Var herrskapet nedåt Skeppsbron igår förmiddag? Inte! Det var skada. Ty en promenad dit ner skänkte en riktig njutning. Vädret var härligaste vår med blå himmel och glittrande blått vatten — den lilla issmulan, som låg der och sqvalpade blundade man för.
Och der låg »Polhem», den så länge saknade kära Polhem, putsad och fin, utom i vattengången förstås. Och vinsehen gick så det durrade och varor i oändlighet breddes ut på Skeppsbron. Der voro sockerfat i massor (Obs! Sockret är nu åter höjdt med 2 öre pr kilo), så nu är det inte fara för brist längre. Der voro kaminer och värmenecessärer, som kommo litet post festum. Och så fans der en oändlighet med frön — inte »busfrön» utan Hagendahls utsädes dito i präktiga säckar med breda ränder i svenska färgerna, hela staplar med säckar. Han gör affärer på Gotland den Hagendahl. Men så är det, när man förstår sig på att annonseral Och åkarne hade brådtom. Allt hvad som hästar fans i stan var iarbete, från de präktiga grosshandlarkamparne till de utmärglade, spattbehäftade, hufvudhävgande krakarne, som knappt orkade med kärran. Sjåarne hade brådt — alla utom en, som inte kunde få någonting riktigt makligt och beqvämt att jobba med.
Jo, det var en tafla af lif och rörelse, mitt herrskap, som det var en riktig hjertefröjd att åse.
Jag var idag på middagen in till en af mina vänner handlande. Han satt på sin kontorsstol med hufvudet stödt i handen och såg ut, som om han när som helst skalle kunnat vara med på sin egen begrafning.
— Hur är det med dig, min gosse — Dåligt.
— Ja, jag ser det.
— Jag ämnar gå och lägga mig mellan lakan.
— Det är väl aldrig något farligt?
— Å, det går väl öfver. Men tänk dig: jag har idag haft besök af två och tjugu handelsresande, den ena efter den andra Det är förfärligt . . . förfärligt. Det kan mörda en. Vet du, de kallas inte handelsingeniörer nu längre, utan »trugare». Är det inte ett bra namn?
Vi väcktes af taktfasta steg utanför på gatan.
— Är artillerikåren ute och marscherar?
Nej, det var bara en rad af »trugare», somliga. ktföljda af vägvisare, alla ute på språng efter någon som de uppsluka månde.
— Hela hotellet är fullt — sade min vär — hvarje vrå är upptagen. MHandelsresandena ha kommit i vägen för »U. D:t» teaterföreställningar. De måste inhiberas. Hela staden är full af »trugare», en riktig svärm, påminnande om de egyptiska gräshopporna!
Hvad betyder detta? Det ser så tystiskt ut och kan ge anledning till att fantisera ihop en roman, om man så vill. I Dagens Nyheter läses nämligen följande annons: Den fröken trån Visby, som omkring år 1886 eller 1887 lärde sig modistyrket och bodde hos sin moster, Klarabergsgatan 54, 1 tr. upp, torde uppgifva sitt namn och adress i förseglad biljett, märkt »1893», till Dagens Nyböters Hufvudkontor, före 10 April.
Vi anse oss böra tillägga, att ofvanstånde har sin plats midt inne i den stora skrälldusen af giftermålsannonser.
Man tror icke, åtminstone i Paris, på att kriaolinmodet denna gång skall taga oågon fart nu i omnibussarnes och spårvagnarnes tidehvarf. Det fins ingen plats för krinolinerna, Samfärdseln på gatorna har blifvit för liflig, att man skulle tåla slika monster. Hur skulle en pariserdam i krinolin kunna stå i kö utanför de stora modemagasinens fönster? Omöjligt!
Det enda skulle väl vara, om Edison eller något annat klyftigt uppfinnarhufvad kunde konstrnera krinolinerna så, att de förvandlades till ballonger och — Gud bevare oss — damerna sväfvade fram mot sitt mål öfver våra hufvuden genom luften!
I Amerika är man, som bekant, allvarligt betänkt på att genom lag förbjuda krinolinen, bland annat af den orsaken att Chikagoutställningens område icke är beräknadt med hänsya till en qvinlig krinolinpublik.
Vårmodet i Paris bjuder klädningar med kort bakvåd. Ötverärmarne och axlarne bilda kolossala pör, som mera gå på bredden än i höjden som förut. Fickor äro helt och hållet afskaffade; i deras ställe bäres en liten elegant broderad väska öfver handleden. Den förbherskande färgen är rödt.
Ett nytt lefvebröd, som vi vilja rekommendera våra ärade läsaridnor, är att vara »matsmakare». Det vill säga så mycket som att gå kring i husen, der man skall ha kalas, och smaka på maten innan den sättes på bordet, gifva råd och vinkar om anrättningen o. s. v. Det lär vara mycket inbringande. Naturligtvis är det parsiarne som funnit på detta sätt.
Botair.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 April 1893
N:r 53
