De förlorade återfunna.

Glädjande nog kom icke den svaga skymt af hopp om fiskare Nygrens och hans sons räddning, som vi i går vågade hysa, på skam.
På eftermiddagen erhöll Gotlands Allehanda noderrättelse från Vestergarn, att Nygrenarnes båt varit synlig Iångt ute till sjös ntanför Gnisvärds fiskläge, men att utsigterna för dess bergning från land voro mycket ringa.
Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör, tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödstälda fiskarena.
Ångaren afgick också vid 5 tiden, men då voro Nygrenarne redan bergade af behjertadt folk från Gnisvärds fiskläge.
Hurna dervid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnes ångestfulla öden, ha de sjelfva berättat oss vid ett besök vi i dag på f. m. gjorde dem.
Vi kommo dit vid 11-tilen, Jut då körde en skjuts upp till porten och i densamma beafunno sig fiskare Nygren, far och son, kommande från Tofta. De hade med sig sina stelfrusna nät, deri strömmingarne sutto glest och lika stelfrusna. Inne på gården stod hustrun och modren alldeles tillintetgjord, darrande och gråtande.
— Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem annat än som lik — sade hon.
När de fått sina garn i förvar, berättade de:
— Vi gingo ut i går morgse kl. 6 för utt vittja näten, då vi öfverraskades af snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet, bröt isbandet, som låg der, loss och med det drefvo vi hastigt söder på. Det hjelpte ej, att vi arbetade emot af alla krafter.
Utanför Kopparsvik kommo vi in mellan två stora isflak, som bräckte in borden på båten.
Vi beslöto att söka arbeta oss ur isen och hålla sjön för att, sedan snöstormen bedarrat, möjligen kunna komma uppåt Visby, men när; vi nådde rent vatten, begynte båten sjunka så att vi skyndsamt måste ge oss af in i isen igen. Der kunde vi åter hålla båten läns.
Vi voro nu redlöst öfverlemnade i isens våld. Vi höllo oss i ytterkanten af det drifvande bandet. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomvåta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarne bräcktes snart af båten.
(Den yngre Nygren visade oss sina händer, som på innersidorna voro idel stora blodblåsor, ett stumt, men talande bevis på den förtviflade kamp de kämpat för lifvet).
Så drefvo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjös bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på; sjelfva kunde vi ingenting verksamt göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjelpa oss.
När vi drefvo förbi Visby hamn, hade man sett oss, och så fort sig göra lät utgingo, efter hvad vi sedan fått höra, lotsarns Thomsson, Puxon och Zetterqvist m. fl. med båt för att om möjligt hjelpa oss. Lotskapten Berggren var också med. Expeditionen gick utefter landfästet, släpande båten med sig. Men det var ingen möjlighet för dem att nå oss. Raketapparaten fans med, men den hada endast 50 famnars lina och vi voro mycket läsgre ut.
På e. m. afstodo alltså lotsarne från sina försök. Två af dem, lemnade båten hitom Fridhem, återvände till staden jämte lotskaptenen. Lotsen Thompson fortsatte jämte två andra vägen.
Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge, sittande uti iskanten omkring två minuter till sjös.
Först genom lotsen Thompson blefvo Gnisvärds fiskare underrättade, att vi sväfvade i lifsfara derute, och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bergningsredskap, och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman.
Strax invid Gnisvärd låg ett bredt isband, sedan kom en bred vak och der utanför åter ett isband, på hvars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare drogo först båten öfver isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen, till dess de ändtligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag — sade den äldre Nygren — var både känslo- och sanslös; det hade svart varit ute med mig, och med sonen min atod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lemna qvar — den var ju alldeles förstörd för öfrigt — och vi blefvo släpade till våra räddares båt, der vi på allt sätt omvårdades.
