har Klintehamn varit utsatt för sedan i lördags morgse, och man må väl kalla det en lycklig tillfällighet att den nu ligger välbehållen i vår hamn.
Såsom vi i lördagens tidning hunno meddela, hads Klintehamn samma dags morgon kl 1/2 6 ånyo gått ut för att söka efter fiskarsna Nygrer, om hvilkas räddning man på ångaren var okunnig.
Vid 10-tiden på f. m. hade Klintehamn lyckats nå så nära intill den öppna vak som skulle gjort hans vidare färd till Visby ganska lätt, att endast ett par famnar återstodo, då den starka sydvestliga vinden dref på isen med fruktansvärd kraft och alldeles murade fast ångaren. Ja, isen pressade till dea grad på fartyget att sldorna bugnade in flere tum och man i maskinrummet trodde, att skotten der skulle springa.
Belägenheten var nu ytterst kritisk. Ångaren hade ingen som helst möjlighet, att taga sig ur isen, som dref densamma in emot Skarlakansgrundet, eller om man gioge klar detta, mot det längre norr på belägna Nyrefvet. Dessutom kunde befaras, att isen skulle bräcka sönder fartyget. Man bade derför båtarne klara och alla stodo färdiga att hvilken stund som helst lemna fartyget. On någon bjudit mig Klintehamn för 25 kronor under dessa timmar, hade jag inte tagit den — yttrade en af de ombord varande, betecknande nog för hur man der uppfattade situationen.
Vid 5 tiden, medan ännu dagen varade, så att man kunde observera det från land beslöt ou kapten Saöbohm att bissa nödflagg. Vinden friskade nämligen i till full sydvestlig storm, hvilket naturligtvis gjorde belägenheten än mera förtviflad.
Så snart nödsignalen märktes, underrättades genast den i Klinte varande kapten Aug. Smitterberg om Klintehamns fara, hvarpå han genast med folk reste upp till Gnisvärd för att derifrån, om möjligt, kanna bestå det nödstölda fartyget.
Stormen tjöt i den mörka aftonen. Genom dunklet kunde ute till sjös skönjas Klintehamns topplanterna. Skarlakansgruudet hade, tycktes det, lyckligt passerats — men Nyrefvet!
Emellertid kunde ingenting från land uaträttas under aftonen. Man fick lita till försynen. Genom raketer och terpertinbloss underrättades dock ångaren om, att man följde den från land.
Fram på natten bedarrade stormen något och isens fart saktades.
Vid 5-tiden i går morgse var kapten Smitterberg ånyo vid Gnisvärd. Klinteharman låg då något norr derom, omkring 1 1/2 sjömil tvärs för Nyrefvet. Den käcka qvartetten bröderna Viktor och Nils Björkander samt Johan Svensson och Knut Ekman — desamma som räddade Nygrenarne — gjorde sig jämte kapten Smitterberg i ordning att med båt gå ut mot ångaren.
Det blet icke heller denna gång någon färd på lek, men modig och uthållig som expeditionen var, lyckades den dock nå Klintehamn.
Der ombord stälde sig utsigterna något gynsammare, ehuru faran långt ifrån kunde sägas vara förbi. Ångarens öde var fortfarande helt och hållet beroende på vinden och isen. Emellertid saknades ingenting ombord, vare aig kol eller proviant, och maskinrummet hade förtöttats med bjälkar. Båten hade särskild på babordssidan fått försvarliga bucklor. Någon omedelbar fara för isskjutning fars icke, då ångaren låg ganska långt inne isen, hvilken i sin ordning hängde bra fast på refvet. Kapten Smitterberg kom nu öfverens med Klintehamns befälhafvars om signalering med flaggor: en flagga skulle betyda allt väls, två flaggor skada i maskinen och tre flaggor båten i fara och måste lemnas. Från land skulle folk oupphörligen följa ångaren så godt sig göra lät i det disiga vädret. Att man dock icke var så alldeles säker för fartyget framgår deraf, att den ombord varande posten — 10 säckar —, hvilken bland annat innehöll 50 tusen kr. i kontanta penningar togs i land och sändes till Visby, och 2 af den qvinliga personalen gjorde den sällskap.
Så stodo sakerna i går middag. Om den sydvestliga vinden stod sig, kunde Klintehamn få ligga vid Nyrefvet ganska länge. Endast stark vindförändring från ost kunde taga den fri.
Och ångaren hade tur. På eftermiddagen sprang vinden verkligen öfver till sydost, isen skingrades något och ångaren kunde börja arbeta långs iskanten.
För att icke råka på grund, måste man på landsidan med stakar pejla djupet.
Omsider nådde Klintehamn fritt vatten och kunde styra kurs mot Visbys hit inkom den vid 1/2 6-tiden igår qvä!l och lade sig i isen midt inne i inre hamnen. I dag på morgonen har den under ett par timmar bråkat sig fram till kajen, der den nu ligger godt förtöjd.
En Guds lycka var, att ångaren i går afton kom flott. Hade den i dag legat qvar under den starka nordvestliga storm, som rasar, torde den helt säkert ha va rit räddningslöst förlorad.
Klintehamn kommer nu att tills vidare qvarligga härstädes. Enligt hvad kapten Snöbohm meddelat, tyckes isen i sjön börja blifva mörare och med en veckas töväder torde ej utsigterna för postväxling te sig fullt så mörka som för närvarande.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
