Dag: 20 september 2024

Inför stadsfiskalen har i går hållits ett tre timmars förhör angående söndagens slagsmål på östra byrummet mellan artilleristerna och en del civila. Vi återgifva här nedan de hörda personernas olika yttranden.
Arbetaren Johan August Knut Jakobsson hade vid 1/2 9-tiden på söndagsqvällen kommit gående södra Murgatan framåt utåt Kajsarn, då han möttes af en skock framrusande artillerister hvilka haft dragna sablar. De hade omringat honom och med klingorna gifvit honom fyra slag på axlarne och ett i hufvudet. Derefter hade han lyckats komma lös och springande aflägsnat sig. Han hade förut i veckan hört talas om, att det skulle bli slagsmål af på qvällen vid Kajsarn. En af dem, som slagit honom, hade han känt igen vara artilleristen Birger Nordström, med hvilken han, såsom gammal Ekebybo, var bekant.
Johan Viktor Sköld förnekade att han på något sätt utmanat artilleristerna, Tvärtom hade han alltid varit god vän med knektarne och en af påskdagarne hade han hjelpt en andra konstapel, som höll på att få stryk ute på byrummet.
— I söndags hade han gått ut dit för att dansa. Väl visste han, att artilleristerna hotat med slagsmål, men skulle det bli tal om utmanivg, så hade artilleristerna gifvit den, icke de civile, ty det var de förre com hade sändt bud om att de senare skulle få stryk. Skölds afsigt hade ej varit att slåss, men blef någon anfallen, var hans mening naturligtvis att hjelpa denne. För sin del höll han på att dansa, då artilleristerna i sluten trupp med dragna sablar rusade in på byrummet från Söderport. Det var endast förtruppen som hade huggvapen, de öfriga uniformerade hade stora stenar som de slungade in bland folkmas.an. En sten träffade Sköld och snart hade han en massa artillerister omkring sig. Han parerade deras hugg med en gammal rostig bajonett, som han hittat i en gödselhög. Sköld fick ikull några, hvilka skuro sönder hans ena stöfvel, hvarför han ville ba ersättning. Artilleristerna hade skrikit, att alla civila skulle ha stryk, Skölds värste angripare hade just varit den andre konstapel ban några dagar förut bjelpt. Han hade hört andra skrika att det var vicekonstapel Ekroth, som var militärens anförare. En stor osanning var, att de civila, såsom artilleristerna sagt, varit beväpnade med kotötter, spadar och dylikt. Endast han hade sin bajonett och två andra hvar sin käpp. De hade aldrig tänkt, att artilleristerna skulle komma med vapen. De civila, som kunde slåss, voro icke fler än högst 25 stycken, resten var pojkar och qvinfolk. Hade de civila varit bundra man och dertill varit så väl beväpnade, som motståndarne sagt, hade stridens utgång nog blifvit en annan. Artilleristerna utgjorde ett 50-tal. Han hade hört ettskott smälla och de omkringstående hade då ropat: »Se så, nu skjuter dom dj—a ockeå!» Sköld hade, sedan han befriat sig från sina angripare, sprungit sin väg.
Muraren Johan Berglund hade varit på byrummet och dansat i söndags. Förnekade att han på något sätt utmanat artilleristerna. Han visste dock att de säulle komma, ty de hade lofvat att de skulle »klå de civila», men hade icke haft någon aning om att de skulle komma med vapen. De civila voro endast omkring 25 ordentliga karlar. Halfva artilleristyrkan hade haft sablar, de öfriga stenar. Berglund hade fått väl sina 20—30 slag; och hans nya kavaj hade blifvit alldeles sönderskuren. Då knektarne- kommo ffrån Söderport, hade deras anförare, utanjatt ens en sten kommit från byrammet, ropat »språngmarsch!» Han hade känt igen vice konstapel Ekroth, när denne högg Titus Bolander.
Hade hört skott, men visste ej hvarifrån de kommit. Angående förspelet påskdagen berättade B. att några civila ute på byrummet då roat sig med att exercera, hvilket förtretade några artillerister, som trott att man derigenom ville genera dem. De lofvade då de civila stryk, och annandagen kommo 25—30 artillerister dit, men något slagsmål blef det ej. Den mest retade och den som stält till alltsammaus ansåg Berglund vara artilleristen nr 92 Nordström.
