandra min väg, sedan jag sett honom färdas sin.
Och hon gick med långsamma steg nedåt närmaste hage. Hennes fjät voro tyngda, så att hor måste sätta sig att hvila under en aflöfvad björk. Hon tyckte sjelf, att det var egendomligt, så litet rädd hon var. Det kändes nästan som om hon blott, efter ex dags mölosamt arbete, skulle gå till hvila i en mjuk bädd för att sofva lugnt och godt.
Nu var brudfolket vid kyrkan. Hon hörde klockorna tona genom den klara höstluften. De haltade med sitt bong, bong, och den ena af dem var visst litet sprucken. Tänk, att det hade hon aldrig märkt, förrän nu, sista gången hon hörde dem.
Plötsligt skrek hon till högt af smärta. Hon förde handen till bröstet. Blodet steg henne åt hufvudet. Å!
Nej, nej, inte dröja längre! Då kunde det blifva för sent. Der låg vägen bon hade att vandra!
Och hon gick med fasta steg framåt.
Då brudfolket kom tillbaka ur kyrkan, möttes de på gården af några karlar, hvilka buro något mellan sig.
— Ha så hemskt! Det ser ut som en menniska, — sade bruden.
— Det var otäckt! — sade brudgummen också.
— Tråkigt varsel! — sade gummorna.
— Men hvem är det? — frågada så Lars Jakobsson.
— Å, det är bara Lovisa i Backen! Hon har gått och dränkt sig i bryan borta i hagen.
Brudgummen! darrade, när han hjelpte bruden ur kareten.
Men bröllopsmåltiden kom honom snart att glömma alltsammans.
Inte kunde han hjelpa att en galen jänta gått och tagit lifvet af sig!

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19

I dessa stormens och yrvädrens dagar, skulle det möjligen intressera öns »infödingar», äfven andra kanske, huru vi tillbringa vårt »nattliga lif» härute på skäret, den tid af dygnet, då de, som vistas på land åtminstone, njuta af sin ljufva sömn i den varma sängen. Jag sade, att det möjligen kunde intressera infödingarna siwmt kanske äfven andra. Ja, jag är nästan säker härpå, emedan vi under sommaren ba’ det stora nöjet af att få besök i massor. Synnerligast om söndagarna. Kring det ståtliga, hvita fyrtornet, der det tronar på den smaragdgröna gräsmattan, stå då skjutsar i mängd. Från den enkla höskrindan, bela skalan upp till det fisa ekipaget. De enkla fordonens besättningar äro vanligen öboar; de fivares deremot resande fastländingar och otländinogar, synnerligast engelsmän.
Alla komma för att se »fyren» och dess storartade »snironger. Iaredningen i vaktrummet och lanterrinen tyckes ej slå an på andra än öbon. Men kommea ut på altanen: ja då frapperas dena som har något så när skönhetssinne! Engelsmannen utropar då sitt: »Oh! charming» — »charning!» Oh! what a splendid bird’s eye viewi»; Fastländingen: »Dominerunde utsigt!» »Ritt vackerti» och »se sjön så vackert den ligger der nedanför!» Den »inhemske» bonden: Nauj se va körkort» (Börjar räkna: ann, tva, tre, o.s. v.) Danne senares hänförelse öfver »körkorna» är ju ej att undra på, ty skog och mark ser han dagligen, men ej elltid ser han väl ett halft tjog kyrkor på en gång!
Ja! det var på sommaren det som allt var så förträffligt och bra och hufvudintrycket hos besökaren blir nog också dat, att vi, personalen, ha’ det bra — ja, man får till och med höra en och annan öbo säga: »va Er haä hä bra jar»; »ingä mänska har hä så bra u gutt som järl» o. s. v. Bonden har onekligen rätt! Vi ha det bra på sommaren.
Men på vintern, — ha’ vi det då också »gutt» ibland? Tillåt mig tvifla!
Den som ej tröttnar vid genomögnandet af detta, kan sjelf skaffa sig en inblick i vårt »vinterlif» och med sig sjelf öfverlägga, huruvida han alla gånger skulle vilja byta med oss.
Att börja med tänka vi oss en s. k. »Falbdag» eller ett »Falbdygn», Ehuru väl, inom parentes sagdt, vi härute ej ha stort annat än »Falblygm. Jag vill visst ej på något sätt förklena »Profeesor» Falbs skicklighet i att spå ovälsr men ett faktam är emellertid att vi för kort tid sedan hade minst 8 till 10 »Falbdygn» å rad. Behöfvas vittnen härtill, anser jag de dertill bäst passande vara alla de, hvilka varit tvungna att hålla vägarna öppna under dessa »kritiska» dagar.
