Dag: 10 september 2024

Publicerat

Från land och strand.

Gotländska bilder
tecknade af
Osvald Stein.
13.

En sjöstrid mellan Hoburgen och Öland.
Vid fiskläget Vallbobodar i Fröjel hade man några nätter i midten af Juni 1853 iakttagit ett par kringstrykande karlar af misstänkt utseende och man bommade mer än vanligt omsorgsfullt till boningshus och fiskebodar. Man hade sport uppifrån bygden, att karlarne, som äfven varit syaliga der, uppgifvit sig vara f. hemmansbrukaren Nils Jansson från Dörby och drängen Petter Pettersson från Bläsinge, båda ställena belägna på Öland.
Sent på aftonen 20 Juni kom en af fisklägets ungkarlar, som varit borta på dansgille, att göra en tur nedåt stranden och varsnade då, att den bästa fiskarbåten jämte tre segel var borta.
— Det är de fördömda öländingarne, som stulit den! — var genast bans tanke, och det dröjde icke många minuter, förrän han alarmerat fisklägets hela manliga befolkning.
— Sådana rackarel Den bästa och nyaste båten och de finaste seglen. Nej, det går inte an, gubbar. Vi få sätta efter dem.
Ja, det voro de med om allesammans De båda tjufvarne hade inte kunnat få så synnerligt långt försprång, ty för en half timme sedan fans båten ännu på sin plats.
I en hast klargjordes en annan båt och sju duktiga karlar gingo i densamma.
Natten var månklar och ljus, men det blåste ganska friskt och böljetopparne glänste som hvitaste silfver i månskenet.
Skummet yrde om bogen på förföljarnes båt, der dena ilade fram genom sjöarne. Man spanade ifrigt åt alla håll, men någon båt kunde ej upptäckas. Den stulna farkosten var en riktig snällseglare, och tydligen voro tjufvarne inga barnungar på sjön.
— De segla fortare än vi — sade en af karlarne — vi få hjelpa under med årorna, gossar.
Två par åror sattes genast ut, och båten flög fram öfver sjön.
— Se, se, der äro de! utropade plötsligt den gom satt till rors. Hugg i af glatta lifvet.
Som en liten punkt långt borta kunde den flyende båten skönjas. Förföljarne rodde, så att det knakade i årtullarne och blåsor sprungo upp i händerna.
— Bravo, vi vinna på dem! Det blef en kappränning, som hette duga. När de båda öländingarne sågo sig förföljda, sökte de pressa båten allt hvad segel och skot höllo. De manövrerade sin båt väl, satte än den ena kurser, än den andra för att narra sina förföljare. Men dessa skötte sig ingalunda sämre och efter väl två mils kappsegling, ströko de långsides med den stulna båten.
De igenkände den genast.
— Hit med båten, tjufpack, eljes ska ni få se på annat.
— Tjufpack, kan ni vara sjelf — svarade den ena öländingen. — Vi ha ingenting otalt med er, känna er inte. Låt oss derför vara i fred.
— Nej, stopp litet. Tro ni inte att vi känna igen båten och tjufgods är den. Vänd derför bara om, det är allt det rådligaste.
Öländingen, som satt till rors, föll genast af för vinden — och så började kappseglingen igen.
Men Fröjelsfiskrarne höllo sig tappert efter.
Då tjufvarne sågo, att de ej skulle kunna undkomma, höllo de åter upp i vinden och den resligaste och starkaste af dem stälde sig i fören med en åra i händerna.
— Jaså, det låter på det viset — sade han hånande, — kom då och tag båten, om ni kan.
Sjön gick hög och det började blåsa allt mer. Fröjelsborna voro en stund villrådiga, hvad de skulle taga sig till, ty att leverera en batalj med årorna från den bräckliga farkosten kunde, i anseenle till sjögången, ha varit farligt nog.
Lyckligtvis påminde sig nu en af dem, att i båten fans förvarad en kutbössa. Den togs fram, och ett duktigt skott i luften affyrades mot tjufvarne.
Att de skulle kunna få smaka krut och hagel hade de ej beräknat, och efter skottets aflossande hukade de sig ned bakom borden.
Genast voro Fröjelsborna tätt invid och grepo tag i båten och höllo den fast, trots duktiga slag af öländingarnas hårda näfvar. För att skrämma tjufvarne, sattes den afskjutna bössan för bröstet på en af dem och man hotade att skjuta honom som en — kut, om han knyste det minsta.
Detta gjorde verkan. Fröjelsborna kunda nu utan motstånd äntra den stulna båten, och inom en handvändning voro de båda tjufvarne säkert bundna till händer och fötter och nedlagda på botten i båten.
Hemfärden i månskenet blef gladare än bortfärden. Man delade sig i de båda båtarne och för god bris ilade de mot stranden.
Just som solen gick upp nådde de land Hela fisklägets befolkning var samlad för att mottaga de sju, och de helsades med lifliga hurrarop. De båda öländingarne fördes i land och sågo betydligt skamflata ut. I en fiskebod fingo de några timmar sitta och begrusda sitt misslyckade kaparförsök, till dess länsman kom och på statens bekostnad forslade in dem till cellfängelset i staden.
Der erkände de sin stöld och undfingo sitt välförtjenta straff.
Men ännu många år efteråt talade man om de sju Fröjelsfiskarenas sjöbatalj mellan Hoburgen och Öland natten till 20 Juni 1853.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37