Arbetaren J. Johansson hade gått ut till byrummet utan att ha någon aning om att der skulle blifva slagsmål. Vid Uppenbergs gård hade han blifvit stående och hade då sett att det var upplopp å färde. Men som ban ansåg sig icke ha med saken att skafta blef han lugnt stående, Plötsligt hade han 12—15 artillerister omkring sig och fick ett sabelhugg på hvardera armen. En högg tag i honom i bröstet. »Hvad ha ni med mig att göra?» — frågade han. Då skrek en knekt: »Ingen rör den personen», hvarpå de lemnade honom. Artilleristerna slogo alla utan undantag, som kommo i deras väg.
Cementarbetaren Otto Johansson hade på aftonen varit uppe hos en bekant utanför Österport. De hade derunder hört dansmusik från byrummet och gått dit för att åse dansen.
Efter en stund hade han sett en trupp artillerister under hurrarop komma rusande bört från Andersonska brädgården, flygnnde på de civila både till höger och venster. Äfven kring honom kommo de och han fick en mängd slag af sablarne. Då ett träffade axeln och han såg att angriparen ånyo höjde sitt vapen, lutade han sig åt sidan för att undgå det tillämnade hugget, men det träffade honom midt i pannan så att bloden började forsa ned för ansigtet Artilleristerna höggo blindt omkring sig, På byrummet funnos väl 20—30 ordentliga karlar, Någon af artilleristerna bade han ej känt igen. Då han fått hugget i hufvudet hade han skyndat bort. Hade, då han kommit till byrummet, hört, att det skalle bli slagsmål. Hade ej sett någon annan än Sköld ha tillhygge.
Arbetaren Titus Bolander berättade: Påskdagseftermiddagen hade varit dans ute på byrummet. Några ungdomar, som ej kunde dansa, hade då börjat roa sig med att exercera. Detta hade förtretat några. närvarande artillerister och nr 92 Nordström hade sagt: »Jaså, det är meningen att genera oss!» Plåtslagaren K. Johansson hade då svarat att de icke visste sig ha generat någon. Gräl uppstod, men artilleristerna gingo sin väg. Annandagen hade vid pass 25 artillerister, anförda af en civil, kommit ut genom Kajsarn. »Ska ni ej dansa»? hade någon frågat dem. »Vi ska winsann lära er dansa på annat sätt» blef svaret, och några slängar å ömse sidor utdelades.
Under veckan gingo både knektar och civile och talade om att det skulle bli slagsmål på söndagsqvällen. Vid 8-tiden sagde dag hade han gått ut till byrymmet. Efter en stund, utan att de civile ens kastat en sten, kommer artilleristerna anstormande med dragna sablar. Mot honom rusade tre stycken, bland dem konstapel Ekrotb, Denne höjde sabeln för att slå till honom, men han parerade med en käpp, som han hade i handen; annars hade hugget tagit i hufvudet, så att han nog ej rest sig mer. Så fick han två ifrån sig och höll dem på afstånd. »Slå om du är karlt» — ropade de till kamraten. Denne höjde klingan och gaf honom ett bugg öfver pannan tvärs för venstra ögat. »Slå slå» — ropade de vidare och ytterligare två sabelhu g fick han öfver bjessan. De gingo båda genom hufvudsvålen och blodet rann ned öfver ansigtet. Efter denna bragd försvunno de tre bakom tygförrådet. Dessförne hade han fått ännu ett hugg öfver ena handen.
Arbetaren J. N. Jakobsson som tillfälligtvis gått utom Kajsarporten, hade kommit in i tumultet och fått ett slag af en sabel. Han hade hört skott aflossas.
F. d. artilleristen Johan Olsson hade i förväg vetat att det skulle bli slagsmål af. Han var nere och dansade, när artilleristerna kommo. Han fick ett slag med sabel af konstapel Ekrotb, som utropade: »Här har du, din dj—a Smålands-Oile»! Han »tog då till (3 raden» bakom förrådet. Der hörde han hur folket på byrummet skrek: »Herre Gud hjelp mig! De slå ju ibjäl oss!» Han hade, när han kom ut till byrammet haft en käpp, som han under dansen lemnat en bekant; hade sedan ej sett till vare sig denne eller käppen. Utom Ekroth hade i tumultet deltagit andra konstapeln nur 3 Carlsson, hvilken, enligt bvad stadsbudet nr 2 Johansson sett, varit truppens anförare.
