Dag: 19 oktober 2024

Iakttagelser under några sommardagar på Gotland.
Av fil. dr. lektor Walter Fevrell.
Vid ett besök sommaren 1938 på Gotland, Östersjöns underbara sagoö med dess stolta fornminnen, kan man ha anledning fråga sig, vilken förändring livet och förhållandena här, undergått i den skickelsedigra tid, vi nu uppleva. Några enkla iakttagelser och reflexioner från sommardagar på Gotland må då här återges.
Även i Visby har den nya tiden med dess oro, hetsiga tempo och bråda utveckling blivit allt merfförninhar. Staden har vuxit ut mycket och större delen av dess befolkning bor numera utanför den gamla ringmuren. Motortrafiken synes alltför stark för de trånga, vindlande gatorna med dessas medeltidskaraktär, men många goda anordningar äro vidtagna för att så väl som möjligt infoga det myckna goda, döén nya tiden medfört i den gamla omgivningen, utan att skada dennas ärevördiga karaktär. Den tid är dess bättre förbi, då man hänsynslöst raserade det gamla, fäderneärvda. Man har lärt sig bättre vårda forntidsarvet.
Men hur är det månne med trafikkulturen i Visby under de vanskliga trafikförhållanden, som här omnämnts?
Fotgängarne veta mången gång ej vart de skola ta vägen för att rädda sig undan bilarna och kanske i ännu högre grad undan de många cyklarna med dessas ofta tvära och oberäkneliga girar och hastiga fart i de skarpa backarna. De få skynda sig åt höger eller vänster allt efter situationens krav eller rädda sig in i någon port. De nya trafikreglerna föreskriva nu bland annat, att fotgängare skola gå på vägens högerkant — detta för att de. skola möta och bäst kunna uppfatta den del av trafiken, som kommer dem närmast. Då frågas: Gäller ej denna regel även om gator, där trottoar saknas? Därpå tycks man emellertid föga tänka i Visby. Men även om nu denna regel här skulle föreskrivas måste i alla fall krävas låg fart och stor försiktighet överallt, där gatan vindlar ocn sikt över det bakom kröken liggande gatupartiet därför saknas. Ett bättre ordnande av dessa förhållanden synes önskvärt.
En annan sak i Visby, som ter sig anmärkningsvärd, är det högljudda tal och buller till långt in på natten, vilket ofta särskilt på lördagskvällarna höres på somliga trånga huvudgator och stör lugnet och nattvilan för både stadsbor och sommargäster. Med den gamla Fänrik Stål skulle man vilja fråga: Får man ej ens till natten frid? Om nu någon ville invända, att det nog förhåller sig så, men att det blott är yngre turister, som vålla denna oro, måste härpå svaras: Det är främst unga Visbypojkar och flickor, som under sin sena samvaro på detta tanklösa sätt störa medmänniskornas nattro med sitt högljudda prat och glammande. Litet mer hänsyn till omgivningen skulle icke skada denna ungdom.
Men fråga är, om icke även spriten spelar en viss roll i detta sammanhang.
Den som fått sig litet för mycket till bästa, kan ofta nog icke behärska sin röst. Omåttlighet i bruket av starka drycker har länge varit en svenska folkets skötesynd. Dock har under senare tider en betydlig förbättring härutinnan inträtt, och man slipper nu merendels på gator, vägar och offentliga platser i vårt land den vidriga anblicken av berusade individer, som äro på ett visst karaktäristiskt sätt högljudda och ej kunna kontrollera sitt uppträdande. Då detta nu, som nämnts hos oss i allmänhet blivit bättre, kan man undra, om icke stundom gotlänningarna, som ju eljes så vaket följa med sin tid samt visa sig ansvarskännande särskilt inför sin fäderneö, i detta avseende äro något efterblivna. Här på Gotland synes ej sällan något av alkoholmissbrukets verkningar, och detta är ju skada på en i stort sett så präktig befolkning som den gotländska.
I den svåra torka, som rått senaste tiden, kan man ej underlåta att stundom känna en kväljande oro inför den stora brandrisk, som föreligger för de utomordentliga skönhetsvärden, som den gotländska naturen och kulturen äga i så rikt mått. Hur stora värden ha ej tillspillogivits genom människors vårdslöshet vid användandet av eld, genom lättsinnigt bortkastade cigarrettstumpar eller genom tanklöst kringförande av blottade ljus i eldfarlig omgivning! Hur många skogar brinna ej för varje år av dylika anledningar i vårt svenska fosterland och hur många kulturminnesmärken, såsom gamla ärevördiga kyrkor och slott, ha ej under årens lopp på detta sätt ödelagts! Huru skola vi månne råda bot på detta missförhållande? Är det icke framför allt individens ansvarskänsla, som här måste väckas till nytt liv? Vår tid företer på de flesta områden en storartad utveckling och dess teknik är helt enkelt underbar. Men trots detta fattas dock något. Den moderna människan har i socialt, moraliskt och religiöst avseende liksom stannat i växten och framträder ej sällan så som en ren barbar, som hänsynslöst tillgodoser blott egoistiskt intresse, sitt drift- och njutningsliv, och saknar mycket av den levande ansvarskänsla inför livet, vilken dock utgör det som främst kunde borga för en verkligt god kulturutveckling och bereda en lyckligare framtid för land och folk. I en tid, då mänskligheten hotas liksom av en ny världsbrand, och då hotet även mot vårt Gotland stundom tyckes överhängande, måste krav förvisso ställas på oss alla att kämpa Oss fram till en tro, på vilken vi kunna leva och dö, och att finna en ankargrund för vårt liv för att så övervinna tanklöshet, tröghet och hänsynslös egoism och i stället lära oss att i kärlek, offervilja och hänförd pliktuppfyllelse tjäna hem, hembygd och fosterland samt även mänskligheten, beredda, som vi önska vara, att samarbeta med andra folk överallt, där detta kan visa sig möjligt. Så skola vi ock kunna rätt värna, vårda och utveckla vårt underbara svenska fädernearv samt förkovrat och berikat överlämna detta till våra ättlingar i tider, som komma.
Visby den 22 juli 1938.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 26 Juli 1938
N:r 169