Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
medförde på södra delen af ön rätt mycken snö, hvilken yrde upp i drifvor till den grad, att all trafik på Gotlands jernväg i går måste inställas. Banan gjordes dock klar, så att tågen i dag gått på ordinarie tid.
Äfven landsvägarne voro till följd af rika på sina ställen rätt svåra att köra.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
hvari deltogo ej mindre än 19 skjutsar, var i lördags arrangeradt från staden med Rosendal som mål. Sedan man der dansat och intagit supé, anträddes återfärden till Visby straxt efter midnatt.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
har Klintehamn varit utsatt för sedan i lördags morgse, och man må väl kalla det en lycklig tillfällighet att den nu ligger välbehållen i vår hamn.
Såsom vi i lördagens tidning hunno meddela, hads Klintehamn samma dags morgon kl 1/2 6 ånyo gått ut för att söka efter fiskarsna Nygrer, om hvilkas räddning man på ångaren var okunnig.
Vid 10-tiden på f. m. hade Klintehamn lyckats nå så nära intill den öppna vak som skulle gjort hans vidare färd till Visby ganska lätt, att endast ett par famnar återstodo, då den starka sydvestliga vinden dref på isen med fruktansvärd kraft och alldeles murade fast ångaren. Ja, isen pressade till dea grad på fartyget att sldorna bugnade in flere tum och man i maskinrummet trodde, att skotten der skulle springa.
Belägenheten var nu ytterst kritisk. Ångaren hade ingen som helst möjlighet, att taga sig ur isen, som dref densamma in emot Skarlakansgrundet, eller om man gioge klar detta, mot det längre norr på belägna Nyrefvet. Dessutom kunde befaras, att isen skulle bräcka sönder fartyget. Man bade derför båtarne klara och alla stodo färdiga att hvilken stund som helst lemna fartyget. On någon bjudit mig Klintehamn för 25 kronor under dessa timmar, hade jag inte tagit den — yttrade en af de ombord varande, betecknande nog för hur man der uppfattade situationen.
Vid 5 tiden, medan ännu dagen varade, så att man kunde observera det från land beslöt ou kapten Saöbohm att bissa nödflagg. Vinden friskade nämligen i till full sydvestlig storm, hvilket naturligtvis gjorde belägenheten än mera förtviflad.
Så snart nödsignalen märktes, underrättades genast den i Klinte varande kapten Aug. Smitterberg om Klintehamns fara, hvarpå han genast med folk reste upp till Gnisvärd för att derifrån, om möjligt, kanna bestå det nödstölda fartyget.
Stormen tjöt i den mörka aftonen. Genom dunklet kunde ute till sjös skönjas Klintehamns topplanterna. Skarlakansgruudet hade, tycktes det, lyckligt passerats — men Nyrefvet!
Emellertid kunde ingenting från land uaträttas under aftonen. Man fick lita till försynen. Genom raketer och terpertinbloss underrättades dock ångaren om, att man följde den från land.
Fram på natten bedarrade stormen något och isens fart saktades.
Vid 5-tiden i går morgse var kapten Smitterberg ånyo vid Gnisvärd. Klinteharman låg då något norr derom, omkring 1 1/2 sjömil tvärs för Nyrefvet. Den käcka qvartetten bröderna Viktor och Nils Björkander samt Johan Svensson och Knut Ekman — desamma som räddade Nygrenarne — gjorde sig jämte kapten Smitterberg i ordning att med båt gå ut mot ångaren.
Det blet icke heller denna gång någon färd på lek, men modig och uthållig som expeditionen var, lyckades den dock nå Klintehamn.
Der ombord stälde sig utsigterna något gynsammare, ehuru faran långt ifrån kunde sägas vara förbi. Ångarens öde var fortfarande helt och hållet beroende på vinden och isen. Emellertid saknades ingenting ombord, vare aig kol eller proviant, och maskinrummet hade förtöttats med bjälkar. Båten hade särskild på babordssidan fått försvarliga bucklor. Någon omedelbar fara för isskjutning fars icke, då ångaren låg ganska långt inne isen, hvilken i sin ordning hängde bra fast på refvet. Kapten Smitterberg kom nu öfverens med Klintehamns befälhafvars om signalering med flaggor: en flagga skulle betyda allt väls, två flaggor skada i maskinen och tre flaggor båten i fara och måste lemnas. Från land skulle folk oupphörligen följa ångaren så godt sig göra lät i det disiga vädret. Att man dock icke var så alldeles säker för fartyget framgår deraf, att den ombord varande posten — 10 säckar —, hvilken bland annat innehöll 50 tusen kr. i kontanta penningar togs i land och sändes till Visby, och 2 af den qvinliga personalen gjorde den sällskap.