När vi kommo iland vid 6-tiden blefvo vi med all möjlig vänlighet omhuldade.
Vi voro icke blott utfrusna utan äfven utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några hvetebrödstuggor i munnen på oss, och så småningom qvicknade vi vid. Det är som ett underverk, att vi blefvo räddade, och vi äro mycken tack skyldiga både alla vänliga menniskor i staden och framför allt dem som räddade oss. Det var inte något lekverk, skall herra tro. De fingo alla våga lifvet många gånger för att kunna bistå oss. Om herrn skrifver något i tidningen, så tacka dem alla så hjertligt ifrån oss.
Lotsen Thompson har för oss berättat följande, som i någon mån korrigerar de ofvan lemnade uppgifterna:
Vid 1/2 8-tiden på morgonen i går hade han gått nedåt hamnen, då han af sjöman Nygren underrättades om, att fiskare Nygren och hans son troligen icke skulle kunna taga sig in genom isen, sedan de i snöstormen drifvit förbi gattet. Thompson fick genast bud till lotsarne Puxon och Zetterqvist för att få till stånd en räddningsexpedition. På en förfrågan ombord å Argo att derifrån erhålla ett par man till hjelp, gafs undvikande svar af styrmannen.
Emellertid infunno sig villigt som deltagare i expeditionen, utom de tre nämda lotsarne, sjöman Nygren och tullvaktmästare Bergström; de fingo med sig en båt och så började vandringen längs strandens is. Till en början hyste man hopp om att kunna nå de nödstälda ganska snart, men stormen tilltog i styrka och isen kom i rörelse, så att båten aflägsnade sig allt mer, dock ej ur sigte. För räddningsexpeditionen blef arbetet att draga på den medhafda båten allt besvärligare, och nedanför Vible lemnades den, i tanke att man på andra sidan Fridhem skulle kunna få annan båt.
Färden gick nu något raskare. Komna till Högklint, måste de behjertade männen upp i land och öfver klinten. Det blef en mödosam vandring genom obanad bygd i alnsdjup snö, och ett par af dem tröttnade också och måste stanna en stund att hvila sig.
Ingen hade mat med sig — affärden hade ju skett mycket hastigt. I en stuga köptes nu ett bröd, som skiftades i sju delar, af hvilka två sparades till Nygrenarne, om man skulle lyckas rädda dem.
Så fortsattes igen förbi Buske och Blåhäll.
Vägen togs nu något uppåt land, den enda möjligheten, då isen i landfästet var omöjlig att beträda. Men så fick man en vägvisare ner öfver skogen till Nyrefvet, och der fick expeditionen åter sigte på båten, som fortfarande dref med isen.
Utsigterna att från land rädda densamma blefvo allt mindre, då deremot bergningen från sjösidan varit ytterst lätt.
Först genom lotsarne och deras följeslagare fick man vid Gnisvärd underrättelse om att en båt ute i isen sväfvade i fara. Från fiskläget hade den ej synts till följd af den upptornade isen.
Genast voro alla villiga att våga allt för att rädda sina nödstälda yrkeskamrater, en båt gjordes i ordning och med den utgingo de här ofvan nämda männen.
Öfver den fasta isen gick det lätt nog, men i sörjan blef det besvärligt. En af karlarne satte sig i båtens för, sparkade med fötterna undan sörjan, hvarpå båten släpades fram med båtshakar.
Och så nåddes omsider Nygrenarne. Den äldre var ytterst medtagen, kunde ej känna igen någon.
På återvägen mötte räddningsexpelitionen från Visby, och de båda räddade ombuldades på allt sätt.
Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande Gnisvärdsborna förtjena ett varmt erkännande för sitt behjertade handlingssätt, utan hvilket två menniskolif säkert gått förlorade i den qvalfullaste död, döden af hunger och köld.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Dödsfall Olof Edvard