Publicerat

Genom offentlig auktion,

som tisdagen den. 14 Mars från kl. 10 f. m. förrättas vid Anderse i Bara, låter hälftenbrukaren Petter Bendelin i anseende till hälftenbrukets upphörande och afflyttning till den högstbjudande försälja kör- och åkerbruksredskap såsom vagnar, kälkar, vänd- och spetsplogar, harfvar af olika slag, sladd, kornvält, selar, en skakvind och åtskilligt bandredskap af hvarjehanda slag; kreatur: 1 par hästar, 2 par oxar, 5 st. kor, som dels hafva och dels snart skola kalfva, en tjur, ungnöt, ett mindre parti bafre m. m.
Säkre och af mig kände köpare erhålla anstånd till den 1:sta September innevarande år, andra betala genast eller vid anfordran.
Hörsne den 1:sta Mars 1893.
O. J. LARSSON.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37

Publicerat

Vid kronouppbörden

i Norra fögderiet, som afslutades i går, ha af utdebiterade 91,824 kr. 36 öre inbetalts 86,097 kr. 91 öre och alltså restförts 5,726 kr. 45 öre.
I fjor restfördes af debiterade 91,101 kr. 66 öre 7,968 kr 92 öre.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Publicerat

I Endre kyrkogård

sänktes i går e.m. just som solen gick ned stoftet af aflidne bankdirektör Kolmodin. Han hvilar der bredvid sina föräldrar och sin hustru.
Jordfästningen igår, som ägde rum efter gårdagstidningens tryckning, förrättades at bisk. v. Schéele, som derunder anstälde en längre dödsbetraktelse under anknytning till 1 Moseb. 32 k. 9 och 10 verserna. Talaren, som derunder fann anledning uppdraga en del jämförelsepunkter mellan den aflidne och den gamle patriarken Jakob såväl under lefnadens middagshöjd som met dess afton, uttalade dervid som sin uppfattning att den härsofne trots brister och misstag var en man som få.
Kistan var alldeles betäckt med kransar, hvar-bland märktes sådana från vänrerna i Riksbanken, från landshöfding och fru Poignant, från familjen Walderström, från Helny och Gustaf Bolling jämte en mängd andra enskilda personer, som med den eflidne stått i närmare beröring.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Publicerat