Som sagdt, vi tänka oss en eådan »Falbdag» eller rättare »Falbvecka», Vår hygglige och värderade förman, fyrmästaren, gör första vaktepv, som denna tiden varar emellan 4 och 6 e m. Det är den gynsammaste vakten, ty då, hurn tjockt det än är i luften af den kringyrande snömassan, är det ännu så pass ljust, att han något litet kan se fyrtornet och följaktligen utan vidare vedermödor kan ta sig fram dit. För en stund synes genom den intensiva snömassan ett svagt sken, liksom från en slocknande talgdank, men iverkligheten kommer detta matta sken från fyrens lampa deruppe, hvilken annars i något så när hyggtigt väder levererar ett starkt och genomträngande sken och hvilket synes många mil till sjös.
Fyrmästaren aflöses af en fyrvaktare kl. 6 e.m. Antagom det är mia vakt, — Kommen ut, ser jag mig omkring liksom om jag skulle kunna få se något föremål. — Men nej! Jag ser bara hvitt — hvitt på jorden, hvitt i rymden; allt är hvitt! Det hvita täcket på jorden är så mjukt och medgörligt, att jag sjonker ner under armarna i detsamma. Ja hvitt var det, hvart än ögat riktades, men bur hvitt och ljust det än är, är det mig omöjligt att se vare sig fyr eller någon af de många fyrbygningarna. Med andra ord: jag ser ej en skymt af hela stationen, fast jag står — midt densamma — ovädret har stigit till raseri! omöjligt att få se fyrlampans sken!
Hvad är nu att göra? Inte syns, som sagt, fyren och inte vägen; jag ger mig ej af ut på slätten på måfå, ty det kunde föranleda till att jag ginge vilse i detta snöhaf och kenske slutligen drunknade efter att bafva gått mig dödstrött i detta eviga kaos. Visserligen en mjuk graf men —”ändå! Derförtrefvar jag mig till något »fast föremål» och som jag väl känner hvarje lilla detalj vid stationen, samt åt hvilket väderstreck den eller den husgafveln vetter, stäl’!er jag mig med ryggen emot ett föremål (denna gåvg en husknut), öfverlägger i största lugn några ögonblick och gör på så vis mitt bestick. Alltså! i den riktningen, måste fyren stå. Derför raskt framåt! Icke utan en viss rädsla lemnpar jag den kära kalla husknutsn, Jag var åtminstone säker så länge jag stod der. Men, kan ej hjelpas, vakten i fyren måste aflösas och jag måste sköta min tjenst! Jag famlar sakta men ständigt framåt. Söker så mycket som möjligt följa den uppgjorda riktningen och för att ej komma ur spåret, sätter jag mig ned i drifvan då jag märker att det kommer någon »orkanuvge», för att ej riskera få dansa polka eller någon annan »svängom» med den nattliga gästen, ty jag kunde, som sagdt, då lätt komma ur min vid husknuten utstakade kurs. Medan jag sitter i drifvan och afvaktar »bättre väder», tänker jag: om nu fyren gaf mig aldrig så litst eken så vore allt bra! Men nej! Den intensiva spömassan är ogenomtränglig för lampans låga! »Orkanungen» är borta — jag fortsätter. — Tycker mig se ett mörkt föremål, men det kan ej vara fyrev, ty föremålet synes långt och till venster och jag skulle efter min beräkning ha’ fyren rätt fram. Men jag anser att något måste dena mörka punkt i alla fall vara och jag går väl dit sålänge, — Just nu då jag var så nära, kom en by, men pu sätter jag mig ej i drifvan, ty föremålet var ögouskenligen mycket nära invan byen kom, hvarför jag går på med raska steg. — Pang! Hvad var det jag slog »knoppen» i för något? Af med »bälgsvinen» och så att känna efter med bägge bändernat Jo, jern är det i alla fall och rundt är det också! Ja, det måste vara fyren, — Fortsätter rundt, tills jag kommer fram midt emot den kalla, hårda nordap, hvilken bjuder till att slå omkull mig, men utaa att lyckas. — Här är dörren — jag kände igen låsvredet! Jo, fyren var det lika vält Öppnar dörren, stiger in i förstugan och tömmer alla fickor och bägge stöfvelskaften, hvilka alla »förvaringsrum» äro fylla med spö. — Går sedan upp i vaktrummet och aflöser fyrmästaren, ser till att allt är i sin ordning, sätter mig, då jag har någon stund öfrig från fyrens skötande, framför kaminen, läser den nyss erhållna, 14 dagar gamla fastlandsposten, glömmer alla mödor samt pjuler af mitt »dolce far niente» — tills min Vakt aflöses och jag har att bereda mig på en promenad, lik den förut beskrifna.
Nu är kl. 11 e, m. och jag aflöses — jag klär på mig min varma, fårskinnsfodrade vadmalsrock, drar ned pelsmössan öfver öroBen och bereder mig till strid med de rasande snömassorna. — Nedkommen i tornets vestibuldörr, ställer jag mig och tar min »kurs» — och se’n framåt! Sakta men säkert och stadigt för att ej förlora riktningen. — Alltjämt snö upp till midjan.
Törn! Det var katten så lätt det gick den bär gången. — Skulle jag verkligen allt vara vid fyrbygningen? Ja, då har det ja gått riktigt »bussigt» den här gången, Så lätt har jeg då ej kommit öfver slätten på de sig:a 8 dagarna under nattvakternal Mon, hvad är det här egentligen för något som jag törnade emot? Jo, stengärdesgården!
