En gotlandskyrkas metamorfoser.

Så blev det en kort paus, varunder ett femtiotal ”allmänhet” förenade sig med föreningsmedlemmarna för att övervara en av scioptikonbilder beledsagad föreläsning av professor Johnny Roosval om ”En Gotlandskyrkas metamorfoser från vikingatiden till våra dagar — studier’i Sanda kyrkas konsthistoria”.
Och det var säkerligen ingen enda söm ångrade att han — eller hon — för eh fascinerande timme bar sig oartigt åt mot en sällsport tjusig julikväll för att i den vitkalkade, av flydda tiders visserligen lätt elektrifierade andedräkt omsusade föreläsningssalen, efter intellektuell råd och lägenhet följa den lika elegante som spirituelle talarens konsthistoriska utredning kring Sanda kyrka. Professor Roosval är som bekant en av våra förnämligaste föreläsare, Ofelbart charmerar han sitt auditorium och tackapplåden har han redan från början som i en liten ask. Detta är tidigare känt och omvittnat, varför vi här endast ha att på nytt konstatera ett hedersamt faktum.
Åtskilligt svårare är det att referera hans föreläsning, som f. ö. intimt anslöt sig till en serie ypperligare ljusbilder. Det handlade som sagt om Sanda kyrka, ehuru det, enligt professor Roosval själv, lika gärna kunde ha rört sig om vilken som helst av öns nära hundra kyrkor.
Sanda var dock typiskt, därtill konsthistoriskt genomarbetad och följaktligen särskilt lämplig att ta fram på tapeten. Alla kyrkor, särskilt de gotländska, hade haft att genomgå ett flertal olika kulturperioder, Sanda sammanlagt elva, antydde professorn, som därefter gick in på en närmare granskning av helgedomen ifråga. Efter att bl. a. ha omnämnt templets delvisa ombyggnad 1860 och det då tillkomna krucifixet från Berlin liksom den snusartade oljefärg som täckte all huggen sten och kyrkbänkarna samt tillkommen under den ”snusförnuftiga perioden”, och vidare betecknat orgelläktarens placering i väster som en av de största arkitektoniska försyndelser som kunde existera, medgav tal. att 1860-talets omvandling av templet röjde en god vilja men att den samtidigt vittnade om ett snusförunft, som genom sin dådkraftighet. åstadkom förfärande skador.
I forsättningen skildrade tal. det senare uppsatta triumfkrucifixet från 1200-talet, genom vilket en viktig del av kyrkobyggnadens ursprungliga arkitektur återvunnits.
Vidare berättade han: suggestivt och levande om bl. a. 1600-talets dekor samt frammanar i förbigående Laurentius — biskop Lars av Linköping — när denne till församlingsbornas eviga ihugkommelse för stora kostnader under dagarna tre inviger kyrkan, kyrkogård och inventarier. Femtio man hade han då i sitt ridande följe, slösaren biskop Lars. Nuvarande bisp har bara sin svarta bil, när han är ute på förrättningar i stiftet.
Prof. Roosval talar vidare om portalen, om den skulpturala dekorens lek mellan harmoni och disharmoni, om tornets tunga kub, om byggmästaren mäster Bothvid av Eskelhem, om kapitäler, kolonner, dopfuntar, han drar upp paralleller, gör jämförelser och konklusioner. Auditoriet är ett enda lyssnande öra. Men professorn har ”bara” velat ge ett exempel på de resultat vartill. man kan komma vid undersökning av en enda landskyrka. Och när han till sist på franska citerat att allt förgår, endast konsten har evigheten och att det skulpterade konstverket överlever världsrikena, då brakar applådåskan lös så att själve brandskattande Valdemar Atterdag på den hellqvistska jätteduken på föreläsningssalens ena långvägg för en stund synes distraherad, där han i stor maktfullkomlighet följer det guld- och silverklirrande skådespelet vid det medeltida visbytorgets trenne legendariska ölkar.
Så tackar landshövdingen föreläsaren, varpå auditoriet exploderar i en ny applåd innan det från medeltiden stillsamt vandrar ut i nuets solfall och bilbrus.
Pencil.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Juli 1938
N:r 166

Fornvännerna sammanträda.

