har under Januari månad följande antal fångar förvarats:
Vid månadens början qvarvarnde 5, under månaden tillkomna 10, derunder afgångna 2.
Vid månadens slut qvarvarande 13.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
har under Januari månad följande antal fångar förvarats:
Vid månadens början qvarvarnde 5, under månaden tillkomna 10, derunder afgångna 2.
Vid månadens slut qvarvarande 13.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
för senare hälften af Januari månad ha att omförmåla 6 fall af nervfeber i Hemse distrikt, 19 fall af skarlakansfeber, deraf 2 i staden, 1 i Visby, 10 i Hemse och 6 i Slite distrikt, samt 9 fall af difteri, deraf 5 i staden, 1 i Hemse och 3 i Slite distrikt.
Kikhostan har således nu dess bättre upphört.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
angående skiljandet at öl och vinhandeln från annan handel har vår länsstyrelse nu gifvit utlåtande. Länssty relsen bar intet att erinra mot förslaget att försäljniogen af vin- och maltdrycker ej må å landsbygden förenas med annan handel samt att rättighet till försäljniog at maltdrycker till mindie qvantitet af 10 liter må särskildt förvärfvas i likbet med hvar för vinförsäljaiog är stadgadt. Länsstyrelsen anser det äfven ledes vara en följdriktig lagstiftniogsåtgärd, om handlande jämväl förbjudas sälja öl och vin och icke blott bränvin, Tillika uttalas önskvärdheten af en i lag bestämd gräns mellan öl och svagdricka, som skulle undandragas de föreslagna inskränkande bestämmelserna.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
för Gotlands södra härads brandstodsförening har tillerkänt brandskadesrsättning åt landtbrukaren Lars Hansson, Jogenäs i Burs kr. 13:37; fattigvårdsstyrelsen i Vamlingbo 50: — enkan Johanna Bolia, Forsa i Hejde 76: 84: dottern Maria Bolin 85: — hemmansägaren Johan Vahlgren, Bogs i Stånga 54: 75 och kyrkoherden K. Lange i Alfva 24: 50.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
hade i onsdags afton i domkyrkan och dess sakristia sitt tolfte årsmöte, som inleddes med predikan af domkyrkoadjunkten Kjellner, hvilken dervid till text valt Kol. 3: 17 och till ämne: Om vi börja och fortsätta vårt arbeta i Jesu namn, skola vi kunna sluta med lof och tacksägelse.
At den sedermera afgifoa årsberättelsen framgick, att syföreningen nitiskt och troget fortsatt sitt arbete samt att försäljniogar hållits 27 Februari och 19 Juli. Sångföreningen hade många gånger låtit höra sig. Bibelförklaringar ha hållits på sedvanligt sätt i folkskolesalen. Husbesök ha gjorts till ett antal af omkring 600. Söndageskolan, för hvilkens verksamhet vi förat redogjort, har ostördt fortgått.
Enligt revisorernas berättelse utgjorde behållningen från 1891 kr. 13,795: 08 och inkomsterna under kret kr. 1,503: 35. Utgifterna voro samtididt kr. 1,493:74 så att iogående behållningen 1893 utgjorde kr. 13,804: 69. — Söndagsskolans räkenskaper visade å inkomstsidan kr. 266: 93 och å utgiftssidan kr. 151:01.
Ansvarsfrihet beviljadas styrelsen och kassaförvaltaren.
En af v. pastor Youngberg och kopparslagare Hallonberg väckt motion om att å 19 i stadgarne skulle ändras derhän, att framlagdt förslag kunde på samma möte, der det först behandlades, antagas, blef på styrelsens hemställan afslagen, då ej någon giltig anledning till dylik stadgeändring funnes.
I styrelsen omvaldes grefvinnan Cronstedt, fru Fornell, fröknarna Ringbom och Schenholm samt pastor Söderberg. Nyvald efter fru Lyth, som undanbad sig förtroendet, blef frkn G. Sandahl.
Rasvisorer blefvo lotskapt. Barggren och kapten Hj. Åkerhjelm.
Sammanträdet afslutades af biskopen med en betraktelse öfver huru vi skola vara rätta menniskofiikare, dervid tal. utgick från Petri ord Herren är det, när lärjangarne fingo se Kristus vid Galileiska hafvet.
Till sist sjöngs ps. 285, vers 5.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
är, såsom telegram i onsdagsnumret upplyste, nu stängd i Stockholm åtminstone till fram i Mars månad.