Anal Det var brat Hvar är ou grindbålet?
Grindarna äro naturligtvis kastade at hake för längesedan. Jag bryr mig ej om något grindhål. — Hoppar i stället öfver gärdesgårdep, så har jag åtminstone den trösten att vara iune på fyrgården.
Syf som jag är med mina långa snöfylda stöfvelskaft och den tjocka vadmalsrocken, gör jag ett klumpigt försök att klifva upp på den nu jämförelsevis låga muren men jo — och jag gör den mest öklandérliga saltomortal, — De hela sulorna hade slirat på muren och jag kom nära nog på hutvud ned i den bomullsmjaka höga drifvan. Iot: ledsen bara! Jag har ja stenmuren framför mig, ett bevis på att jag ej gått Dertör, upp igen! Och ett nytt försök göres.
— Denna gång lyckades det bättre! Nu står jog på muren. — Pass upp! Nu kommer en by — jag boppar ued i drifvas, hvilken går mig till hälarna, men hon är lös och ofarlig så långe hon ej stiger öfver »öfre våningen». Aj! Aj! — — — Hva’ ä dä som stickes dernere något öfver knöäna? Aha, nu vet jag: krusbärsbuskarna! Jaså, det är de! Ja, då vet jag ungefär, hvar jag befioner mig — — — — Vinbärsbuskarna till höger, — — — ballonbuskarna till venster — — — ja, då mås’e -fyrbygvingen ligga framför, dock något till venster. Promenaden fortsättes nu raskt framåt. Törn igev, och jag omfamnar något matronlikt föremål. Men, det var visst ingen »matrona», det varbara en af vattentunnorna vid husknuten. — Nå ja, då är det snart gjordt, och dörren till min ingång måste vara 8 till 4 steg härifrån, — Hittar dörren mycket snällt, stiger in i förstugan, tömmer stöflor och fickor för snö. — Går in i mitt varma rum, klär af mig i största hast och kryper ned i »fjäderbolmarna», A, eå skönt! Hår ska sofvas! Och inom få ögonblick har jag glömt hela verlden och — de nattliga promevaderna — det går väl an när man under natten kan få sig en »slumrare på 4 till & timmar, men de nätter finnas, då vi under stickande storm få vara två man i fyren och få således ej ett ögonblicks hvila noder natten. Om det nu bara räckte länge med den här »frivakten», Men nej; kl. 4 höres allaredan låvga, dofva jättelika steg iförstugan.— Låset vrides om, dörren öppnas och en röst med äkta gotländsk dialekt utstöter: »klåcken föjre» eller: »näu jär dä så igän» m. fl. sådana fraser, allt i »gutadrägt>. Sömndrucken reser i mig af gammal vana genast i sängen, tänder på ljuset, ser åt dörren för att öfvertyga mig om huruvida jag drömde eller ej — Nej, verklighet var det. — I dörren står min jättekollega, — Hain fäster og mig sin skarpt utmanande blick, liksom ville ban säga: nål! upp nu bara och det i röda reppe: ändå och sitt inte der i singen och se ut som en uppskrämd flickunge.
När jag kommer ned på golfvet, jo då är han säker på att jag är vaken och då som först går han.
Jag gör min toalett, bonar om mig på bästa vis, dricker en mugg varmt keffs som stått på jernspisen och går ut för att under samma vedermödor gå upp i tornet att aflösa min kamrat.
Denne kamrat, en hygglig karl för resten, är i det allra närmaste en gång lävgre än jag, och min längd är medellängd, hvarför han också går fram rak och stolt der andra måste krypa och »grejnar» åt både oss »småfolk» och »falbdagarna».
Men nu är också den nattens vedervärdigbeter slut, ty uppe i vaktrummet är varmt och godt och nästa gång jag nu skall gå ned till fyrbygningen är det ljusa dagen så att jag oaktadt den häftiga snöyran något så när ser hvart jag tar vägen.
Iogen må derför inbilla sig, det vi finna vårt öde eller vår syssla outhärdliga. — Nej, långt derifrån! Oaktadt dessa nattliga strider med stormar och oväder, tycka vi oss ha’ det bra. — Låt vara att vi under vintern slita lite ondt. — Men vi äro »kronans karlar» och ha’ vårt säkm lefvebröd och utider det mången »fördetting» i förtviflan söker döden derför att hen e har bröd till sig och de sina, tänka vi: i näta vecka kommer vårt »qvartal», då skola vikaffa oss det och det och då skola vi »sätta in» så och så mycket på sparbanken o. s. v.
Menirgen med denna lilla skildring är endast att låta de »sotinarfåglar», som vänligast besöka oss under en ljufva årstiden och hvilka tyckte att »ingä mänska hadde hä så gutt» eom vi, veta, imru pass »gutt» vi ibland kunna ha’ dét brute under de stränga vinternätterna.
Charles.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19