Tillkännagifvas att Gud efter sitt underfulla råd behagat genom döden hädankalla vår innerligt älskade son Olof Edvard, som efter en längre tids lidande afled fredagen den 3 Mars kl. 2 e, m. i en ålder af 29 år, 4 mån. och 15 dagar, djupt sörjd och saknad af föräldrar, syskon, slägt och vänner.
Sudergårda i Bäl d. 3 Mars 1893.
Christina och Nils Mårtensson.
Uppenbb. 21: 6, 7.
Sv. Ps. 473: 4, 5.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Dödsfall Anna Catharina Magnusson

Tillkännagifves att Husbondehustrun Anna Catharina Magnusson stilla afled å Etebols i Lummelunda den 2 Mars 1893 kl. 1/2 4 e. m. i en ålder af 85 år, 11 mån. och 23 dagar.
Anders Magnusson.
Sv. Ps. 470, v. 8.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Från land och strand.

Gotländska bilder
tecknade af
Osvald Steinö

12.
En historia om talg och rom.
— Sa herrn strandniogshistorier? frågade min gamle pensionerade vän? Jo, lita på att jag varit med om sådana. Jag skulle kunna hålla på att berätta en hel vecka för herrnp, om han bara orkade höra på.
— Ryck i alla fall fram med en eller ett par, så fylla vi på toddarne ett slag.
— Nå, efter som herrn vill så. Har herrn hört talas om fianen och talglasten?
— Nej.
— Den är inte så illa. Men jag faktar allt strupen först. Skål.
Så började han efter en duktig klunk.
— Jag var bara extra ordinarie den tiden. Det var inte så lugnt och fredligt då som na Då kunde det hända, ser herren, inte blott under stormdagar, utan i lugnt och klar väder, att den ena stora skutan basade på efter den andra. Jag mins särskildt en dag, då inte mindre än tre engelsmäd rände på der jag var stationerad, och då jag upplyste en af skepparne derom, svarade han, att det var ingen sanning, för det skulle vara fem. I Baltischport hade de nämligen fem stycken kommit öfver ens om att de skulle känna på den Gotländska kalkstenen. Men två hade misslyckats.
Nå — hvad var det nu jag shulle tala om? Jo det var sant. En höstqväll strandade en stor finnne,scm bland annat var lastad med en hel hop talg. Der skulle bergas i land förstås och tullvaktmästaren kom dit för att öfvervaka att allt gick rätt till. Talgen lades in i ett magasio, som stod alldeles vid hamnen. Den togs upp på loftet genom en lucka och dernedanför stod vaktmästaren. Men se, hvad han inte tänkte på, det var, att på andra ändar af magasinet fans också en lucka, och minst hälften af talgförrådet byfvades in genom den ena luckan, men gick bums ut genom den andra ner på bakgården.
Hvar man sedan gjorde af det? — sa herrn. Jo, strax intill magasinet fans en djup bruon och i den häfde man ner det.
Bäst man höll på med affärderna kom tullinspektoren dit, åkande med en bondskjuts. Bakluckan stängdes genast, förstår herrn, och allt såg så ärligt ut som helst.
Så skulle bonden till och vattna russi och vindade för den skull ner ämbaret i brunnen. Men det kom inte långt, och när han fick opp det igen, var det lika tomt som när det gick ner.
— Hva i helsike ä de i brunnen? — sa’ han.
— Håll mun på dig du, ska da se på roligt — sa bokhållaren. Vill du ha till ljusstöp?
Bonden han förstod genast, hvad det var fråga om.
— Hit met då — sa han. Och så fiskade man upp några duktiga klumpar och lade i kärran åven och han teg nog, för si det var flere pund. Och så la han några gamla säckar öfver bara.
— Jag tror du fått lass — sa inspektoren när han kom tillbaka.
— Ja, det är bara litet kli som jag köpt af handelsmannen — svarade bonden — och vill ’spektorn nu åka hem med mig igen, får han allt beqväma sig till att sitta ofvanp&å säckarna.
Och inspektorn klef opp han och satte sig på talgen och så körde bonden iväg med sitt lass och såg så enfaldig utsom om han rakt inte haft ett dugg i kärran.
Men se ljus det behöfde haninte köpa på mången god dag.
Efter ännuen styrkedryck fortfor gubben.
—- Ja, det var den saken det. Kanske herrn står ut med att höra ännu en historia?
Den handlar också om en strandning. Men den här gången var det inte talg, ntan rom i stället. Se, sådant ha alltid strandborna tyckt bra om, och kunde de på fiourligt vis skaffa sig en eller annan kutting af den starka drycken var det aldrig så noga med hur det gick till.
Det var en evinnerlig hop rom den här gången jag talar om och under bergningen borrades både ett och annat fat Jag skulle sjelf stå vakt vid stranden vär folket gick till och från fartyget. Nu hade de alltid en och annan svagdrickskutting med sig, för de äta ju nä stan ingenting annat än salt mat och dricka fördenskull alldeles oskapligt, Till en början lade jag inte märke till det, men så småningom begynte jag finna det besynnerligt, att de kunde bli så glada af bara svagdricka. Jag sade det också till inspektoren men han var inte alls misstänksam af sig, De talade i alla fall om för mig sedan, att da stulit rom i kuttingarna.Nå, när faten väl kommit i land blef det göra att vakta dem, ska herrn tro.
För de skydde inte att försöka smussla midt för näsan på mig, Ett par daljade jag opp ordentligt. Det hjelpte dock inte, utan man var tvungen att förå bort faten till säkert förvar.
Det var på senhösten det här och vägarna voro oskapligt dåligs, som herrn vet de kunna vara när det regnat duktigt. Nu skulle faten köras bort till ett magasin vid tullbostället, och inspektorep hade tingat samma bonde som skjutsat honom på talgforan.
Han kom med vagnen och faten lassades på, inte just så många, för det gick tungt. Iaspektoren och jag gingo på ena sidan och forbonden på den andra, Hjulen skuro djupt ner i leran och vagnen stjelpte bra ner åt bondens sida. För att stötta den satte han axeln mot faten och höll spjärn med fötterna. Och så gick det i stilla fart ända fram.
— Jag ska hjelpa dig att hålla emot — sa jag.
— Nej, det behöfs inte, håll bara bra i på sin sida, han vaktmästarn.
Så fingo vi ändtligen in faten och allt var godt och vä!, och bonden han for sin väg.
— Hvad du har mycket flaskor i fickorna — sa’ jag.
— Ja, jag köpte mig lite brännevin nere på hamnen — svarade han grinande.
Men när vi började syna faten, så var ett borradt. Det blef ett helsikes lif. Inspektoren lefde som han var splitter galen. Men jag kunde aflägga min salighetsed på att faten voro orörda när de lades på skjutsen.
— Men hur vill du då förklara det här? — sade inspektoren.
Då gick det ett ljus opp för mig.
— Bonden har gjort det — sa’ jag.
— Du är tokig. När skulle det ha skett?
— Såg inspektorn, hur han gick och spjärnade emot faten på vägen. Det var bestämdt bara tillgjordhet och jag ger mig katten på att han under tiden, midt för vår näsa, borrade det der fatet och fylde på sina flaskor.
Inspektoren såg förbluffad ut. Men jag hade rätt, ska herrn veta. Det var som jag trodde. Den filuren hade under det han gått der verkligen tagit bål på romfatet och hunnit fylla fyra flaskor.
Det kan man kalla finurligt, hva’?