Den af ångbåtsbolagets direktion gjorda framställningen om Svensksund har af regeringen remitterats till poststyrelsen. Den senare ser med nöje om Svensksund kunde få användas, men vet för öfrigt under nuvarande förhållanden ingen utväg vare sig att få upp ränna från Stockholm till hafvet eller att i händelse af behof ersätta Klintehamn. Äfven om Ölandsbåten kunde disponeras, möter hinder att få den ut ur Kalmarsund.
Sjöministern, som anser Svensksund fortfarande behöflig vid vestkusten, vill tillstyrka att han längre fram, antagligan icke förrän i Mars, då kölden icke strax stänger farleden, får gå till Stockholms skärgård för att bryta ränna.
Under sådana förhållanden har bolagets styrelse beslutit, att besättningen tillsvidare skall hemförlofvas.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
Gotländska bilder
tecknade af Osvald Stein.
11.
Öfvergifven.
Sant i den mörka höstiftonen bultade det på dörren hos Lars Jakobsson. Han satt ensam ione i stugan och rökte sin pipa, ty husfolket var på bönemöte ibaptistkapellet. Jakobson ropade kom in notan att vända på hufvudet.
En magerlagd, blek flicka steg inom dörren.
— God afton, Lars.
Mannen spratt till vid ljudet af den spröda stämman.
— Hvarför kommer du bit, Lovisa? Jag har ju förbjudit dig det.
— Ja, ni har så, men jag kunde ej låta bli. Jag ville tala ännu ett ord med er.
— Nå fort då; folket kan komma hem när som helst; jag vill ej att de ska se dig här.
— Hvarför det? Ni har ju sagt att ni inte har något med mig att göra.
— Nej, det har jag heller inte, men jag vill inte, att man skall börja prata, nu strax innan jag skall till och gifta mig.
Flickan sjöask trött ner på en stol.
— Då vore det bäst, Jakobsson, att vi hjelpte mig en smula ur allt bekymmer ni satt mig i. Ni vet, hur jag har det, snart sagdt hvarken mat eller kläder åt mig sjelf, mycket mindre då också åt den, som skall komma.
Lars Jakobsson rökte, så att det blossade. Flickan fortfor.
— Jag begär ju så litet. Iogenting för mig sjelf, fastän ni förstört hela mitt lif; men var barmhertig och drag försorg om ert eget barn! Jag skall aldrig med ett ord förråda er, aldrig träda emellan er och er bustrn. Men tvinga mig bara inte att bli en brottsling!
— Det må bli din egen sak, Lovisa, bur du ställer för dig. Men hvarför vänder du dig till mig? Det finns ja så många andra…
— Tig! — utropade flickan — nu vet ni att ni ljuger.
— Jag vet ingenting jag. Och derför skall du vara snoäll och lemna mig.
Skämtat med töser har väl litet hvar ejort, men inte är det derför sagdt…
— Jag förstår, Lars. Ni skall aldrig höra af mig mera. Men Gud förlåte er, om jag gör något galet.
— Nej, det skall du akta dig för, Lovisa, det kommer alltid så svårt efter.
— Tack för rådet.
Hon gick. Tunga voro stegen längs den uppblötta landsvägen bort till den lilla backstugan der Lovisa bodde med sin gamla moder.
Gumman såg på henne, då hon steg in.
Lovisa skakade på hufvudet.
— Min Gud, kunde han vara så hård!
— suckade gumman.
— Han sade, att han aldrig haft med mig att skaffa sade Lovisa med ett bittert skratt.
— Herren straffe honom för hans uselhet. Oj, oj, hvad skall det bli af dig stackare. Ack, att du skulle ställa det så olyckligt för dig!
— Det är skedt mor, och ni skall inte länge behöfva förebrå mig. Ni vet sjelf hur det var, att han med hand och mun lofvat mig äktenskap, fastän han så skamligt bedrog mig. Men niär trött mor, gå och lägg er.
— Än du sjelf, barn?
— Jag! Å, jag skall väl också så småningom gå och lägga mig.
Hon gick nt på backen och satte sig på en sten, med hufvndet doldt i händerna. Hon hade tänkt, att hon skulle känna sig mycket olycklig; det var icke så. Lugna kommo tanksraa. Hvad skulle hon tiga sig till? Dar fans icke utsigt att kunna föda ett barn i huset, och hon orkade ej arbeta för dess uppe: hälle, så klen som hon var. Kommunen?