Prof. Roosval föreläser.
Föreningen Gotlands fornvänner hade igår kväll sitt årsmöte å Gotlands fornsal under ordförandeskap av landshövding Rodhe. Styrelsens och revisorernas berättelser föredrogos och ansvarsfrihet beviljades.
Av berättelserna framgick bl. a. att kapitalbehållningen, som vid årets början utgjorde kr. 17,083: 92, vid årsslutet belöpte sig till kr. 18,182:57.
Vidare heter det att arbetet med omordningen av vissa av Gotlands fornsals viktiga utställningslokaler under året kunnat fortsättas tack vare frikostiga anslag av dir. Ludvig Berthelsen, Ängelholm, samt av donator, vilken önskat vara okänd. Under året besöktes Fornsalen av 11,362 personer, därav 8,759 äldre och 2,603 barn.
Genom anslag av 10,000 kr. från Ångfartygsaktiebolaget Gotland och 5,000 kr. från Gotlands turistförening jämte bidrag av 5,000 kr. från Gotlandsfonden har föreningen beretts möjlighet att under året inköpa det av eld 1936 härjade medeltidshuset kvarteret Börsen nr 2 vid Strandgatan. K. m:t har av penninglotteriet tilldelat föreningen ett belopp av 20,000 kr.
Av makarna John och Elin Edmark, Bottarve, Ala, har till föreningen som gåva överlämnats den s. k. Ala kastal med kringliggande mindre markområde. Lantbr. Hugo Rudin med maka ha utökat sin friköstiga gåva från 1932 av ruinen efter Lau medeltida prästgård genom överlämnandet som gåva av ett mirdre markområde invid ruinen med den till prästgården hörande medeltida brunnen. Föreningen har vidre genom medel, vilka ställts till för??osande av – Gotlandsfondens nämnd, kunnat förvärva och därigenom undan rivning rädda ett litet boningshus i bulhuskonstruktion, sannolikt från tidigt 1600-tal, beläget på Klinten i Visby, Norra Murgatan 49.
Till ledamot av styrelsen omvaldes den avgående, landshövding Rodhe, och till suppleanter omvaldes likaledes bankdirektör H. Ihre och länsbokhållare B. A. Ljungholm. Till revisorer återvaldes grosshandlare A. Sandström och bankkamrer V. Alfvegren med länsjägmästare Ragnar Melin och grosshandl. E. Lundberg som omvalda ersättare.
Härmed voro de stadgeenliga ärendena genomgångna, och efter ett kort meningsutbyte beträffande den gotländska folkdräkten, vilken enligt ett par tal. icke existerar, förklarades årsmötet avslutat.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Juli 1938
N:r 166

Ett gement nidingsdåd

begicks natten till i går i botaniska trädgården. Tre af de vackraste och dyrbaraste växtgrupperna på planen kring den stora stenpelaren i trädgårdens södra del äfven som en grupp närmare St. Olof befunnos nämligen på morgonen med spade eller hacka alldeles uppgräfda och förstörda.
Det är, oss veterligt, förata gången något sådant händt, och man kan ej annat än förvånas att råbeten skall vara så stor, att man ej tvekar att förgripa sig på planteringar, af hvilka en stor allmänhet har sådan fägnad. Saken är så mycket beklagligare, som det nästan tyckes, att icke enbart pojkokynne fört de förstörande redskapen, ty ödeläggelsen ser ej ut att vara gjord alldeles på mbf&, enär just de dyrbaraste växtgrupperna anfallits.
Man har nödtorftigt kunnat återställa dem igen.
Saken är öfverlemnad åt polisen. Den förtjenar allvarsam näpst.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

Ett kärt besök.

Gotland gästas sedan i går af f. d. militärbefälhafvaren härstädes generalmajoren Ernst von Vegesack, hvilken hitkom från Stockholm med Tjelvar. Den gamle generalen såg ovanligt rask och kry ut. Han utreste genast till landsbygden för att gästa slägtingar.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

Idrottsföreningen

beslöt igår att någon söckendag under September månad anordna en täflan i gotländska idrottslekar, hufvndsakligast pärk och varpa, bland skolungdomen. Styrelsen erhöll för ändamhlet att anslag at högst 40 kronor.
Tillika beslöts att om söndag göra en utflykt till Etelhem, der man hade hopp om att möta bollspelare från Rone och Ljugarn för att utan särskild täflan samfäldt spela boll.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