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
I det i måndags refererade målet mot Peter Oskar Lindvall från Ejsta blef uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet och Lindvall försattes på fri fot.
— I måndags raneakades ätven f. båtsmannen Petter Timoteus Hammarberg för förut omnämda stölder i Hemse. Ransakningen uppsköts till 11 dennes och hålles Hammarberg fortfarande häkta.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

Från landsbygden.

Slite, 2 Mars.
Slite mejeriaktiebolag hade i går sitt ornarie sammanträde. Åt den upplästa revisionsberättelsen framgick, att inkomsterna under år 1892 uppgått till 7,808 kr. 85 öre och utgifterna till 7,889 kr. 54 öre, samt att inneliggande lager, som vid årets början utgjorde 153 kr. 49 öre vid dess elut minskats till 113 kr. 34 öre. Rörelsen har under året lemnat en behållning of 265 kr. 82 öre hvarmed betäckts fjorårets brist samt betalts räntor m. m. å lån i socknens sparbank.
Mejeriet arbetar under ogynsamma förhållanden. Mjölktillförseln blir årligen mindre, år 1889 emottogs 141,400 liter, 1892 endast 91,157 liter mjölk. Afsättvingen af den separerade mjölken har äfven, eburu tillgången varit liten, varit dålig, ty den har måst säljas en del till ett öre litern. Smöret, som erhållit godt vitsord i marknaden, har betalts någorlunda jämt ändå till 2: 34 för kg. Mejeriet hålles af den nuvarande mejerskan snygt och i god ordning.
Ansvarsfrihet bevi’jades styrelsen af stämman för revisionsåret 1892. Alla de afgående atyrelseledamöterna återvaldes näml. kyrkoherden Gradelius, hrr Fred. och Edv. Nyström, Joh. Smedberg samt L. Mörrby, Smedberg ordf. och Edv. Nyström, verkst. direktör. Till revisorer] omvaldes hrr Lyberg och Anton Larsson. Dagens förhandlingar leddes af hr J. N. Myrsten.