Arbetaren Ragnar Hansén, som liteledes vetat af att det skulle bli slagsmål, hade fått sig ett dugtigt slag öfver ryggen och 7—8 hugg på benen. Hade hört 7 skott lossas, Bland artillersterna fans en civil i uniformskeppa, som slogs med sabel.
Karl Johansson berättade, att han någon dag förut hört af konstapel Hjelm, att artilleristerna på söndagen skulle komma ut till byrummet, beväpnade med sablar. Han var på dansbanan då artilleristerna hurrande anföllo. Enär han var mycket bekant med artilleristerna, hade han ej trott att han skulle få stryk, men då han såg, hur vilda de voro, hade han spruvgit ner till polisvakten för att anmäla. Polis var då redan ute. Hade ej hört något skott.
Åkare Johan Nordin hade också, då han gick öfver byrummet, -fått ett sabelhugg i korsryggen.
J. F. Johansson hade fått ett hugg öfver venstra armen. Artilleristerna rusade utan vidare på alla civila. Han hade ej vetat af något om slagsmålet. Stenarne som kastats, hade kommit från tygförrådet, der artilleristerna voro; de civila voro då drifna framför.
Cementarbeteren C. V. Andersson berättade att hans svåger plåtslagaren Karl Johansson tisdagen 4 dennes, då han på aftonov gått förbi Vallérs bod, omringats af 6—7 artillerister, som frågat honom efter muraren Berglund, hvarpå de med stenar öfverfallit honom och tilifogat honom 5 sår i hufvudet. Bland dessa artillerister hade varit ur 52 Borg samt två vid namn Almqvist och Björkqvist. Då Andersson, som bor å Klosterbrunnsgatan på onsdags morgonen kommit hem från sitt arbete, hade han först följt med svågern till fältskären och fått honom förbunden. Sedan gick han ut i staden i sällskap med en arbetare Larsson och träffade då Borg, hvarvid han förehöll honom den misshandel svågern varit underkastad. »Ja, om söndeg gå vi mangrant ut — sade då Borg — och den som stannar qvar i kasernen blir sönderslagen. Då eka vi till Kajsarn och hvarenda civil skall ha smörj. Berglund skall då bli sönderslagen». Andersson gick då till det bygge, der, Berglund arbetade, för att varna honom, hvarvid B. sagt att qvällen förut en hel skock artillerister gått derförbi och hotat honom.
På söndageqvällen hade han först sett efter, om artilleristerna funnos på byrummet och då ban ej fann dem der, hade han ej trott de skulle komma. Under tumultet hade han ej blitvit slagev, enär han dolt sig i ett dike och sedan sprang uppåt nya skolbuset. Öfverallt skrek folk, att artillleristerna slogo ihjäl dem, fruntimren flyktade ned i de vattenfylda dikena. Ingen, utom Bolander, Olsson och Sköld, hade haft något försvarsvapen. Artilleristerna kastade stenar, så det haglade, Hade ej varit så nära att han kunde känna gen dem. I måndags hade 2 hela fäktsablar af ett par pojkar Sigrén hittats ute i buskarne vid Kajsarn.
Springgossen Jakobsson berättade, att han jämte några andra gossar vid 5-tiden på söndags e. m. varit ute på byrummet och kastat varpa. Då hade en knekt kommit och sagt: »I qväll efter 8 ska ni akta er, då ska det bli stryk för allesammans», — »Ja, jag är inte rädd, ty jag tänker inte gå hit» — hade han svarat. Ena annan artillerist hade då kommit och sagt åt kamraten, att ban ej skulle prata dumheter; det skulle ingenting bli af. Emellertid hade ban gått dit ut ändå och var der, då artilleristernas anlopp skedde. Först kastade de stora stenar, sedan slogo de med sablarne. Han sprang, men träffades af en sten på benet så att han föll omkull; i detsamma hörde han ett skott antagligen från ett par artillerister, som gensköto honom, och tyckte eig äfven höra något hvina öfver bufvudet, När han sedan kom nedåt Otters, hörde han ännu ett skott.
På aftonen i går hördes ytterligare några parsoner:
Desinfektören J. 4. Johansson berättade, att han i sällskap med arbeteren Alvin på söndagsqvällen gått ut till byrammet. Vid Söderport på landsvägen hade Sköld då stått med en bajonett samt yttrat att ett förlärligt uppträde var i annalkande och att den, som kom, skulle få hvad han behöfde. På ett annat ställe stodo 10—15 pojkar, som sade, att de hade sten i fickorna. En del civila hade kommit kommunikationsvägen framåt till förrådet och en af dem hade kommenderat uppställning, hvilket kommando åtlyddes. Man hade äfven bedt honom ställa sig i ledet, men han hade vägrat. Han hade hört, att murare Berglund innehaft eu daggert med jernkula. Så kommo omkring femtio artillerister, marscherande i led tre och tre. De rusade genast in i folkhopen, hvarvid de civila sprungo allt hvad de förmådde. När uppträdet var slut, hade ban sett konstapel Karlsson komma gående nedåt byrummet.