Till ombud

vid arméns fullmäktiges samman räde 9 Oktober hafva inom andra militärdistriktet och Gotlands nationalbeväring utsetts öfversten och achefen för Kalmar reg. O. E. Nordenskjöld, kaptenen vid Jönk. reg. H. S. G. Lillienereutz och kapt. vid Gotlands infanoterireg. R. A. Lindbohm samt till dessas suppleanter öfversten H, L. v. Hoheohausen och kapt. vid 1:a lifgrevadierreg. F. W. Ekenstam.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

Vid biskopsvisitationen i Endre

i lördags och i går biträddes biskopen i förrättningen af kyrkoherde Reuser som tjenstförrättande kontraktsprost och kyrkoherde J. Odin.
På lördagen besigtigades Hejdeby församlingeos kyrka, som befans i hufvudsakligen godt skick, Tornets ytterväggar och skeppets östra gaflar behöfde dock omses m. tin, Kyrkorådet åtog sig desss bristers afbjelpande, Biskopen påpekade vigten af kyrkans uppvärmning och lade kyrkorådet på hjertat att verka för sådan. Kyrkoherde Rsuser meddelade, att till uppvärmning af kyrkorna i hans pastorat åtgingo för hvardera 1 1/2 kast björk- och 1/2 kast turoved. Sockenmagasinet hade ännu ej aflägsnats från kyrkan, men gafs löfte att detta skulle ske före 1 Juni 1894. Kyrkogården befans värdigt och väl hällen. Inoga föremål af arkeologiskt eller antiqvariskt värde funnos, sedan en del blifvit deponerade i Gotlands fornsal.. Kyrkans arkiv och inventarier befunnos i ordning. Den obrukbara messkruden hade ej blifvit ersatt. Pastor och kyrkoråd ville likväl ej uppgifva hoppet att menigbetens sinne för det heliga teckenspråket skulle kunna så väckas, att bristen på frivillighetens väg kunde afhjelpas. Man enades om, att helgemålsringningen, sedan klockan blifvit satt i vederbörligt skick, skulle af klockaren utan ersättning verkställas onsdag, fredag och lördag samt ett den väg, som nyligen blifvit avlagd till kyrkogården, alltid vintertiden skulla mot ersättning hållas öppen af klockaren.
Inspekterades församlingens folk- och småskola och befavs undervisningen tillfredsställande bestridd. Biskopen påvisade vigten af fortsättningsskola, gom ej fans. Slöjdundervisniog skulle från och med nästa år meddelas äfven gossarne.
Rörande flickornas undervisning i eamma ämne önskade inspektören den ändringen, att den skedde utom lästiden och hade skolrådet samma önskan, men förhållandena hade gjort, att så ej kunde ske. Vidare önskade inepektören att småskolans tre årsklasser inekränktes till 2. Biskopen delade inspektörens meniog, under förutsättning, att fortsättvingsskola upprättades, men ville eller kunde ej motsätta sig der nuvarande anordningen. Inom ingendera af församlingarne fans sockenbibliotek. Vigten af sådana påvisades.
Euodre kyrka borde delvis nyreveteras utom &å de delar, som bestodo af huggen sten.
Kyrkorådet åtog sig verkställigheten häraf före nästa visitation,. Några i tornrummet befintliga gagnlösa och varprydande trätyllnader borde borttagas, lika så en tyllning i dörröppningen åt norr. Ett par väggskåp borde ock repareras, Äfven om dessa bristerg afhbjelpande ville kyrkorådet draga försorg. Meddelades; att förberedande åtgärder vidtagits för restaurering och komplettering af korfönstrens glasmålnivgar samt för anskaffande af orgel, allt i samband med en önsklig restauration af hela kyrkans inre. Kyrkogården var väl hållen. Rörande uppvärmning och mess-skrud yttrades detsamma som i Hejdeby. Arkiv och inventarier granskades och befunnos utan anmärkning, likaså samtliga kassorna, Ministerialbökerna voro förda med ordning och noggranhet.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

Par Brikoll i Visby.