Det har allmänt

i staden väckt en stor och äfven berättigad ovilja, att de, som igår verksammast skulle kunnat bi draga till de nödstälda fiskarena Nygrens räddning, icke gjorde det ringaste derför. Det finnes, som bekant, ett bergningsbolag med namnet Neptun, som f. n. har icke mindre än tre af sina ångare stationerade härstädes. De ligga här vintern om, utan att betala ett öres hamnafgift, och man kunde väl ha rimliga anspråk på, att från dessa båtars sida något skulle ha försökts för att berga tvänne menniskolif. Uppmaningar till dem saknades icke, såsom vi i gårdagens tidning antydde. Men de förklingade ohörda. Vederbörande antogo alldeles a priori, att fiskarena voro utom räckvidden för båtarnes hjelp, då de skulle ha satt ned mot grunden, hvilket nu visat sig vara ett alldeles falskt antagande.
Sant är, att man svårligen kunnat utgå, så länge snöstormen varade, men hade vilja funnits, skulle någon af båtarne, helst Hero, mycket väl under förmiddagen ha kunnat göra sig klar och afgått på middagen, då vädret var allt annat än farligt. Och säkert hade han, enligt hvad senare inhämtade upplysningar om den nödstälda fiskebåtens läge gifva vid handen, kunnat berga de i densamma befintliga männen, Detta torde icke genom några svepskäl kunna bortresoneras, då bergningen utifrån i öppet vatten naturligtvis stälde sig vida lättare än från stranden genom issörjan.
Men möjligen får orsaken till den ådagalagda liknöjdheten i detta fall sökas deri, att det ju här gälde en sådan ynkelighet som ett par fattiga fiskares lif, och icke ett havereradt fartyg, som kunde gifva tillfälle att kapa åt sig ett eller annat hundra tusen kronor. I sådant fall hade nog inte maskinen varit för svår att elda upp, förtöjningarne för besvärliga att häfva, stormen för stark eller grunden invid kusten för farliga.
Det besynnerliga i här berörda beteende framträder i än bjärtare dager, när man betänker, att gotlandsbolaget icke ett ögonblick tvekade att sända ut sin nyss efter en tre dygns isfärd inkomna båt och att Klintehamns modige befälhafvare och besättning, ganska sannolikt mycket uttröttade, likaledes icke ett ögonblick drogo i betänkande att genast följa denna uppmaning att söka rädda tvänne menniskolif. Det hedrar både gotlandsbolaget och Klintehamn och skall nog lika litet glömmas som Neptunbåtarnes om allt annat än nobla känslor vittnande sätt att fatta sin plikt.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Publicerat

Ångaren Klintehamn

anlände, såsom våra läsare sedan gårdagen känna, igår middag till redden utanför Klintehamn efter bortemot fyra dygns försök att genomtränga isen för att vid Kåreholm aflemna den härifrån medförda posten.
Det var på tisdags morgon som resan anträddes. Tisdagen och onsdagen arbetade man att komma vestvart öfver, men hade på onsdags middag icke hunnit längre än 2 1/2 sjömil vester om St. Karlsö. Der befanns hafvet så långt man åt alla håll kunde se fyldt af is. Ångaren lade sig derför stillas öfver natten till torsdagen, vände sedan och behöfde hela torsdagen och halfva fredagen att arbeta sig åter tillbaka till Klinte.
Den långvariga resan hade för öfrigt icke erbjudit något tillbud till fara för båten eller dess besättniog. Vädret var mildt och det hela inskränkte sig till ett stilla irrande i de vakar, som här och der öppnade sig i ismassorna.
Tröttsam blir dock alltid en sådan färd. Så mycket mera aktningsbjudande är det derför att erfara, det icke det ringaste missmod spordes, när Ångaren, nyss inkommen, fick order från sitt rederi i Visby att ånyo gifva sig ut för att söka bringa hjelp åt de nödstälda fiskarena.
Redan kl. 6 på e m. hade man på den expeditioen hunnit till Vestergarnsholm, men måste sent på qvällen återvända, när intet spordes af de nödstälda. Okunvig som man var om dessas bergning gaf sig ångaren ånyo ut i morgse i samma syfte och hade på middagen hunnit till Vestergarnsholm, hvarifrån man antager att kapten Snöbohm nu försöker arbeta sig in till Visby.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Publicerat

De förlorade återfunna.