Så stodo sakerna i går middag. Om den sydvestliga vinden stod sig, kunde Klintehamn få ligga vid Nyrefvet ganska länge. Endast stark vindförändring från ost kunde taga den fri.
Och ångaren hade tur. På eftermiddagen sprang vinden verkligen öfver till sydost, isen skingrades något och ångaren kunde börja arbeta långs iskanten.
För att icke råka på grund, måste man på landsidan med stakar pejla djupet.
Omsider nådde Klintehamn fritt vatten och kunde styra kurs mot Visbys hit inkom den vid 1/2 6-tiden igår qvä!l och lade sig i isen midt inne i inre hamnen. I dag på morgonen har den under ett par timmar bråkat sig fram till kajen, der den nu ligger godt förtöjd.
En Guds lycka var, att ångaren i går afton kom flott. Hade den i dag legat qvar under den starka nordvestliga storm, som rasar, torde den helt säkert ha va rit räddningslöst förlorad.
Klintehamn kommer nu att tills vidare qvarligga härstädes. Enligt hvad kapten Snöbohm meddelat, tyckes isen i sjön börja blifva mörare och med en veckas töväder torde ej utsigterna för postväxling te sig fullt så mörka som för närvarande.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
Gotländska bilder
tecknade af
Osvald Stein.
13.
En sjöstrid mellan Hoburgen och Öland.
Vid fiskläget Vallbobodar i Fröjel hade man några nätter i midten af Juni 1853 iakttagit ett par kringstrykande karlar af misstänkt utseende och man bommade mer än vanligt omsorgsfullt till boningshus och fiskebodar. Man hade sport uppifrån bygden, att karlarne, som äfven varit syaliga der, uppgifvit sig vara f. hemmansbrukaren Nils Jansson från Dörby och drängen Petter Pettersson från Bläsinge, båda ställena belägna på Öland.
Sent på aftonen 20 Juni kom en af fisklägets ungkarlar, som varit borta på dansgille, att göra en tur nedåt stranden och varsnade då, att den bästa fiskarbåten jämte tre segel var borta.
— Det är de fördömda öländingarne, som stulit den! — var genast bans tanke, och det dröjde icke många minuter, förrän han alarmerat fisklägets hela manliga befolkning.
— Sådana rackarel Den bästa och nyaste båten och de finaste seglen. Nej, det går inte an, gubbar. Vi få sätta efter dem.
Ja, det voro de med om allesammans De båda tjufvarne hade inte kunnat få så synnerligt långt försprång, ty för en half timme sedan fans båten ännu på sin plats.
I en hast klargjordes en annan båt och sju duktiga karlar gingo i densamma.
Natten var månklar och ljus, men det blåste ganska friskt och böljetopparne glänste som hvitaste silfver i månskenet.
Skummet yrde om bogen på förföljarnes båt, der dena ilade fram genom sjöarne. Man spanade ifrigt åt alla håll, men någon båt kunde ej upptäckas. Den stulna farkosten var en riktig snällseglare, och tydligen voro tjufvarne inga barnungar på sjön.
— De segla fortare än vi — sade en af karlarne — vi få hjelpa under med årorna, gossar.
Två par åror sattes genast ut, och båten flög fram öfver sjön.
— Se, se, der äro de! utropade plötsligt den gom satt till rors. Hugg i af glatta lifvet.
Som en liten punkt långt borta kunde den flyende båten skönjas. Förföljarne rodde, så att det knakade i årtullarne och blåsor sprungo upp i händerna.
— Bravo, vi vinna på dem! Det blef en kappränning, som hette duga. När de båda öländingarne sågo sig förföljda, sökte de pressa båten allt hvad segel och skot höllo. De manövrerade sin båt väl, satte än den ena kurser, än den andra för att narra sina förföljare. Men dessa skötte sig ingalunda sämre och efter väl två mils kappsegling, ströko de långsides med den stulna båten.
De igenkände den genast.
— Hit med båten, tjufpack, eljes ska ni få se på annat.
— Tjufpack, kan ni vara sjelf — svarade den ena öländingen. — Vi ha ingenting otalt med er, känna er inte. Låt oss derför vara i fred.