Gotlands kreaturförsäkringsbolag har från denna kommun en vacker och efterföljansvärd anslutning, i det icke mindre än 70 delägare, med en delaktighetssumma af öfver 23,000 kr., här finnas, då deremot vår systerförsamliog Boge endast har 3 -4 delägare. Om öfriga kowmuner i lika grad omhuldade detta nyttiga volag, skulle tillskotten under vanliga förhållanden bestämdt nedbringas från nuvarande 2 kr, — 1.70 kr. till hältten eller 1kr. — 85 öre för hvarje 100:de försäkrings-krona,. Huru nyttig denna institution är, kan man finna af följande. En person här på platsen har i flera år haft sin enda ko försäkrad. Förl. är måste den tillföljd af sjukdom dödas och nergräfvas. Derefter köptes en annan, som efter 2 månader äfven sjuknade, dödades och nedgräfdes. Af dessa båda djur kom endast huden till nytta. Hade djuren icke varit försäkrade, hade ägaren gjort en känbar förlust; nu betalte han endast 1 kr. 60 öre förlidet år. — Derför, de som hafva kreatur, försumma icke att i tid försäkra dem!

Dödens skördar. Under den förflutna månaden bafva här två mer anmärkningsvärda dödsfall inträffat. Den 4:de Februari afled å Klints förre fanjunkaren K. H. Nyström nära 88 år gammal. Efter att i öfver 40 år tillhört Gotlands nationalbeväring måste han för tilltagande döfhet taga afsked 1863, hvarefter han ett tiotal år skötte sitt jordbruk och sina kommunala åliggande med kraft och intresse. Sängliggande sedan Mars i fjor, afsomnada han fridfullt ofvannämda dag, ömt vårdad under sin ålderdom at sin yngste son och sonhustru.
Den 28:de Febr. afled efter endast 3 dagars sjukdom t. f. fortifikationsredogöraren K. M. Unonins härstädes i sitt 80:de år efterlemnade en åldrig maka född Grubb. Sin ????
fattniog såsom mdogörare öfver förråden på Enholmen har ha innehaft närmare fyrtio år. Vänsäll och frilsam som han var, efterlemnar han många vinner, som länge skola sakna honom.
Desse båda min voro af »den gamla goda stammen». Hvile de i frid!

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

Till volontärer

med fast avställning vid Goltands infanteriregemente ha antagits vid Roma kompani under nr 69 Karl Fredr. Hjalmar Bäckström och Johan Albert Claeson under nr 70 samt vid Lärbro under nr 71 Axel Gottfrid Andersson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

Åttiotvå år

fylde i går konsul Radolf Cramér härstädes. Åldringen har ännu att glädja sig åt oförminskade kropps- och själskrafter.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

I Gotlands länsfängelse

har under Febr. månad följande antal fångar förvarats: Vid månadens början qvarvarande 13, under månaden tillkomna 11, derunder afgångna 10, vid månadens slut qvarvarande 14.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

Skepparegillet

firade i onsdags sin sedvanliga högtidsdag å stadshotellets stora salong och bevistades af ett femtiotal ledamöter jämte några öfriga inbjudna. Salen var festligt prydd med flaggor och Gotlandsvapnet. I gillet hade under året ingått 8 nya ledamöter, men deremot hade 4 aflidit och två blifvit uteslutna, så att ledamotsantalet vid 1892 års slut uppgick till 78, deraf 22 voro pensionstagare. Pensioner hade under året dessutom beviljats åt 28 enkor och 17 skepparedöttrar. Gillets kassa hade ökats med kr. 1,439: 36 och uppgick vid årsskiftet till kr. 38,075: 10.
I Dubbeska donationsfonden voro 4 gratialrum lediga, 3 för skeppare á 100 kr. och 1 för skepparedöttrar á 20 kr. De förstnämda tilldelades kaptenerna M. N. Stenberg i Visby, L. Z. Söderström och N. P. Ahlström, båda bosatta i Klinte, och det sistnämda fröken Karin Bogström i Visby. Dessutom tilldelades af uppkommet öfverskott tillfälliga gratial för innevarande år hvardera á 20 kronor åt skeppareenkorna Gustafva Folin, Katarina Lindabl och Batendorff, alla i Visby, Charlotta Husander i När och ogifta Johanna Esklund i Sanda.
I gillet ingingo som ledamöter kaptenerna John Ödman och John G. H. Vessman, båda från Visby, och Oskar Pettersson från Dalhem.
De båda afgående direktörerna B. Sandström och J. Sandqvist återvaldes för ytterligare tre år, likaledes återvaldes direktörssuppleanterna Landström, Kindberg och J. E. Vessman. Till revisorer utsågos K. J. Vessman, Ljungholm och Högberg med O. Falck, M. Smitterberg och R. Nyström till ersättare.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35