Glädjande nog kom icke den svaga skymt af hopp om fiskare Nygrens och hans sons räddning, som vi i går vågade hysa, på skam.
På eftermiddagen erhöll Gotlands Allehanda noderrättelse från Vestergarn, att Nygrenarnes båt varit synlig Iångt ute till sjös ntanför Gnisvärds fiskläge, men att utsigterna för dess bergning från land voro mycket ringa.
Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör, tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödstälda fiskarena.
Ångaren afgick också vid 5 tiden, men då voro Nygrenarne redan bergade af behjertadt folk från Gnisvärds fiskläge.
Hurna dervid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnes ångestfulla öden, ha de sjelfva berättat oss vid ett besök vi i dag på f. m. gjorde dem.
Vi kommo dit vid 11-tilen, Jut då körde en skjuts upp till porten och i densamma beafunno sig fiskare Nygren, far och son, kommande från Tofta. De hade med sig sina stelfrusna nät, deri strömmingarne sutto glest och lika stelfrusna. Inne på gården stod hustrun och modren alldeles tillintetgjord, darrande och gråtande.
— Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem annat än som lik — sade hon.
När de fått sina garn i förvar, berättade de:
— Vi gingo ut i går morgse kl. 6 för utt vittja näten, då vi öfverraskades af snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet, bröt isbandet, som låg der, loss och med det drefvo vi hastigt söder på. Det hjelpte ej, att vi arbetade emot af alla krafter.
Utanför Kopparsvik kommo vi in mellan två stora isflak, som bräckte in borden på båten.
Vi beslöto att söka arbeta oss ur isen och hålla sjön för att, sedan snöstormen bedarrat, möjligen kunna komma uppåt Visby, men när; vi nådde rent vatten, begynte båten sjunka så att vi skyndsamt måste ge oss af in i isen igen. Der kunde vi åter hålla båten läns.
Vi voro nu redlöst öfverlemnade i isens våld. Vi höllo oss i ytterkanten af det drifvande bandet. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomvåta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarne bräcktes snart af båten.
(Den yngre Nygren visade oss sina händer, som på innersidorna voro idel stora blodblåsor, ett stumt, men talande bevis på den förtviflade kamp de kämpat för lifvet).
Så drefvo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjös bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på; sjelfva kunde vi ingenting verksamt göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjelpa oss.
När vi drefvo förbi Visby hamn, hade man sett oss, och så fort sig göra lät utgingo, efter hvad vi sedan fått höra, lotsarns Thomsson, Puxon och Zetterqvist m. fl. med båt för att om möjligt hjelpa oss. Lotskapten Berggren var också med. Expeditionen gick utefter landfästet, släpande båten med sig. Men det var ingen möjlighet för dem att nå oss. Raketapparaten fans med, men den hada endast 50 famnars lina och vi voro mycket läsgre ut.
På e. m. afstodo alltså lotsarne från sina försök. Två af dem, lemnade båten hitom Fridhem, återvände till staden jämte lotskaptenen. Lotsen Thompson fortsatte jämte två andra vägen.
Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge, sittande uti iskanten omkring två minuter till sjös.
Först genom lotsen Thompson blefvo Gnisvärds fiskare underrättade, att vi sväfvade i lifsfara derute, och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bergningsredskap, och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman.
Strax invid Gnisvärd låg ett bredt isband, sedan kom en bred vak och der utanför åter ett isband, på hvars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare drogo först båten öfver isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen, till dess de ändtligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag — sade den äldre Nygren — var både känslo- och sanslös; det hade svart varit ute med mig, och med sonen min atod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lemna qvar — den var ju alldeles förstörd för öfrigt — och vi blefvo släpade till våra räddares båt, der vi på allt sätt omvårdades.