Det var någon som sa’ oss, att vi skulle skrifva Par Bricole. Behöfs visst inte. Vi skritva fortfarande — utan krus — på svenska, snobba ej alls med fransyska, som ak lätt blir galet, och det får alltså stå Par Brikoll.
Det är ett gammalt sällskap. För det sjöng Bellman aina visor redan 1767 och stiftade der 1774 tre riddaregrader. Officielt är ordens födelseår 1779. Många berömda namn ha kuponat läsas i ordens: matrikeln. Den rekryteras mest bland handelskåren och embetsmannavärlden och allt hvad vi föröfrigt veta om den är, att professor Rossander, som nyss fått afsked, är stormästare och att på Barbaradagen 4 December högtidligen ätes gås.
Hit till Visby skulle komma 150, sadet det. Men det blef inte fler än 80, hvilket tycktes vara bra nog, alldenstund »Gotland» var nära follpackad, då den kl. 7;45 i går morgse åugade in i hamnen.
Morgonofriska, voro brikollisterna samt liga på däck.
Så snart landgången lagts ut, rusade en af dem i land. Det var resemarskalken och kassören.
Han blef genast arg.
Ity att ej någon af de betrodde Visbykomiterade hunait upp ur sängens qvafva iden och ner till båten.
— Hvad är meniogen — skrek han — hvart ska vi ta vägen, fins det ingen menniska som kan hjelpa oss tillrätta.
Vi erbjödo vår tjenst.
Roesemarskalken blef förtjust och välsignade oss & alla de öfrigas vägnar.
Så kom sångarnes ledare till oss. Och vi förnyade gammal bekantskap.
Sedan föste vi dem allesammans att bada i saltan våg.
Och de läto sig fösas gerna. Samt sade att de kände sig betydligt pigga efter doppningarna.
Na kommo »arrangörerna», DÅ syntes blott ett-par tjog brikollhufvuden ofvan vattnet i hamnbassängen.
— Kl. 9 frukost i paviljongen. Glupande aptit. Och såväl arrangemanger som Gudsgåfvorna prisades öfvermåttan. Aldrig hade de fått en sådan frukost, sade de med munnarne fulla af smörgås. De skulle gerna resa ner till Visby hvarje söndag för att få njuta af hr Berthelsens dejeuner á 1 kr.
Efter frukosten blef det en liten repetition i paviljongen på ett par af de mera svårsjungna sakerna på konsertprogrammet för middagen.
Folk samlades utanför att lyssna till den lilla extra matinén.
Så drogo skarorna ut för att bese vår stads märkvärdigheter. Det gick ur ruin och i ruin. Somliga blefvo ömfotade, kanske de allra flesta.
En del hann äfven med att ta sig en liten tur, innan frackarne måste på till konserten.
Domkyrkan var nästan fyld at folk — i det närmaste 900 personer, en vacker publik för Visbyförhållanden. Och sångarne voro ett femtiotal.
De ordnade sig, taktpinnen lyftes energiskt af den unge anföraren och så satte basarne i första satsen till »Hör oss Svea».
Detta bravurstycke gick med kläm.
Basarne voro kraftiga, djupa, riktigt mullrande — kontra-b.
Näst i ordningen kom Lindblads »Orfeus sjöng vid lutans toner.» Brikollkören är känd som ypperliga bellmanstolkare, och de häfdade sitt rykte.
»Orfeus» är svårsjungen, men den gick väl ihop och nyanseringen var förträfflig.
Med pyfikenbet väntade man nästa nummer. »Quand tu dors» af Kjerulf. Det fins i den ett förtjusande tenorsolo.
En ung, mörklagd man steg framom de öfriga med ett nothäfte i hand. Det var tydligen han som skulle sjunga’t.
Han gjorde det ock. Vi »applåderade invärtes». Han sjöng hänförande vackert, med skolad, beherskad röst.
— Hvem var han?
Å — han hette Mikael Bratbost.
Har du hört historien om den unge norrmannen vid stockholmska gardesafdelningen, som kungen bjelpte att få utbilda sina röstresurser genom fleråriga både in- och utländska studier, och som sedan blef operasångare?
Det var just han.
Nå, intet under då, att han sjöng bra.
Mendelsohns »I skog, på fält» sjöngs i en friskare rytm än hvad vi härnere äro vana att höra den, men det tog sig mycket bra ut.
