I Aftonbladet berättar en signatur ett och annat om generalfältmarskalk Hermann Göring.
Unser Hermann är otroligt populär — det vore löjligt att påstå motsatsen — och detta fastän han långtifrån är den mildaste av Tredje rikets herrar: Kanske hans volym i någon mån bidragit till hans popularitet, ty det är icke endast Cesar som trivdes med feta män.
Någon roll har nog även det välbekanta och alltid dementerade förhållandet spelat, att. han och Joseph Göbbels icke älska varandra, men det räcker inte heller.
Göring har en del goda och dåliga egenskaper, som direkt vädja till den stora massan.
För det första mannens obestridliga courage och fruktansvärda gåpåarhumör som han grundligt dokumenterade, långt innan han blev så stor och mäktig att ingen vågade säga emot honom.
Man blir inte för sina vackra ögons skull vid tjugofem års ålder befälhavare för Richthofen-eskadern och innehavare av Pour le Mérite, den högsta tyska militära utmärkelsen.
Forna fiender, som slagits med Göring över Flanderns slagfält, berätta enstämmigt, att han icke blott var en hänsynslöst djärv och skicklig stridsflygare han sköt under ett hundratal luftstrider ned 28 maskiner — utan att han därtill var den mest chevalereske av motståndare.
En Göring-historia från världskriget.
Det finns från början av hans stridsflygartid en anekdot, som är karakteristisk för mannen.
Under Somme-slaget blev han under en luftstrid svårt sårad och singlade en god stund omkring i luften i sitt plan medvetslös och med uppsliten höft, men vaknade i sista stund och lyckades landa.
Som rekonvalescent skulle han som andra sårade flygare anmäla sig vid en depå i Böblingen för en viloperiod.
Detta konvenerade icke Göring, som for direkt till fronten, varifrån han till flygkommandot i Berlin avsände följande telegram: : ”Då jag varken i tidtabellen eller på kartan kunnat finna Böblingen har jag återvänt till fronten”.
Ingen puritan.
Göring är en extravagant natur och människor föredraga alltid en slösare framför en gnidare.
Under den första perioden av den nazistiska eran präglades det nya ledarskiktets män — åtminstone utåt — av en strikt puritanism.
I allt detta trista grå och bruna var den glade Hermann den enda färgklicken.
Han komponerade lysande uniformer, han lät pengarna rulla, han ställde till hejdundrande kalas, man såg honom på kapplöpningar med de skönaste damer, som han uppvaktade eldigt och galant och i hela det tysta Berlin hördes hans bullrande skratt.
Berlinarna, som inte äro några döddansare, började andas igen och dra på mun.
En herreman.
Det finns slutligen en förbisedd men ingalunda oviktig orsak till att tysken trivs med Hermann.
Av det Tredje rikets ledande män är han nära nog den ende som kommer från herre-klassen.
Den sentimentala respekten för herreklassen är något, som det kommer att taga mer än en generations nazistisk uppfostran att utrota ur tyska hjärtan.
Han härstammar från en gammal pommersk släkt, där herrarna sedan 350 år varit ämbetsmän och officerare.
Hans far var en av Bismarck högt betrodd man, som under en period var rikskommissarie i Tyska Sydvästafrika och därefter ministerpresident på Haiti.
När han efter att ha innehaft en del andra högre poster inom utrikesministeriet drog sig tillbaka, slog han sig ned på det gamla vackra slottet Weidenstein i Thüringen.
Ännu vid världskrigets slut var Göring ägare till en respektabel ärvd förmögenhet.
Efter 1923 blev så gott som allt vad han ägde beslagtaget av staten, och av det. fattiga lösöre, som han kunnat rädda med sig hamnade en hel del på Stockholms pantbanker.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 juli 1938
N:r 173