Axel Alvin berättade, att han sett ett 30tal oivila ställa upp sig på 2 led på uppmaning af Karl Johansson samt sedan marschera nedåt Otters, der de sökt upp stenar, som de höllo i händerna, och så tågat till tyghuset. Så rusade artilleristerna fram. Alvin hade tagit en sten, som slungadesemot honom, och kastat. En artillerist med dragen sabel hade rusat mot honom, då han gjorde en volt och på alla fyra sprang igenom knekthopen. Artilleristerna hade aflossat ett revolverskott och kulan hven förbi hans högra arm, Ännu tre skott hörde han. De civila nada ej haft andra vapen än stenar K. P. Alvin berättade lika med J. A. Johansson. Artilleristerna hade besinningslöst rusat framåt och huggit med sablarne. Han hade skyndat in genom Kajsaren och stängt porten för att hejda artilleristernas stenar, Några knektar voro efter honom. Doa hade mötts af konstapeln nr 17 Adolf Nyberg som sagt: »Hvad är det för dåligt ni har för er?» Artilleristerna förföljde älven de springande qvinnorna och barnen med stenar. Berglund var den som först stält upp sig på Skölds kommando, HEadast Berglund, Sköld ceh Olsson hade haft något tillhygge.
Jordägaren J. Uppenberg omtalade, att artilleristerna sökt tränga in på havs gård, dit några civila flytt och då de ej kommit in, kastat sten.
Härmed afslöts förhöret.
Den värst tilltygade af de civile, ynglingen Otto Jonasson, var dervid ej närvarande, enär han som mönstrad sjöman med sitt fartyg måste afsegla härifrån natten till i går. Han hade fått flere djupa hugg i hufvadet 8—10 centimeter långa och gående ända in till benstommen, så att hela hufvudet, då han kom till fältskären, var indränkt af lefrad blod.
Dessutom hade han erhållit ett hugg i ena benet. De flesta hade tilldelats honom, sedan han blifvit kullslagen på marken och ej kunde fösvara sig.
Som man genast torde fiana, skiljer sig denna skildring af kalabaliken betydligt från den, som i måndagens tidniog meddelades, enligt de enda då till buds stående uppgifter, som af artilleristerna afgifvits vid med dem hållet förhör i måndags morgse. Om än å ena sidan de civiles framställning väl också får anses färglagd till deras egen förmåv, särskildt i afseande på stridens förhistoria och utmaningarne, torde det dock å andra sidan vara med sanna förhållandet öfverensstämmande, att de civila voro betydligt underlägsna sina angripare samt att de icke hade några som helst af de tunga, dräpande vapen, artilleristerna i sin berättelse satt dem i händerna. Detta förändrar saken betydligt. Artilleristerna voro sålunda angriparne, de tåga efter förat uppgjord plan i trupp, sannolikt anförda af en konstapel, ut för att leverera batalj, de tillgripa för detta ändamål vapen, som de väl rimligtvis icke ha lof att använda utom vid öfningar och under ledning at dertill kommenderadt befäl, och slutligen använda de dessa vapen — jämte atora stenar — mot hvem som helst, utan afseende på om de ha något otalt med honom — blott och bart af den anledniogen att han icke bär uniform — det blir alltså kåren, som bevärad uppträder i ett fredligt samhälle för att taga hämd på några personer, med hvilka en eller flere individer af den råkat i alldeles privat delo. Och detta torde icke vara förenligt med hvad man har rätt att fordra af en trupp, hvars uppgift väl är en helt an: nan än att slåss på gator och platser och hvars disciplin väl borde göra någonting sådant otänkbart. Det är och förblir alltid en ytterst klen ursäkt, att artilleri: esterna blifvit utmanade af de civila, och kommer dertill, att dessa utmanare tillhöra samhällets lösa befolkning, borde väl ännu mer aktniogen för den uniform de bära ha atfhållit dem från detta deras — dess bättre — sällsynta tilltag.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 12 April 1893
N:r 56