Och så kom den präktiga »Se hist ved Östersaltets vove» med ett präktig barytonsolo af Albert Arweschou, norsk-amerikanaren, och till slut Lindblads mäktiga »Stridsbön», denna ovanskliga perla bland allt hvad qvartettsånger heter och som aldrig förfelar att göra intryck, helst när den sjöngs som brikollkören gjorde det.
Men, hvarför hade man inte orkat med att lära sig båda verserna?
Paus. Men den utfyldes på ett både öfverraskande och förträffligt sätt dermed, att hrr Bratbost och Arweschou från orgelläktaren, ackompanjerade af direktör Söhrling, sjöngo Faures vackra duett »Krucifix».
Och så kom andra konsertafdelningen, kvilken inleddes af en synnerligen vacker komposition af Vilhelm Svedbom, skrifven med anledning af Schéelestodens aftäckande till ord af Snoilsky. Det var ett både melodiöst och i harmonierna välbygdt och klavgfollt stycke.
Kjerulfs »Nökken» har ett par gåvger sjungits här nere, och derför väntade man nu med synbart intresse att få höra den af främmande sångare, Hr Bratbost skötte golopartiet. Vi veta ej om man bör gifva företrädet åt detta eller åt hans »Quand tu dors». Båda voro förträffliga. Framför allt förstod hr B. att åt »Nökken» gifva jast denna dämpadt vemodiga stämning, detta bundna allvar som gör den så innerligt vacker. Och hvilket intryck skulle det ej ha lemnat efter sig, om han sjungit hela den fagra ton- och ord-dikten. Man känner sig alltid likasom litet besviken då man får höra endast en vers i repris. En komposition som »Nökken» fordrar att man icke sluter ut ett ord. Det blir då någonting halft. Men qvartettsångare tycka i allmänhet att det är så besvärligt att lära sig mer än en vers. Sedan kan den tas om ett par gånger. Detta är orätt och bör bortarbetas.
Prins Gustafs »Vårskog» togs i betydligt raskare tempo än hvad t. ex. upsalasåogarne bruka, men vi för vår del tyckte bättre om den friska rytmen. hos brikollisterna.
En bataljhäst på hvarje konsertprogram har nu blifvit Lange-Miillers underbart fagra serenad »Kornmodsglandsen» och de olika skogarflockarne pläga ju sätta en ära i att sjunga den så väl som möjligt. Brikollisterna sjöngo den i endast dubbelqvartet. Men — vi ha hört den sjungas bättre här nere. Det föreföll som om man ej varit säker på stämmorna. Särskilåt första basen var matt, icke minst i solotakterna i verssluten. Derför blef dess effekt också mindre än hvad vi väntat.
Men så fick man ersättning i nästa sång.
På programmet stod Ole Bulls »Sæterjentens söndag», hvilken dock nu blef utbytt mot Kjerulfs »Serenad ved strandbredden» med barytonsolo.
Det är en komposition, mättad af poesi. Vi ha hört de svenske barytonernas furste, Salomon Smith, sjunga solopartiet. Men så som det i går sjöngs af Albert Arweschou ha vi aldrig hört det. Det var mäktigt, gripande, men på samma gång enkelt och innerligt. Hela sångarens själ låg i tonerna.
Jag skall berätta några ord om honom, och du skall kanske fatta hvarför han kunde sjunga som han gjorde.
— Hvem lärde dig skaldskapet? — frågar Jarlen barden i ett af Ibsens dramer.
Och han svarar:
— Jag fick sorgens gåfva — och så blef jag skald.
Det skulle Albert Arweschou ock kunna säga. Med henne, som han gifvit sitt hjertas tro, som han höll af med hela sin själ; reste han- öfver hafvet till det stora Amerika för att bryta sig en bana. Han lyckades, men då ryckte döden bort hans unga maka. Och med hennes stoft reste han för några dagar sedan tillbaka öfver oceanen för att låta henne hvila i hemlandets jord. Nu ler hans mun visserligen, men saknaden bor djupt derinne i hjertat.
Förstår du nu, hvarför han kunde så sjunga:
Bölger, mens let emot stranden I trille
Akk, om i ville
Synge og spille
Tonerne til hennes hjerte I bar!
Det var ett lifs historia som låg i hans sång.