Nej, den fick icke taga hennes barn.
Hon tänkte på historien om Greta från gannsockner, som satt på cellen för det att hon… Hu! Lovisa ryste, när hon tänkte derpå. Aldrig skulle hon med ett finger haft mod att skada en oskyldig varelse. Men var det ändå inte bättre så? Skulle den lilla födas till försakelse och elände hela sitt lif? Nej, det fans dock ävou en tredje utväg. Lovisa stannade vid den i tankarne. Den låg framför henne mörk, men inte låog, innan den nådde sitt slut. Den vägen, ja den var den enda hon hade att gå. Den måste hon beträda.
När?
— Samma qväll Lars Jakobsson står brudgum — sade hon tämligen högt, när bon reste sig från kullerstenen och gick in i stugan.
Och der blef bröllop med brudsvenner och allt annat, som hörde till den gamla ståten. Bruden var fager och ung och brudgummen tog sig ståtligt ut i helgdags: drägten. När tåget begaf sig till kyrkan, hade Lovisa afått på gården och betraktat följet. Hon hade märkt, att brudgummen bleknade litet, då han fick ögonen på henne.
Lovisa stod och såg efter bröllopsskaran.
— Så, nu börjar jag vandra min väg, sedan jag sett honom färdas sin.
Och hon gick med långsamma steg nedåt närmaste hage. Hennes fjät voro tyngda, så att hor måste sätta sig att hvila under en aflöfvad björk. Hon tyckte sjelf, att det var egendomligt, så litet rädd hon var. Det kändes nästan som om hon blott, efter ex dags mölosamt arbete, skulle gå till hvila i en mjuk bädd för att sofva lugnt och godt.
Nu var brudfolket vid kyrkan. Hon hörde klockorna tona genom den klara höstluften. De haltade med sitt bong, bong, och den ena af dem var visst litet sprucken. Tänk, att det hade hon aldrig märkt, förrän nu, sista gången hon hörde dem.
Plötsligt skrek hon till högt af smärta. Hon förde handen till bröstet. Blodet steg henne åt hufvudet. Å!
Nej, nej, inte dröja längre! Då kunde det blifva för sent. Der låg vägen bon hade att vandra!
Och hon gick med fasta steg framåt.
Då brudfolket kom tillbaka ur kyrkan, möttes de på gården af några karlar, hvilka buro något mellan sig.
— Ha så hemskt! Det ser ut som en menniska, — sade bruden.
— Det var otäckt! — sade brudgummen också.
— Tråkigt varsel! — sade gummorna.
— Men hvem är det? — frågada så Lars Jakobsson.
— Å, det är bara Lovisa i Backen! Hon har gått och dränkt sig i bryan borta i hagen.
Brudgummen! darrade, när han hjelpte bruden ur kareten.
Men bröllopsmåltiden kom honom snart att glömma alltsammans.
Inte kunde han hjelpa att en galen jänta gått och tagit lifvet af sig!
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
Födda:
Målaren Oskar Vilbelms Lindgrens son, faktor Lars Fredrik Hellströms dotter, tolagsbokhållaren Johan Axel Jakob Petterssons son, arb. August Teodor Andersons dotter, enkan Johauna Maria Aronssons dotter.
Döda:
Gossen Bror Johan Qvist 6 år, 7 mån. och 9 dagar, stadsvaktenkan Eva Petronella Hallin 85 år, 8 mån. och 20 dagar, sjökaptenen Karl Niklas Romin 81, 3 mån och 6 dagar.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
En rulle sulläder samt ett hästtäcke borttappades den 2 d:s på vägen mellan Österport och Österby. Rättsinnige tillvaratagaren torde inlemna samma i herr, konsul Stenbergs salubod, eller till
Gunnar Pettersson,
Sojdungs i Fole.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19
Att den högste efter sitt allvisa råd behagat den 2 d:s kl. 1/2 9 e. m. efter ett kort och svårt lidande hädankalla vår älskade son Gustaf Johan Axel i en ålder af 7 år, 1 mån. och 16 dagar, sörjd och saknad af oss föräldrar, syskon, slägt och vänner, hafva vi den sorgliga or att, af förekommen anledning, endast på detta sätt tillkännagifva.
Allmunds i Källunge den 3 Febr. 1893.
Johanna och Adolf Enström.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19