— Nej, stopp litet. Tro ni inte att vi känna igen båten och tjufgods är den. Vänd derför bara om, det är allt det rådligaste.
Öländingen, som satt till rors, föll genast af för vinden — och så började kappseglingen igen.
Men Fröjelsfiskrarne höllo sig tappert efter.
Då tjufvarne sågo, att de ej skulle kunna undkomma, höllo de åter upp i vinden och den resligaste och starkaste af dem stälde sig i fören med en åra i händerna.
— Jaså, det låter på det viset — sade han hånande, — kom då och tag båten, om ni kan.
Sjön gick hög och det började blåsa allt mer. Fröjelsborna voro en stund villrådiga, hvad de skulle taga sig till, ty att leverera en batalj med årorna från den bräckliga farkosten kunde, i anseenle till sjögången, ha varit farligt nog.
Lyckligtvis påminde sig nu en af dem, att i båten fans förvarad en kutbössa. Den togs fram, och ett duktigt skott i luften affyrades mot tjufvarne.
Att de skulle kunna få smaka krut och hagel hade de ej beräknat, och efter skottets aflossande hukade de sig ned bakom borden.
Genast voro Fröjelsborna tätt invid och grepo tag i båten och höllo den fast, trots duktiga slag af öländingarnas hårda näfvar. För att skrämma tjufvarne, sattes den afskjutna bössan för bröstet på en af dem och man hotade att skjuta honom som en — kut, om han knyste det minsta.
Detta gjorde verkan. Fröjelsborna kunda nu utan motstånd äntra den stulna båten, och inom en handvändning voro de båda tjufvarne säkert bundna till händer och fötter och nedlagda på botten i båten.
Hemfärden i månskenet blef gladare än bortfärden. Man delade sig i de båda båtarne och för god bris ilade de mot stranden.
Just som solen gick upp nådde de land Hela fisklägets befolkning var samlad för att mottaga de sju, och de helsades med lifliga hurrarop. De båda öländingarne fördes i land och sågo betydligt skamflata ut. I en fiskebod fingo de några timmar sitta och begrusda sitt misslyckade kaparförsök, till dess länsman kom och på statens bekostnad forslade in dem till cellfängelset i staden.
Der erkände de sin stöld och undfingo sitt välförtjenta straff.
Men ännu många år efteråt talade man om de sju Fröjelsfiskarenas sjöbatalj mellan Hoburgen och Öland natten till 20 Juni 1853.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
som tisdagen den. 14 Mars från kl. 10 f. m. förrättas vid Anderse i Bara, låter hälftenbrukaren Petter Bendelin i anseende till hälftenbrukets upphörande och afflyttning till den högstbjudande försälja kör- och åkerbruksredskap såsom vagnar, kälkar, vänd- och spetsplogar, harfvar af olika slag, sladd, kornvält, selar, en skakvind och åtskilligt bandredskap af hvarjehanda slag; kreatur: 1 par hästar, 2 par oxar, 5 st. kor, som dels hafva och dels snart skola kalfva, en tjur, ungnöt, ett mindre parti bafre m. m.
Säkre och af mig kände köpare erhålla anstånd till den 1:sta September innevarande år, andra betala genast eller vid anfordran.
Hörsne den 1:sta Mars 1893.
O. J. LARSSON.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37
i Norra fögderiet, som afslutades i går, ha af utdebiterade 91,824 kr. 36 öre inbetalts 86,097 kr. 91 öre och alltså restförts 5,726 kr. 45 öre.
I fjor restfördes af debiterade 91,101 kr. 66 öre 7,968 kr 92 öre.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36
sänktes i går e.m. just som solen gick ned stoftet af aflidne bankdirektör Kolmodin. Han hvilar der bredvid sina föräldrar och sin hustru.
Jordfästningen igår, som ägde rum efter gårdagstidningens tryckning, förrättades at bisk. v. Schéele, som derunder anstälde en längre dödsbetraktelse under anknytning till 1 Moseb. 32 k. 9 och 10 verserna. Talaren, som derunder fann anledning uppdraga en del jämförelsepunkter mellan den aflidne och den gamle patriarken Jakob såväl under lefnadens middagshöjd som met dess afton, uttalade dervid som sin uppfattning att den härsofne trots brister och misstag var en man som få.