Den utfördes för öfrigt mönstergilt Ackompanjemanget till solot är något af det svåraste i qvartettväg. Men här märktes icke den ringaste slitning, allt gick mjukt och distinkt.
Kom så till sist som afslutning »Björneborgarnes marsch». Den sjöngs med tillbörlig kläm och kraft — men vi svenskar skola en gång för alla uppge försöket att härvidlag täfla med finnarne. Den, som en gång hört »M. M». sjunga denna jublande stridshbymn, glömmer det aldrig. Minnet deraf skall alltid tynga ned hvarje försök att göra det efter dem.
Totalintrycket af konserten var oblandadt godt. Man hade för sig friska, klangfulla röster, väl samsjungna under en intelligent och för sin sak intresserad, genommusikalisk ledare.
Efter konserten en timmes rast, och så middag gemensamt. Den var dukad i den på norra sidan af paviljongen befintliga bersån. Angenäm, bjertlig stämning och förbrödring under hela tiden.
Som mellanrätter serverades den ena friska sången efter den andra: Under sång tågade man sedan upp på norra verandan, der kaffe intogs.
Nu var paviljongen i öfrigt alldeles öfverfyld med folk, på planen der nedanför stodo flere hundra personer.
Och man sjöng. Arweschon klämde till med »Du gamla, dn friska», kören sjörg ett par glada bellmanianare, bland andra »Drick ur ditt glas», der man riktigt måste hålla andan af hänvnad och förtjusning öfver orgelbasarne.
Så blef det tal.
För anföraren, direktör Åkerberg, som svarade med att utbringa en skål för de till middagen inbjudna hedersgästerna från Visby. Härför tackade borgmästare Een.
Ånyo hurrarop och sång.
Rusning in i paviljongen.
Hr Bratbost steg fram på musikläktaren och sjöng, ackompanjerad af direktör Åkerberg, ett förtjusande litet stycke.
Stormande applåder. Han måste bissera.
Så kom Arweschou.
Portervisan. En sådan originell uppfattning, så genomhumoristiskt, så fyldt af »lune»! Man både grät och log. Äfven den måste tagas dacapo. Till sist sjöngo herr Bratbost. och Arweschon tillsammans anoder lika intensivt bifall »Här är gudagodt att vara.» Vi ville narra brikollisterna att stanna qvar en timme till.
Men kl. 8 skulle Gotland gå det blef uppbrott.
Ännu en gång ordnade sig sångarskaran på paviljongstrappan och sjöng »Björneborgsmarschen», hvarefter man arm i arm under sång tågade till hamnen.
Väldiga folkhopar följde.
Embarkering. På stranden stod samlad en dubbelqvartett N. N:are, som helsade afsked med »Jag vet ett land», Brikollisterna hurrade och svarade med »Hör oss Svea», som återigen från atranden framkallade »Framåt på ljusets bana».
När ångaren gled ut ur hamnen sjöngo de bortfarande »Sätt maskinen i gång, herr kapten!»
Han gjorde det också.
Snart doppade »Gotland» ganska försvarligt näsan i saltan våg. Ty det hade blåst upp på dagen.
Men det gjorde nog ingenting. Ty brikollisterna sade oss, att de tyckt det vara skräp att båten ej så mycket som rört sig en gång på nedresan.
Det är så trefligt när man får sina önskningar uppfylda.
Brikollbesöket skall förvisso qvarstå som ett af sommarens angenämaste minnen.
Botair.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

Dödsfall Carolina Vilhelmina Vessman

Att min ömt älskade hustru Carolina Vilhelmina Vessman, född Henriksson, stilla och fridfullt afled å länslasarettet i Visby söndagen den 13 innevarande Augusti kl. 7,30 e. m. efter en lefnad af 39 år, 2 mån. och 24 dagar, sörjd, saknad och begråten af mig samt tre minderåriga barn, har jag härmed den sorgliga plikten för slägtingar, vänner och bekanta tillkännagifva.
Johan Vessman,
Hogrän, Gervalls.
Sv. Psb. 344 v, 1, 2.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125

FÖRLOFVADE.

Sjökapten
John B. Vickerman
Lärbro.
Elise Wallin
Slite.
Meddelas endast på detta sätt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 14 Augusti 1893
N:r 125