När vi kommo iland vid 6-tiden blefvo vi med all möjlig vänlighet omhuldade.
Vi voro icke blott utfrusna utan äfven utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några hvetebrödstuggor i munnen på oss, och så småningom qvicknade vi vid. Det är som ett underverk, att vi blefvo räddade, och vi äro mycken tack skyldiga både alla vänliga menniskor i staden och framför allt dem som räddade oss. Det var inte något lekverk, skall herra tro. De fingo alla våga lifvet många gånger för att kunna bistå oss. Om herrn skrifver något i tidningen, så tacka dem alla så hjertligt ifrån oss.
Lotsen Thompson har för oss berättat följande, som i någon mån korrigerar de ofvan lemnade uppgifterna:
Vid 1/2 8-tiden på morgonen i går hade han gått nedåt hamnen, då han af sjöman Nygren underrättades om, att fiskare Nygren och hans son troligen icke skulle kunna taga sig in genom isen, sedan de i snöstormen drifvit förbi gattet. Thompson fick genast bud till lotsarne Puxon och Zetterqvist för att få till stånd en räddningsexpedition. På en förfrågan ombord å Argo att derifrån erhålla ett par man till hjelp, gafs undvikande svar af styrmannen.
Emellertid infunno sig villigt som deltagare i expeditionen, utom de tre nämda lotsarne, sjöman Nygren och tullvaktmästare Bergström; de fingo med sig en båt och så började vandringen längs strandens is. Till en början hyste man hopp om att kunna nå de nödstälda ganska snart, men stormen tilltog i styrka och isen kom i rörelse, så att båten aflägsnade sig allt mer, dock ej ur sigte. För räddningsexpeditionen blef arbetet att draga på den medhafda båten allt besvärligare, och nedanför Vible lemnades den, i tanke att man på andra sidan Fridhem skulle kunna få annan båt.
Färden gick nu något raskare. Komna till Högklint, måste de behjertade männen upp i land och öfver klinten. Det blef en mödosam vandring genom obanad bygd i alnsdjup snö, och ett par af dem tröttnade också och måste stanna en stund att hvila sig.
Ingen hade mat med sig — affärden hade ju skett mycket hastigt. I en stuga köptes nu ett bröd, som skiftades i sju delar, af hvilka två sparades till Nygrenarne, om man skulle lyckas rädda dem.
Så fortsattes igen förbi Buske och Blåhäll.
Vägen togs nu något uppåt land, den enda möjligheten, då isen i landfästet var omöjlig att beträda. Men så fick man en vägvisare ner öfver skogen till Nyrefvet, och der fick expeditionen åter sigte på båten, som fortfarande dref med isen.
Utsigterna att från land rädda densamma blefvo allt mindre, då deremot bergningen från sjösidan varit ytterst lätt.
Först genom lotsarne och deras följeslagare fick man vid Gnisvärd underrättelse om att en båt ute i isen sväfvade i fara. Från fiskläget hade den ej synts till följd af den upptornade isen.
Genast voro alla villiga att våga allt för att rädda sina nödstälda yrkeskamrater, en båt gjordes i ordning och med den utgingo de här ofvan nämda männen.
Öfver den fasta isen gick det lätt nog, men i sörjan blef det besvärligt. En af karlarne satte sig i båtens för, sparkade med fötterna undan sörjan, hvarpå båten släpades fram med båtshakar.
Och så nåddes omsider Nygrenarne. Den äldre var ytterst medtagen, kunde ej känna igen någon.
På återvägen mötte räddningsexpelitionen från Visby, och de båda räddade ombuldades på allt sätt.
Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande Gnisvärdsborna förtjena ett varmt erkännande för sitt behjertade handlingssätt, utan hvilket två menniskolif säkert gått förlorade i den qvalfullaste död, döden af hunger och köld.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36