Kistan var alldeles betäckt med kransar, hvar-bland märktes sådana från vänrerna i Riksbanken, från landshöfding och fru Poignant, från familjen Walderström, från Helny och Gustaf Bolling jämte en mängd andra enskilda personer, som med den eflidne stått i närmare beröring.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36
i staden väckt en stor och äfven berättigad ovilja, att de, som igår verksammast skulle kunnat bi draga till de nödstälda fiskarena Nygrens räddning, icke gjorde det ringaste derför. Det finnes, som bekant, ett bergningsbolag med namnet Neptun, som f. n. har icke mindre än tre af sina ångare stationerade härstädes. De ligga här vintern om, utan att betala ett öres hamnafgift, och man kunde väl ha rimliga anspråk på, att från dessa båtars sida något skulle ha försökts för att berga tvänne menniskolif. Uppmaningar till dem saknades icke, såsom vi i gårdagens tidning antydde. Men de förklingade ohörda. Vederbörande antogo alldeles a priori, att fiskarena voro utom räckvidden för båtarnes hjelp, då de skulle ha satt ned mot grunden, hvilket nu visat sig vara ett alldeles falskt antagande.
Sant är, att man svårligen kunnat utgå, så länge snöstormen varade, men hade vilja funnits, skulle någon af båtarne, helst Hero, mycket väl under förmiddagen ha kunnat göra sig klar och afgått på middagen, då vädret var allt annat än farligt. Och säkert hade han, enligt hvad senare inhämtade upplysningar om den nödstälda fiskebåtens läge gifva vid handen, kunnat berga de i densamma befintliga männen, Detta torde icke genom några svepskäl kunna bortresoneras, då bergningen utifrån i öppet vatten naturligtvis stälde sig vida lättare än från stranden genom issörjan.
Men möjligen får orsaken till den ådagalagda liknöjdheten i detta fall sökas deri, att det ju här gälde en sådan ynkelighet som ett par fattiga fiskares lif, och icke ett havereradt fartyg, som kunde gifva tillfälle att kapa åt sig ett eller annat hundra tusen kronor. I sådant fall hade nog inte maskinen varit för svår att elda upp, förtöjningarne för besvärliga att häfva, stormen för stark eller grunden invid kusten för farliga.
Det besynnerliga i här berörda beteende framträder i än bjärtare dager, när man betänker, att gotlandsbolaget icke ett ögonblick tvekade att sända ut sin nyss efter en tre dygns isfärd inkomna båt och att Klintehamns modige befälhafvare och besättning, ganska sannolikt mycket uttröttade, likaledes icke ett ögonblick drogo i betänkande att genast följa denna uppmaning att söka rädda tvänne menniskolif. Det hedrar både gotlandsbolaget och Klintehamn och skall nog lika litet glömmas som Neptunbåtarnes om allt annat än nobla känslor vittnande sätt att fatta sin plikt.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36
anlände, såsom våra läsare sedan gårdagen känna, igår middag till redden utanför Klintehamn efter bortemot fyra dygns försök att genomtränga isen för att vid Kåreholm aflemna den härifrån medförda posten.
Det var på tisdags morgon som resan anträddes. Tisdagen och onsdagen arbetade man att komma vestvart öfver, men hade på onsdags middag icke hunnit längre än 2 1/2 sjömil vester om St. Karlsö. Der befanns hafvet så långt man åt alla håll kunde se fyldt af is. Ångaren lade sig derför stillas öfver natten till torsdagen, vände sedan och behöfde hela torsdagen och halfva fredagen att arbeta sig åter tillbaka till Klinte.
Den långvariga resan hade för öfrigt icke erbjudit något tillbud till fara för båten eller dess besättniog. Vädret var mildt och det hela inskränkte sig till ett stilla irrande i de vakar, som här och der öppnade sig i ismassorna.
Tröttsam blir dock alltid en sådan färd. Så mycket mera aktningsbjudande är det derför att erfara, det icke det ringaste missmod spordes, när Ångaren, nyss inkommen, fick order från sitt rederi i Visby att ånyo gifva sig ut för att söka bringa hjelp åt de nödstälda fiskarena.
Redan kl. 6 på e m. hade man på den expeditioen hunnit till Vestergarnsholm, men måste sent på qvällen återvända, när intet spordes af de nödstälda. Okunvig som man var om dessas bergning gaf sig ångaren ånyo ut i morgse i samma syfte och hade på middagen hunnit till Vestergarnsholm, hvarifrån man antager att kapten Snöbohm nu försöker arbeta sig in till Visby.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36